Därför vi behöver religon. När vi uppnått välstånd och inte har några riktiga problem kommer frågan vad är meningen med livet som ett brev på posten.
Fråga äter upp både samhällen och individer om vi inte hittar ett svar. Väldigt snabbt är svaret att bilda ett parti eller på annat sätt tvinga oss på andra med vår “godhet”.
Allt ont sker i det godas namn, kolla bara på diverse socialistiska projekt som genomtiderna kostat flera hundra miljoner människor livet. Eller övertygad miljöterorister som förstör både miljön och skadar andra. Allt i det godas namn för att finna mening.
Ne gå ner till din lokal kyrka och hitta svaret där eller sluta ställ dig frågan.
För att gå rakt på sak så uppfattar jag nämnda områden (hobbies, ekonomisk frihet etc.) som alltför grunda i förhållande till den monumentala frågan Vad är meningen med livet?
Personligen så har jag successivt blivit alltmer tveksam till att det finns någon egentlig mening med livet. Därmed så blir det upp till mig som människa att själv forma svaret på denna fråga, och manifestera det genom hur jag väljer att leva mitt liv genom t.ex generositet, hjälpsamhet, bildning etc.
Utforska dig själv och utforska världen omkring dig. Hitta områden som du går igång på och spendera massor av tid där. Att hjälpa andra och lösa problem brukar ju kännas bra. Idag kan man göra sånt online. Acceptera att människor kommer och går i våra liv även de som kommer nära men DU är med DU hela livet så ta hand om du.
Eller kombon av ”ta först på dig din syrgasmask innan du hjälper andra” och ”spela pucken där den ligger”.
Dvs istället för att SÖKA efter att en allmängiltig mening ska komma/uppenbara sig så får man SJÄLV AKTIVT skapa/göra saker så ens eget liv känns meningsfullt. Därmed innebär det också olika för olika personer.
Därmed kanske man kan beskriva det med att vara tillfreds med sin tillvaro eller att man har kommit till en inre frid.
Det här innebär också att många t ex vid stora förändringar i livet (pension, skilsmässa, barn flyttar hemifrån, jobbyte, anhörigs bortfälle) automatiskt tappar det gamla fofästet för en stund innan man landar tillfreds i en ny tillvaro med en ny mening.
Finns en gammal berättelse, fritt ur minnet, om det:
Genom att helt och fullt bli sig själv, bli den vi alltid varit ämnade att vara - så skapar vi himlen redan nu här på jorden. Det är vår stora och svåra strid, inom oss.
Därför sjunger man i England på last night of the proms William Blakes odödliga ord.
I will not cease from mental fight… till we have built Jerusalem in Englands green and pleasant land.
Jag skulle spjälka upp det i två frågeställningar;
Vad är meningen med mitt liv?
Vad ger mitt liv mening?
Den första frågeställningen besvarar VAD du vill uppnå, den andra frågan HUR du kan uppnå det. Svaret på dom frågorna kan mycket väl ändras under livet, så det är bra att känna efter ibland. Det kan t.o.m vara avgörande att byta spår; min favoritteori från lyckoforskningen går ut på att lycka är en bieffekt av meningsfull förändring.
Vi fastnar lätt i vad är meningen med MITT liv, varför finns JAG här? Steg ett är att släppa det.
Naturligtvis ska vi ta hand om oss själva och se till att vi mår bra. Men att stanna i den bubblan är en återvändsgränd.
Att se och göra det bästa för dem man har runt sig skapar mening i livet, utan att man ens märker det i stunden. Ju mer man flyttar fokus från sig själv desto bättre brukar man må efter ett tag.
Vi är tio (?) miljarder människor på jorden, alla olika men också väldigt lika. Alla tankar jag tänker och alla känslor jag har, har också någon annan tänkt och känt.
Meningen med livet är att ta på sig så mycket ansvar man orkar bära. Ansvar är det enda som utgör en outsinlig källa för mening, man kan säga att alla de områden du känner dig mentalt ansvarig över är du emotionellt investerad i. Avkastningen är mening.
Enkla, tydliga exempel är att skaffa och ta hand om barn, ta hand om och förädla sin egen fastighet, ta hand om ekonomin så den blir ett bra verktyg i vardagen, ta ett (större) ansvar på jobbet, olika sociala ansvar (brf, hålla ihop en stor familj osv).
Ett liv fyllt av allehanda ansvar som du lyckas förvalta garanterar avkastning i mening. Så sök ansvar du kan och vill bära, så blir livet meningsfullt.
Vi är alla “välsignade” med ett medvetande och det är därför genom oss som universum “upplever” sig självt. Jag är ateist och inte religiös, men detta är min bild av det hela. Det finns ingen egentlig, djupare mening. Alla upplevelser är unika och värdefulla.
Ja meningen med livet på en högre metanivå är det som jag personligen aldrig slutar brottas med.
Jag kan acceptera och förstå “meningen” många ser med att personligen tjäna mer och mer pengar, föra sina gener vidare, leva familjelivet, göra något slags (temporärt) avtryck på världen och sedan försvinna. Att det är meningsfullt. Jag kan förstå den evolutionära/biologiska processen som givit upphov till det. Men det illustrerar egentligen bara hur man som människa kan generera lyckohormonerna serotonin, dopamin och oxytocin.
Att man lever ett liv med alla behov tillfredsställda på Maslows behovstrappa besvarar inte den akademiska frågan om vad meningen med livet är. Som @Lemuri skrev:
Det är åtminstone en akademisk återvändsgränd om man (naivt) vill försöka besvara frågan vad meningen med livet är på riktigt. Utifrån någon slags empirisk analys.
Men det kanske är en bra återvändsgränd för de flesta att stanna i istället för att grubbla över existentiella frågor. För existentiellt grubblande gör en inte direkt hjärnkemiskt lycklig alla gånger, det kan jag skriva under på
Jag tänker att det är kopplat till ens personlighetstyp. Men det är inte något självvalt utan en tendens man föds med.
Jag tror att många av oss har mer eller mindre spirituella/religiösa tendenser, och när vi växer upp i ett fritt, sekulärt samhälle utan tydliga ramar blir vissa av oss oundvikligen djupt existentiellt förvirrade.
Boktiteln Äcklet av existentialisten Jean-Paul Sartre är egentligen den bästa beskrivningen på hur det lätt kan kännas när man tycker sig se igenom The Matrix till vardags och förundras över vad man själv och alla andra hårlösa apor på planeten håller på med!
Det ställer frågor kring filosofi som disciplin på metanivå tycker jag, och är något jag grubblat väldigt mycket över på sistone. Två teser jag har är:
Utvecklingen av filosofi som disciplin är ett misslyckande av mänskligheten att hålla samman i en religion/berättelse inom små, täta kollektiv av människor som vi alltid levt under hundratusentals år som jägare & samlare. Vi måste se till att överge sekulärt fritänkande till förmån för framtida generationers mentala hälsa.
Eller…
Filosofi är ett oundvikligt nästa steg för mänskligheten i sin utveckling bort från savannen. Det är hopplöst att motverka fritt tänkande och motstånd mot religiösa dogmer på sikt. Att vi skulle börja filosofera över livets mening var oundvikligt och kanske leder oss till en högre nivå av självmedvetenhet/intelligens så småningom. Även om det är en smärtsam existentiell process för flera generationer att gå igenom framöver.
Jag lutar mot det sistnämnda. Men ur evolutionär synpunkt är det ju svårt att argumentera mot den förstnämnda. Existentiellt grubblande leder knappast till evolutionära fördelar
Inte för att det är något heligt med den evolutionära processen. Metafysiska filosofen Arthur Schopenhauer argumenterade ju tvärtom för att våra biologiska drifter bara är en väg mot smärta, Will to live.
The will to live is a concept developed by the German philosopher Arthur Schopenhauer, representing an irrational “blind incessant impulse without knowledge” that drives instinctive behaviors, causing an endless insatiable striving in human existence.
För att återgå till TS och göra något slags försök att besvara denna monumentala fråga så identifierar i alla fall jag personligen mig mest med absurdismens koncept. Det finns ingen mening och det är det absurda med existensen som man antingen kan skratta eller gråta över. Jag tänker inte ens försöka söka existentiell mening i arbete, relationer, barn eller något liknande. Jag ser det som lönlöst.
Jag strävar endast efter att leva så autentiskt som möjligt med en touch av epikurism. D.v.s jag ser det på något plan som meningsfullt att åtminstone hålla mig fysiskt och mentalt frisk och njuta av det enkla i livet. Oavsett vilken existentiell syn man har så är det fullständigt onödigt att lida av psykisk ohälsa. Vi vet att man inte kan tänka sig till lycka utan det finns inslag i livet som gör oss kemiskt lyckliga. Familj, vänner, god mat, träning, natur, hobbies, att hjälpa andra etc !
Det förhindrar en inte från att grubbla över existentiella frågor i all oändlighet. Men rent mentalt och kroppsligt kan man i alla fall se till att må bra oavsett livsåskådning, är min filosofi.
Jag tänker inte på det som en filosofi. Jag tänker på det som en biologisk funktion. Hjärnan har aldrig behövt utveckla ett system för välstånd. Vi är skapta för att hantera våld, död och svält. Inte netflix, chips och tinder.
Tror helt enkelt att människan som hon ser ut idag inte överlever välstånd. Vi tar död på oss själva ihop med alla andra däggdjur om jag förstått det rätt.
Man gjorde en studie på möss under 60talet som kom fram till att, utan yttrehot som svält och rovdjur försvinner poängen med sociala strukturer. Vilket leder till att hela kolonin försvinner ner i ett hål av mörker tills alla dör.
Intressant insikt. Men frågan är om det stämmer för just människan?
Säga vad man vill om den psykiska ohälsan, lägre barnafödandet osv som vi ser runtom i världen. Men i nominella tal har ju populationen av människor utvecklats i astronomisk takt sedan civilisationens begynnelse.
Vi har ju fortfarande lyckats föröka oss som kaniner oavsett brist på gemenskap, religiösa sammanhang och motstånd till vardags. För de biologiska processerna bryr sig ju egentligen inte om huruvida vi är lyckliga och spirituellt tillfredsställda eller inte, utan huruvida vi förökar oss och överlever eller ej. Mission success!
Däremot kan man ju av många olika anledningar fundera på om människan är kvar på jorden om hundratals/tusen år. Kanske blir det så att vi oundvikligen återställer populationen till nivåerna före civilisationens begynnelse, om inte annat…
Verkar som att de gör det. Hela världens fertilitet är på väg ner i rasande takt.
Har väl både gått upp och ner? Var vi inte nere på bara några få tusen individer ett tag? Kommer inte ihåg när i tid det var men vill minnas att det var förra isttiden.
Fram till 60 talet sen började de gå nedför i typ hela världen. Så det var människan innan det moderna välståndet som står för en stor del av uppgången. Som nu börjat plana ut och snart kommer vända neråt i rasande takt.
Det läskiga med studierna jag hänvisade till är att den inte antyder på att det planar ut. Utan det leder till att hela kolonin dör ut pga låg födsel och mycket våld mellan individerna.
Meningen med livet i den kontexten borde därför bli, ställ inte frågan och göka fram så många ungar som möjligt och rädda mänskligheten från sin undergång
En mening och ett uppdrag större än det är svårt att hitta
Men värdet i mänsklig civilisation och överlevnad är ju absurt nog inte något objektivt bra utan en subjektiv, filosofisk fråga i sig. Egentligen borde man ju inte ha den kognitiva möjligheten att ifrågasätta värdet i sin egna överlevnad och fortplantning som däggdjur. Men sjukt nog sitter vi och många andra här och gör det nu.
Homo Sapiens är märkliga
Det är därför jag funderat på om filosofi som disciplin är en högre grad av medvetande för mänskligheten eller en kollektiv mutation som gick fel.
Eller bara en stor processor som vi kallar hjärnan utan uppgift att lösa typ hot av något slag. Denna processor går inte at stänga av utan börjar leta hot där inga finns. Och därför börjar vi hitta på “mening” som leder till förfall.
Det ligger inprogrammerat i oss att hantera hot och när det inte finns några hittar vi på dom och förstör för oss själva. Tror tyvärr inte det är speciellt mycket mer komplicerat än så
Precis. Det är det jag skiljer på när jag betraktar mitt egna filosofiska förhållningssätt.
Jag förstår vad du menar.
Fast jag undrar om det är så kopplat till välstånd egentligen kontra sekulärt, fritt tänkande? Det som (alla?) historiska stammar/gemenskaper vi levt i som Homo Sapiens under vår arts existens haft gemensamt är ju, mig veterligen, någon form av religion eller berättelse. Så vitt jag vet har man observerat spirituella inslag i alla former av relativt orörda, isolerade stammar man påträffat fram tills idag.
Huruvida de lever i välstånd eller ej är ju en definitionsfråga. Men man har ju observerat att både historiska och nutida stammar inte jobbar så förbaskat mycket räknat i arbetstid. Om de lever i samklang med sin miljö är det inte som att de upplever samma kroniska stress som man kan känna i ett modernt arbetsliv på kontoret trots materiellt överflöd. De har gemenskap, spiritualitet osv.
Jag skulle nog tro att de flesta isolerade stammar upplever att de har tid för filosoferande till vardags. Men att det kretsar kring deras religion/världsuppfattning. Men det är en intressant, mekanisk tes kring vår hjärna, och jag hör gärna motargument!
Filosofi som disciplin är mänsklighetens försök till att förklara och beskriva allt som finns, och hur det som finns hänger ihop. Det är självklart den mest intressanta och viktigaste läran.
Vad skulle kunna vara viktigare ?
Wilfrid Sellars:
“Philosophy is concerned with how things (in the broadest possible sense) hang together (in the broadest possible sense).”
och göra något slags försök att besvara denna monumentala fråga så identifierar i alla fall jag personligen mig mest med 
