Upplevd vs. verklig risk

Jag upplever att det finns en stor diskrepans mellan upplevd och verklig risk, främst ute bland allmänheten men även här bland medlemmarna på forumet. Folk är allmänt hariga och många vågar inte ta risker gällande “för hög” aktieexponering eftersom… ja, varför egentligen? Vi har en ganska hög lägstanivå här i Sverige, ingen kommer vare sig svälta eller frysa oavsett hur det går med deras portfölj. De flesta invånare har ingen portfölj överhuvudtaget och klarar sig alldeles galant ändå, så vad gör det egentligen om man tar högre risk än ens “horisont” tillåter enligt konventionella tankesätt? Varför ska man tacka nej till att potentiellt kunna självförverkliga sig själv, arbeta med vad man vill istället för vad man behöver för att försörja sig etc. som ett ekonomiskt oberoende kan innebära innan man ens försökt? För mig är det stor uppsida och begränsad nedsida att ta hög risk med sina investeringar.

Vissa kanske blir lyckliga och känner sig nöjda över att kunna vara hyfsat säkra på att få ihop till sin kontantinsats och köpa en villa som deras föräldrar kunde köpa för växelpengar 40 år tidigare. Men sidan heter ju Rikatillsammans, inte Medelklasstillsammans tänker jag. Gör man normala handlingar får man normala resultat, och vem vill ha det?

Hur tänker ni andra?

2 gillningar

Ekonomiskt oberoende är för mig inte slumålet. Arbeta gör oftast att man mår bättre. Är man ekonomiskt fri så kan man dock välja arbete på ett annat sätt då man inte behöver bry sig så mycket lönen eller göra som jag och gå ner till 80% arbetstid.

Har man ett litet kapital så ser jag ingen större risk med att ha en hög aktieexponering, och jag hade själv nära 100% aktier till min första miljon. Nånstans där kom en börskrash och jag tappade 100k på en vecka (fastän jag hade 100% Avanza Zero). Kändes ganska surt.

Jag håller dock med om att för det stora flertalet så tror jag en ren aktieportfölj nog är den bästa lösningen och jag har länge argumenterat för detta. Det är först när man har större summor som man behöver sänka aktieandelen anser jag.

1 gillning

@Guldfeber, jag instämmer. Jag tycker ofta att vi svenskar är ett ängsligt folk som vill ha både hängslen och livrem. Inte så mycket spontanitet och risk.

Det har ju sina fördelar men förtar lite av utmaningar och kreativitet. Att ta ut svängarna och utmana ödet, fast på ett kalkylerat sätt, kan berika på många sätt.

Intressant fråga! Personligen är jag inte intresserad av ekonomiskt oberoende förens jag når pensionsåldern (och tror inte jag kommer vilja pensionera mig tidigt), då jag mår dåligt utan rutinerna som jobbet medför och jag får jobba med det jag tycker är kul för en bra lön. Jag har väldigt konkreta sparmål och jag baserar min risk på hur nära jag är målet snarare än absolut tidsaspekt, om jag är långt från målet så blir det hög risk, om jag är nära målet blir det låg risk, lite simplifierat. Så t.ex. ett av mina mål är att köpa en större bostadsrätt i storstad, även om jag helst skulle vilja göra detta inom 4 år så har jag hög risk på detta sparande då jag ännu har långt kvar, och det enda sättet jag skulle uppnå målet på inom den tidsramen är om jag har tur med avkastningen. Sen har jag pengar på sparkonto och i mellanrisk för mål jag uppnått eller nästan uppnått som har högre prio. Jag kan inte säga om detta är en optimal strategi för andra då jag ändå måste kalla mig själv en “sparar-noob”. Intressant att höra om andras åsikter, tycker riskbedömning kan vara riktigt svårt!

Jag är både och skulle jag säga. Med mina sparpengar till kontantinsats är jag väldigt riskavers. Men det är för att jag tänker mer på tidsaspekten än på pengarna som så.

Jag vet att den förväntade avkastningen är 7% om året. Däremot kan ju börsen tanka 60% inom några månader om det vill sig illa. Mee ungefär ett år kvar av sparande tills vi har tillräckligt för kontantinsats, är det för liten uppsida och för stor potentiell nedsida, då vi båda verkligen vill flytta till hus inom en snar framtid.

Med mina pensionspengar och den 10-15 åriga portföljen är jag däremot risktagande som fan. För den klarar jag mig utan ändå.