Det finns rent monetärt rika personer här på forumet fast människor här borde även vara rika på erfarenhet.
Vad är det bästa eller värsta du lärt dig i livets hårda skola? Vilken var viktigaste lektionen eller insikten?
Jag kan börja:
Jag lärde mig mycket dyrköpt att det är väl bra och fint att hjälpa människor men vissa människor har bara tragik i blodet och är fullkomligt ohjälpbara och bryter bara ner dig tills du inte ens känner dig själv. I framtiden släpper jag bara dessa människor fullkomlligt åt sitt öde. Jag kommer inte ägna en tanke åt dom när jag väl bedömt dom som FUBAR (Fucked Up Beyond All Rescue) (Fruktansvärt lång och tråkig lektion fast det var skönt när insikten äntligen uppenbarade sig. Som att klara en enorm tentamen.)
Jag har även lärt mig att inte vara konflikträdd för normala konflikter (Bra lektion fast hemsk.)
Jag har lärt mig att inte vara så godtrogen och lita blint på vad människor. (En lektion jag ändå kom igenom relativt billigt.)
Det är bättre att genomföra projekt/förändringar som man vill ska bli verklighet utan att be om tillåtelse om man inte är säker på att man får ett ja när man frågar. Det är lättare för överordnade att se mellan fingrarna än att aktivt behöva ta ställning till att formellt godkänna det.
Man ska utgå från att människor vill väl tills motsatsen är bevisad, och då sorterar man bort de destruktiva. Konsekvensen blir att man är öppen och ger alla en chans men behåller dem som är konstruktiva i ens liv och slipper lägga energi på de som är destruktiva. Även om man skulle bli “lurad” en gång av någon så kostar inte det så mycket och man får igen det på utbytet med de konstruktiva människor som man träffar. Finns som wikipediaartikel inom spelteori: Tit for tat - Wikipedia
Att fokusera min energi på det som jag kan förändra/påverka och på det som är positivt/konstruktivt, inte på det som inte går att påverka eller som mest resulterar att energin går till gnäll/irritation etc. Gör att jag både blir gladare och får mer gjort.
Vissa har magrutor och utmärkt hälsa trots ohälsosamma vanor och ointresse för träning. Andra måste uppbåda all sin styrka för att inte bli överviktiga.
Vissa kan läsa igenom studiematerialet kvällen innan och få toppbetyg på tentan, medan andra tragglar i veckor och klarar knappt att få godkänt.
Vissa är naturligt nyfikna på andra människor och får utan ansträngning vänner för livet. Andra lyckas inte knyta an trots att de verkligen försöker, och är ofrivilligt ensamma.
Vissa kämpar hela livet med en känsla av tomhet och hopplöshet. Andra vaknar varje morgon med entusiasm och livsglädje. Trots att de har exakt samma förutsättningar i övrigt.
Livet är helt enkelt inte rättvist. Man får spela de kort man har fått efter bästa förmåga.
Jag var extremt konflikträdd, sen hamnade jag i en jättelik konflikt som inte gick att backa/gå ifrån.
Sen dess är normala konflikter inget farligt för mig. Har man blivit mordhotad av en dåre som skär sig i armarna är en konflikt med en vanlig, normal, vettig människa a walk in the park.
Det var verkligen inte roligt men det kom ju något gott utav det. Jag blev av med in konflikträdslan vilket är väldigt skönt.
I skolan var det mycket prat om demokrati och att den inte kan tas för given. Samtidigt läste man mycket om andra världskriget och allt vad som hände då. En bild man fick där och då var att personer som Hitler, Göring och Goebbels var “lite gammaldags” och representerade värderingar och sätt att agera som på något sätt hörde samman med en äldre tid. Man kan ju tänka på Herman Lundborg och Rasbiologiska institutet som en annan möjlig tidsreferens. Att någon idag skulle komma på idén att göra en “omstart” där känns ju som en lite udda idé.
Jag har nu förstått att den här bilden var gravt felaktig. Det är i praktiken inte så mycket som har förändrats och Hitler, Göring och Goebbels var varken gammaldags eller omoderna på något uppenbart sätt. Det enda som har förändrats är att just de personerna inte sitter vid makten idag. Kategorin personer finns dock kvar i allra högsta grad och är förmodligen varken fler eller färre än de var på 1930-talet. De kan vara din granne, din kollega eller din chef. De behöver inte ens vara öppna med några otrevliga åsikter. Du kanske känner dem som några trevliga äldre herrar. Om och när samhället förändras kan däremot de här personerna plötsligt dyka upp i nya roller och sammanhang.
När jag började jobba hade jag en något naiv idé om att det mesta på arbetsmarknaden gick korrekt till. Vi har ju kollektivavtal och ordentliga regler om det mesta i samhället. Givetvis händer det att någon diskrimineras eller blir felaktigt behandlad men olika enstaka felsteg går ju att hitta överallt. Mer medvetet destruktiva personer framstod som ett udda fenomen. Att olika saker skrivs om i frågespalten i någon tidning innebär ju inte att det är något man bör förvänta sig att möta i verkliga livet.
I samband med att jag började styra om min karriär jobbade jag en period på en arbetsplats där chefen var “psykopat”. Jag menar det nu inte som ett allmänt skällsord för någon jag inte gillar utan just en sådan person med avvikande egenskaper. Det var tydligt att han var “lite speciell”, något som kollegorna hade förvarnat mig om. Det var inte den här chefen som hade rekryterat mig så jag träffade honom först när jag kom på plats. Allt som hände sedan spelar inte så stor roll för poängen av detta, vi kan nöja oss med att det gick dåligt. En kollega beskrev den aktuella chefen med en träffande ironi som “ett ondskefullt geni”. Han hade en tydligt "mekanisk"syn på hur allt skulle fungera och var uppenbart ointresserad av människor. De som inte passade in i hans bild av saker gjorde han sig av med. Olika personer som var “oppositionella” slutade antingen frivilligt eller under olika konstiga former. Samtidigt rekryterade han in nya lojala personer som uppenbarligen inte hade något problem med den här ordningen. Att det fanns så stora möjligheter att fylla på med lojala personer kom som något av en överraskning för mig.
Den här specifika personen har nu gått i pension och är på så vis ett överspelat kapitel. Att just han skulle kunnat bli någon sorts bödel eller “ondskans hantlangare” är förstås svårt att leda i bevis. Jag tycker mig dock förstå att det är förhållandevis enkelt att bygga en destruktiv struktur och hitta ledande personer som är villiga att ställa upp på det. Många är rädda och stannar kvar i strukturen för att försvara sina privilegier.
Det påståendet kan man ju enkelt vända på. Det finns ingen anledning eller poäng med att fokusera på vad andra har eller vad andra uppnått. Det väsentliga är att vara nöjd med sin egen lott i livet, oavsett dess storlek. Den poängen känns väsentlig för mig. Livet blev bättre och enklare när jag började leva efter den.
Snarlikt det jag tänker på: Det är bara det som syns som belönas.
Betyder inte att man ska bli en ögontjänare, men att man ska lägga sin energi där den gör mest nytta, både för sig själv och för andra. Och framförallt inte bli förvånad när ingen märker hur hårt man arbetar.
Dela gärna med er! 
