Här på forumet nämns då och då begreppet sunk cost fallacy för att förklara fenomenet att vi människor har svårt att släppa sådant som vi har spenderat mycket resurser på (pengar, tid, energi), även när det vore mest rationellt att gå vidare.
Tanken slog mig igår att det vi vårdar blir mer värdefullt för oss och därmed är nedläggandet av resurser kanske en meningsskapande aktivitet? Lite som att “sunk cost fallacy” och “gräset blir grönare där man vattnar” är två sidor av samma mynt. Det här gäller kanske inte i strikt ekonomisk bemärkelse, förstås.
Ett specifikt exempel kan vara att rusta upp en gammal eftersatt sommarstuga och trädgård som funnits länge i släkten, trots att den ligger i ett lite tråkigt område och det hade varit mer rationellt att sälja och köpa nytt på en finare plats. Men ju mer jag får pli på trädgården, desto mer meningsfull känns just den här stugan?
Förstår någon hur jag menar? Håller ni med och i så fall varför/varför inte? Det vore väldigt intressant att höra era reflektioner!
Nej, det du pratar om är ju snarare affektionsvärde.
Typisk sunk cost:
Du har en bil som du tror är värd 40 000 kr om du byter växellåda vilket kostar 20 000 kr.
Du byter växellådan men när du sedan försöker sälja bilen för 40 000 kr visar det sig att bilen enbart är värd 15 000 kr. Du vet nu att bilen kommer sjunka i värde med 500 kr varje månad och du väljer att inte sälja den för 15 000 kr för du har ju lagt ned 20 000 kr på att byta växellåda.
Ju längre du äger bilen (och den tappar 500 kr varje månad) ju större blir din sunk cost.
Om det däremot är så att du älskar denna bil över allt annat på denna jord och doften inuti bilen påminner om din avlidna mormor som du älskade över allting annat och du känner ett oerhört lugn varje gång du sätter dig framför ratten så är det affektionsvärde för dig.
Fullt möjligt, och jag har inte följt bygget, men billigt blev det inte. Norrköping är visserligen inte Norrlands inland, men inte heller Djursholm. Nu ligger den dessutom ute som nån bisarr airbnb…
Efter att ha monterat ihop något själv visade det sig att man värderar en sak högre
The IKEA effect is thought to contribute to the sunk costs effect, which occurs when managers continue to devote resources to sometimes failing projects they have invested their labor in.
För mig är sunk cost fallacy klassisk inom både gambling och investeringar. Tänker “snart vänder det” och “nu är det rabatt”, vid gambling är det vanligast att man tänker att “förr eller senare vänder det” men i aktier är det snarare att man försöker minskar GAV trots att aktien bara fortsätter sjunka ner i fördärvet.
Jag tänker att det handlar om att hålla fast vid något p.g.a. historik som egentligen kanske inte är relevant för vilket beslut som ska tas idag.
Från det ekonomiska perspektivet borde man välja att placera pengarna på det sätt som genererar mest överflöd idag och i framtiden. Det kan då evt. innebära att sälja stugan, även om det skulle ske till förlust. Detta är mentalt svårt för många.
Från välmående-perspektivet handlar det om att hålla fast vid en dålig situation/relation/föremål bara för att man tidigare har sänkt tid, energi, pengar, känslor etc. i det, trots att det kanske inte är vad som gör en mest lycklig nu och i framtiden.
Det är bara när man vilseleder sig själv och inte gör det bästa valet framåt som det blir en fallacy / felslut.
Sunk cost fallancy och att hålla fast vid en sommarstuga är två helt olika saker.
Sunk cost fallancy är ju att man låter tidigare investeringsbeslut påverka framtida investeringsbeslut på ett sätt som inte är optimalt. T.ex. att man behåller en bil för att man har lagt en massa pengar på reparationer, istället för att byta den mot en bil som skulle vara bättre för en.
Att hålla fast vid en ärvd sommarstuga är att acceptera att en del av sin identitet är platsbunden, att man har sina rötter någonstans. Om man har en sommarstuga där ens far- eller morföräldrar varit, ens egna föräldrar varit och man själv haft en del av sin uppväxt på så är den platsen en del av sin identitet. Ett riktigt hem. Att acceptera och bejaka det, även om det är förknippat med en massa begränsningar och kostnader, är att bejaka sin identitet och sitt ursprung. Det är också ett bredare perspektiv på vem man själv är.
“Jag är inte bara jag själv här och nu, utan jag är mina föräldrar barn, mina far- och morföräldrars barnbarn, mina barns förälder och mina barnbarns mor- eller farförälder. Den här platsen har funnits i släkten i generationer och är en del av vad jag, och vi, är.”
