Svårigheter som lett oss hit till RikaTillsammans

Ett rikare liv
1

Hej Forumet,

Vi är nu flera stycken som kommit fram i forumet, som berättat om våra svårigheter i livet som senare lett oss hit till Rikatillsammans. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram även den här sidan då iallafall jag, hade intrycket att RT bara var för rika människor, företagare, högutbildade, eller arvsmiljonärer. Detta är inte fallet, utan rikatillsammans är verkligen för alla.

Vi möts dagligen av Respekt och förståelse för våra olika omsändigheter. Så jag tänkte att här kan vi berätta vår egen historia som kanske kan vara som en inspiration för andra. Andra som har det tufft just nu, men som vill ha något mer ut av livet. En tråd för ekonomisk trygghet och långsiktighet för ett bättre liv i framtiden. Jag börjar min historia, fyll gärna på när ni har lust och ork.

Min Barndom var bra fram till 10-års åldern när jag först miste min mamma. Pappa som då var höginkomssttagare fick mer ansvar och slet hårt för oss barn. Vi hade det alltid bra ekonomiskt.

Avsaknade av en mor påverkade min uppväxt negativt, då jag i tidig ålder började missköts skolan, hamna i bråk, ta till sprit&droger, som jag sedan langade till mina jämnåriga. Det började odlas själv, och med det kom också våldet att eskalera i mitt liv.

När jag sedan var en ung vuxen, började också skulderna komma, då jag på pappret inte hade något jobb och inga pengar på banken, däremot sedelbuntar gömda lite varstans som inte var brukbara hur som helst på lagligt sätt. Allting fortgick tills jag fyllde 22 år, uppvaknandet kom brutalt, då en god vän mördades. Jag flyttade då ifrån Skåne till annat landskap och började min egen återuppbyggnad.

Jag utbildade mig då på gymnasienivå, började jobbhoppa mig uppåt i lönetrappan och började betala av skulderna på runt en kvarts miljon. När jag var 25 var skulderna borta, jag hade fått
Mitt första barn och livet tog en ny vändning.

Det har såklart varit perioder upp&ner sedan dess, bland annat med sammanlagt 7 dödsfall på anhöriga och min bästa vän. Min bästa väns familj fick svårigheter, som fick mig att överge mina tankar på FIRE och istället hjälpa min väns familj ekonomiskt, i perioder. Jag har också försökt att vara närvarande i hans ställe, samt har ett sparande till hans barn.

Nu har jag en sambo & 2 barn, ett hyfsat välbetalt jobb, trygghet i bufferten och långsiktiga sparandet i ISK och eftersträvar FI. Lite tidigare pension om lusten faller på. Detta var kort om mig, ser framemot att läsa era berättelser som kan vara till motivation för andra i svår sits. Ta hand om er :heart:

45 gillningar
2

Har bara skummat igenom texten, men bara att du tog dig igenom dina hinder och hittade en annan väg är extremt starkt :slight_smile:
Riktigt starkt jobbat!

Anthon

9 gillningar
3

Jag svarar som hastigast här på jobbet men jag tycker att det är stark gjort @Anonym!

5 gillningar
4

Jag måste säga att jag blev berörd av din historia och tycker du har gjort ett fantastiskt jobb att komma så långt som du gjort idag.

Sträck på ryggen och ge dig själv en klapp på axeln. Bär ditt huvud med stolthet!

Plötsligt kände jag mig även lite mindre ensam, min historia liknar inte din. Men är ändå det som triggar mig att fortsätta framåt.

Här är min berättelse, i så korta drag jag kan:

Föds in i en djupt dysfunktionell familj där pappa står för inkomsten, och den är inte hög.
Yngst av tre, en bror som är 10 år äldre och en 8 år äldre syster.

Min bror försökte våldta mig när jag var 7-8.
Fick en rejäl utskällning av mamma när jag väl vågade berätta. För man ska minsann hålla käften om saker som kan splittra en familj.

Det öppnade senare dörren för min systers sambo nör jag var 10-14. Började med sexuellt utnyttjande, slutade med mordförsök och dödshot (som jag fick handskas med på egen hand).

Våldtagen när jag var 16.

När jag var 26 hittade jag kärleken och flyttade över halva landet. Trodde det värsta var över.
Gifte oss efter 2 1/2 år och jag kände att det var ok, även fast förhållandet inte var på topp längre.

Sommaren efter möts jag av polisen när jag kommer hem. Visade sig att min dåvarande man levt ett vansinnigt dubbelliv och egentligen var en pedofil med hög rank inom de kretsarna.

Återigen ett nytt helvete. Skillnaden denna gång var att mitt hopp om framtiden fullkomligt försvann.
Min ekonomi var i spillror, jag likaså.

Vågade chansa på nytt när jag var 31. Träffade en ny man som verkade vettig.
Några månader senare läggs jag in på sjukhus.
Denna gång får jag en diagnos jag aldrig anat. MS.

En ny avgrund. Nya grusade förhoppningar.

En fantastisk man som visade vad han går för.

Idag (38år):

Jobbar 50 % och har siktet inställt på FIRE. Vi har petat på med aktier sedan 2019 och det går rätt bra.

Hoppfull över framtiden och otroligt lyckligt gift med den underbaraste klippan.

Målet nu: hålla mig tillräckligt frisk för att nå FIRE och hinna resa en del innan min MS gör mig sämre.

Nu kan jag åtminstone le när jag tänker på framtiden, för vi kommer nå den. Till slut. :slight_smile:

Förlåt för lång text, bra jobbat om du orkat läsa hela vägen hit!

58 gillningar
5

Vad vidriga förutsättningar du haft. Tack för du orkar dela med dig. finner inga ord kring din berättelse. Jag är glad över att du är på en bra plats nu!:heart:

9 gillningar
6

Svårt att skriva nå’t mer vettigt än: Fint att du delar och är i en så pass mycket bättre tillvaro nu, allt till trots. Lycka till även framöver!

14 gillningar
7

Får ens egna liv att likna en dans på rosor! :heart: Tack för din story

12 gillningar
8

Tack! <3

Efter mycket hjälp har jag kommit till en punkt där jag kan prata om det rätt lugnt. Delar dock inte gärna med mig då jag vet att det lätt blir för mycket för den som lyssnar.

Jag kände dock likadant när jag läste din text. En djup beundran över att du faktiskt tagit dig vidare och lever ett bra liv idag.

Själv är jag tacksam över att jag inte behövt genomlida smärtan av att förlora någon som jag håller kär.

Hoppet har alltid hållit mig vid liv, även fast det varit med en hårsmån ibland.

Men nu tycker jag att vi njuter av nuet och blickar framåt med ett leende.

Det värsta är över nu. Det måste det vara. :rose:

19 gillningar
9

Tack för era berättelser @Anonym och @Aktieugglan :heart:! Så modig och välbehövlig att berätta dessa på ett forum där många inlägg är lite av en dans på rosor.

15 gillningar
10

Nu när jag har lite mer tid på mig som kommer ett lite längre svar :blush:

Jag tycker att det är starkt gjort av dig att ha kämpat dig ifrån det destruktiva levernet som du levt förut.
Livet kommer alltid ha sina upp och nedgångar men jag vet att du kommer klara av dom galant. Ta vara på dig och din familj, det tycker jag är en av dom bästa anledningarna till en ekonomisk trygghet och ett bättre liv i framtiden :heart:

Jag känner lite som dig där MattiasA90 :heart:
Jag har varit förskonad från droger och våld så jag tycker att dom som har tagit sig ifrån det har gjort en jäkligt stark resa och förtjänar att hyllas ordentligt!

Jag försöker i min tråd Mot en skuldfri framtid och ett ekonomiskt välbefinnande dela med mig av mitt liv, mina erfarenheter.

Jag tycker att, även om livshistorierna är ledsamma, att det är strongt gjort att orka dela med sig om sina erfarenheter. Speciellt på ett forum som RikaTillsammans där det många gånger känns som @weepare säger: “ett forum där många inlägg är lite av en dans på rosor”. Jag missunnar inte dom som har haft en enkel väg framåt, en dans på rosor och glidit fram på en räkmacka. Tvärtom! Allas historier förtjänar att synas och höras!
Tack för att ni delar med er av era liv och erfarenheter :heart:

14 gillningar
11

Jag avböjer mig dock i att bedöma hur ”lätt” andra haft det. Vad som är lätt för mig behöver inte var lätt för dom, det är någonting jag har lärt mig på senare år. Bara för att jag haft det svårt, betyder inte det att andra som haft det ”lätt” i mina ögon, ska bedömas som mindre hårt. Vi har alla olika omständigheter och erfarenheter. Det är det som är så fantastiskt med det här forumet tycker jag.

Exempel: när något är jobbigt för mig behöver vi prata tillexempel dödsfall. Annat är inte lika jobbigt för min tröskel är så pass hög och jag är van helt enkelt. Är dock något avtrubbad vad gäller dödsfall också nuförtiden.

Detta har också lett till att jag ser det mesta väldigt sakligt, utan att blanda in känslor. Jag är en ”problemlösare” helt enkelt.

Min sambo tycker det är sjukt jobbigt när hon är ovän med en kompis. Jag kan inte riktigt relatera till hennes känslor pga mina erfarenheter. Min första reaktion är alltid att ”lösa problemet som uppstått” och är dålig på att förstå hennes känslor.

Det är så jag utvecklats av livet men behöver träna på min förståelse för andras svårigheter.

9 gillningar
12

Oj! Herregud vilka levnadsöden :scream::smiling_face_with_tear: och samtidigt så starkt och härligt att vi människor är oftast så starka att vi kan resa oss och förändra livet till något positivt :heart: Tack för att ni delade!

Min historia känns, kanske för första gången, rätt ”medioker” jämför med andras här, men det är ju ingen tävling och allas upplevelser är ju helt unika. Det som är lätt för en är svårt för en annan. Helt beroende på individen och situationen.

Men here goes …

Vi var en rätt stor familj. Mamma, pappa och fyra syskon. Skulle knappast karaktärisera den som normal utan lite tokig, kul och absolut inte våldsmän eller destruktiv.

Mamma råkade ut för en svår olycka och var så gott som frånvarande från jag var två till runt sex/sju års åldern. Far slet med egna företaget för att hålla ihop skiten så när jag var tio så fick han en monsterhjärtinfarkt. Jag antar att stressen blev för mycket.

Han gick dock inte först utan min äldste bror gick bort i en fruktansvärd sjukdom. Därefter far men under omständigheterna bra, utan lidande lite mitt i livet så att säga. Sen var det lilla mamsens tur som strök med i en annan fruktansvärd sjukdom. Lite när man trodde att det skulle normaliseras efter många många år så gick ett syskon till bort i förfjol i en tredje fruktansvärd sjukdom. En påminnelse rakt i solar plexus att inte vänta med planer och drömmar. Nu är det jag och ett syskon kvar.

Det var fyra och såklart strök mor/farföräldrar med före jag var fyllda tjugo. Det är väl rätt normalt men de hade också varit rätt mycket av tryggheten i barndomen när mamma var sjuk. Addera en kompis i cancer och en som körde ihjäl sig så är det inte så konstigt att jag aldrig gått på fler bröllop än begravningar. Den statistiken lär inte bli bättre ju äldre man blir :grimacing:

Så undrar en del varför jag vill köpa tid mot pengar och göra FIRE för att vara hyfsat säker på att hinna med de grejer jag vill. Ganska uppenbart tycker jag :joy:

Vad har jag lärt mig av detta :thinking:

  • Bad shit happens, any time. Det är inte lönt att oroa sig. Det händer när det händer.

  • Livet går vidare en dag i taget så det är lika bra att njuta av dagen. Men vet inte hur många man har kvar. Inte deppigt, bara fakta.

  • Lev livet som man vill, så länge ingen annan kommer till skada. Ingen kommer att tacka en för att man gjorde något annat

  • Every action has a reaction. Även dåliga saker som händer för oftast med sig något positivt, om man tänker tillräckligt länge på det.

  • Mitt ansvar är bara att klura ut vad som är viktigt för mig och sedan göra det så länge det bara går och njuuuuuuta av det :grinning:

Tillslut (sorry, långt, jag vet) så skulle jag vilja återge ett citat av Anthony Hopkins som jag läst några gånger och som jag tycker stämmer bra in på min livssyn

“I know that I have less to live than I have lived. I feel like a child who was given a box of chocolates. He enjoys eating it, and when he sees that there is not much left, he starts to eat them with a special taste.
I have no time for endless lectures on public laws - nothing will change. And there is no desire to argue with fools who do not act according to their age. And there’s no time to battle the gray. I don’t attend meetings where egos are inflated and I can’t stand manipulators.
I am disturbed by envious people who try to vilify the most capable to grab their positions, talents and achievements.
I have too little time to discuss headlines - my soul is in a hurry. Too few candies left in the box.
I’m interested in human people. People who laugh at their mistakes are those who are successful, who understand their calling and don’t hide from responsibility. Who defends human dignity and wants to be on the side of truth, justice, righteousness. This is what living is for.
I want to surround myself with people who know how to touch the hearts of others. Who, through the blows of fate, was able to rise and maintain the softness of the soul.
Yes, I hustle, I hustle to live with the intensity that only maturity can give. I’ll eat all the candy I have left - they’ll taste better than the ones I already ate.
My goal is to reach the end in harmony with myself, my loved ones and my conscience.

Peace :heart::grinning:

28 gillningar
13

Depression ledde till att jag hoppade av gymnasiet.

Efter 6 år av att försöka överleva och dagar där man varit totalt sängliggandes så började jag må lite bättre, och med det en gnutta motivation och insikt att man behövde en förändring. Tog kontakt med psykiatrin och fick ett jävlaranamma till att ta tag i mitt liv. Gick sedan i terapi i ca 4 år.

Det var först när jag kom till psykiatrin som sjukskrivning kom på tal. Under dessa 6 år så har jag bott hos mina föräldrar och varit mer eller mindre osynlig för omvärlden.

Avslag på sjukskrivningen. Motiveringen såvitt jag förstod det var att depression och generaliserat ångest syndrom är diagnoser som har en för otydlig tidshorisont för sjukskrivning.

Det är en väldigt märklig känsla av få avslag och vad det gör med en. Det är inte en nekad sjukskrivning, det är ett förnekat livsöde. Misstrodd och känsla av att man är en bedragare och parasit.

Idag mår jag hur bra som helst med jobb och lägenhet. Får fortfarande höra minst 1 gång om året av olika personer att jag är en ny person jämfört med året innan så uppenbarligen har jag mer att ge, vilket är bra för jag letar ständigt nya utmaningar att utvecklas av.

Drivet till börsen och att spara så mycket som möjligt är två anledningar: Totalt livrädd att hamna i en depression igen och gör jag det så kanske jag har bättre förutsättningar att ta mig ur det om jag har ett sparkapital.

Andra anledningen: Ett stort jävla finger till försäkringskassan, jag bygger mitt eget skyddsnät. Jag ska allt visa samhället att jag tog mig upp på egen hand, kom ikapp och sprang förbi.

22 gillningar
14

Stark berättelse och starkt att vända den spiralen :muscle::muscle::muscle::muscle:. Tack för att du delar med dig!

3 gillningar
15

Vilken oerhört tuff start, ger ju djupa ärr genom hela livet. Glad för din skull att du verkar ha hamnat på en bättre plats nu och hoppas att du får bra stöd av vården och ev bromsmediciner (om de finns?)

3 gillningar
16

Imponerande att du fick kraft och orkade förändra! Medalj på den! Har också problem med depression men som kommer i skov. Förstod tidigt att dagen kommer att komma då jag blir utförsäkrad (varit 50% sjukskriven, jobbat 50 under många år) så har gnetat och sparat kopiöst, så jag ger oxå FK långfingret efter deras beslut 2020.

5 gillningar
17

Tack. :rose:

Ärren kommer alltid finnas kvar men jag har också fått en enorm drivkraft att fortsätta framåt nu när jag hittat rätt i livet och för första gången vet exakt vart jag vill.

Jag får jättebra stöd av vården och bromsmediciner finns, de sattes in direkt när jag fick diagnosen.
Tog ett tag innan vi hittade rätt sort för mig, men det har vi gjort.

Nu är det 5 år sedan jag senast blev lite sämre.
Förhoppningsvis är det många, många år kvar till nästa gång. Om någonsin. :slight_smile:

12 gillningar
18

Jag vill bara säga ett stort tack till dig / er som har delat med er i tråden. Det är modigt, ärligt, naket och autentiskt och en ynnest att få läsa. Tack. :heart:

En insikt jag fick för ett par år sedan är att vi alla har historier som vi bär på. Alla har vi det. Det är inget konstigt och naturligt. Precis som någon skrev ovan handlar det inte om att jämföra, tävla eller hoppa in i någon annans historia och försöka fixa till, hjälpa eller ha åsikter. Många gånger kan man bara göra, precis så som i denna tråden, lyssna, läsa och tacka för att man blev inbjuden till att läsa något personligt.

Så än en gång, tack till dig som skriver och delar med dig, men även tack till dig som läser och har gjort det möjligt att vi har en så tillåtande miljö där det är okej att dela med sig. Tack också till dig @Anonym för initiativet till tråden.

13 gillningar