Depression ledde till att jag hoppade av gymnasiet.
Efter 6 år av att försöka överleva och dagar där man varit totalt sängliggandes så började jag må lite bättre, och med det en gnutta motivation och insikt att man behövde en förändring. Tog kontakt med psykiatrin och fick ett jävlaranamma till att ta tag i mitt liv. Gick sedan i terapi i ca 4 år.
Det var först när jag kom till psykiatrin som sjukskrivning kom på tal. Under dessa 6 år så har jag bott hos mina föräldrar och varit mer eller mindre osynlig för omvärlden.
Avslag på sjukskrivningen. Motiveringen såvitt jag förstod det var att depression och generaliserat ångest syndrom är diagnoser som har en för otydlig tidshorisont för sjukskrivning.
Det är en väldigt märklig känsla av få avslag och vad det gör med en. Det är inte en nekad sjukskrivning, det är ett förnekat livsöde. Misstrodd och känsla av att man är en bedragare och parasit.
Idag mår jag hur bra som helst med jobb och lägenhet. Får fortfarande höra minst 1 gång om året av olika personer att jag är en ny person jämfört med året innan så uppenbarligen har jag mer att ge, vilket är bra för jag letar ständigt nya utmaningar att utvecklas av.
Drivet till börsen och att spara så mycket som möjligt är två anledningar: Totalt livrädd att hamna i en depression igen och gör jag det så kanske jag har bättre förutsättningar att ta mig ur det om jag har ett sparkapital.
Andra anledningen: Ett stort jävla finger till försäkringskassan, jag bygger mitt eget skyddsnät. Jag ska allt visa samhället att jag tog mig upp på egen hand, kom ikapp och sprang förbi.