Hej! Jag har så många funderingar kring vår familjeekonomi att jag står och stampar. Vi har gemensam ekonomi..typ.
Jag bor med min sambo och vårt gemensamma barn. Vi har ganska låga utgifter och de enda lånen är bilen, huset och två CSN. Jag tjänar 38900 innan skatt och min sambo har haft en opålitlig timanställning med 1-12 dagar arbete per månad. Han har även studerat parallellt och tagit CSN. Min sambo har varit arbetssökande sen drygt två år men inte fått ett pålitligt jobb , han saknar också erfarenhet av lång kontinuerlig anställning. Ingen akassa. Han har nu också meddelat han inte vill studera mer och sagt upp CSN. Av dessa skäl ser jag framför mig att situationen kanske inte ändras på ett bra tag.
Jag står på billån och huslån. Vi stoppade in 600 000 kr i huset och andelarna delades rakt av även om nästan alla pengar kom från min sambo. Sambons resonemang är att detta jämnar ut saker men beloppet bara är strax under 300 000 vilket jag enligt mig betalt igen på några år. Han hade ytterligare 70 00 i kapital som vi köpte soffa, säng och nödvändigheter för. Dock ägde jag redan alla andra ägodelar man behöver, allt från fingerborg till bil.
Under föräldraledigheten bidrog min sambo med timlön och CSN medan jag tog 3-4 dagar föräldraledigt i veckan. Nu är jag tillbaka 60% på arbetet och han hemma heltid. Han vill använda föräldradagar men jag kan inte hjälpa känna att det är bättre jag försörjer i utbyte mot dagar än att han tar ut dom. Detta pga han får lägsta belopp per dag medan jag får mer. Hur ska vi räkna ut hur många dagar som är rimligt att han ger mig? Jag har redan försörjt en del och sambon har inte behövt ta ut dagar trots att han knappt arbetat vilket jag känner är orättvist nu när han sitter inne på alla dagar.
Ovan på allt detta kommer min sambo i framtiden få ett avsevärt stort arv, vilket jag förutsätter kommer vara enskild egendom. Av detta skäl kommer jag inte pensionsspara åt min sambo när han är hemma med barn.
Hur hade ni splitat räkningar? Jag börjar se den utdragna arbetslösen som en röd flagga och vill inte stå här bitter om några år när jag betalt allt. Vill nästan backa på önskemålet om gemensam ekonomi men samtidigt vill jag få det att fungera. Har fått förslag om skuldbrev.
Beklagar lurig situation. Rättvisa när vuxna delar ekonomisk situation tycker jag är ett farligt begrepp. När barn gäller upp läsk eller delar godis är det väääldigt viktigt att det blir rättvist. När vuxna människor delar liv med varandra skulle jag vilja att fokus istället ligger på vad som är är önskvärt, vad som är acceptabelt, vad ni vill skapa för tillvaro tillsammans, hur ekonomiska förutsättningar och ekonomisk makt påverkar relationen, val och jämställdhet.
Föräldraförsäkringen är väl fortfarande tredelad? Var och en har egna dagar, och sen så kan man överlåta dagar till en viss gräns. Hur kan och vill ni vara föräldralediga?
Om du inte är fine med att dra stort ekonomiskt lass, är du ok med att flytta till en etta och sälja bilen för att matcha din partners utgiftsmöjligheter?
Är du orolig för att dina val leder till att partnern inte söker jobb eller gör sig anställningsbar i den omfattning som hen annars skulle göra?
Som avslutning så vill jag varna för att lyfta pengar som rättvisa i sådana här sammanhang. Ofta bättre att utgå från dina känslor och behov. Vad situationen väcker för reaktioner i dig.
3 gillningar
Det finns bara ett sätt att dela och det är på mitten. Om din andra hälft inte kan bidraga med sin halva lever ni över era tillgångar vilket helt enkelt är ohållbart.
Då vill jag tillägga att även felaktiga vägar kan skapa lycka och harmoni i ett förhållande. Vi delar månadsutgifter samt sparande till gemensamma resor, köp och äventyr ca. 25/75. Sen beslutar vi tillsammans med samma beslutsmandat vad vi vill göra för våra gemensamma pengar. Allt för att undvika att pengar ska bli en större maktfaktor än de behöver vara. Det har även varit den med högst lön som tagit ut mest föräldraledighet och vabbat mest, eftersom vi velat ha det så och haft ekonomiskt utrymme att inte maxa inkomsterna under småbarnsåren.
Jag ser ett antal separata frågor som blir jobbiga att blanda ihop med varandra och ett antal röda flaggor.
Du ska inte försörja honom i utbyte mot hans föräldradagar och ni ska inte fundera över om hans extra kapital i början av relationen är mer eller mindre än dina extra löpande kostnader under relationen. Så tycker inte jag att man resonerar i en kärleksrelation, speciellt inte när man har barn ihop. Prata istället om behov och önskemål (på kort och lång sikt), och vilka resurser som krävs för detta och vilka andra behov som då får stå åt sidan istället. Där kan man prata om rättvisa att båda parter behöver få ge och ta ungefär lika mycket.
T.ex så har du ett starkt önskemål om att arbeta mindre under småbarnsperioden. Sättet det uppnås är genom att du tar ut föräldrapenning istället för din sambo. Med era siffror kostar det ca 11k per månad om du tar ut dagar istället för din partner (får ju räkna om utifrån det exakta upplägget och tidsperioden). Vad skulle ni använt de pengarna till istället? Är det en rimlig prioritering emellan era olika behov?
Sen undrar jag lite över hur det kom sig att du skaffar hus och barn med någon som inte har ett stabilt jobb. Det känns rätt ogenomtänkt. Jag får intrycket av att din sambo är en slarver och en latmask. Jag kan mycket väl ha fel men att hoppa av studier som arbetslös låter väldigt mycket som att han blivit av med CSN till denna termin genom för dåliga studieresultat och inte vill erkänna detta. Och att prompt ta ut föräldrapenning på 250kr dagen istället för att ge bort dagarna (eller spara dem tills man fått ett jobb och en SGI) ser jag som ett sätt att fixa nya fickpengar och hålla nere pressen på sig att skaffa ett jobb.
Du pratar även om att han kommer att få ett stort arv som enskild egendom. Kommer kapitalet han klev in med i början av relationen också ifrån arv/gåvor? Är han kräsen med vilka jobb han söker? Nu fiskar jag bara efter info som stödjer mina fördomar, det är egentligen bara den första halvan av mitt svar som är konstruktiv.
3 gillningar
Försöker han ärligt hitta ett jobb för att dra in pengar till er gemensamma ekonomi? Är man arbetslös får man ta lite det som finns och kan inte gärna vara alltför kräsen. Hade vart en stor avgörande för mig. Särskilt om han bara jobbade ströjobb innan.
Om han “väntar på ett stort arv” så är det en stor röd flagg för mentaliteten.
Hur bra är er kommunikation i relationen i allmänhet och rörande ekonomi i synnerhet? Lyssnar han och tar dig på allvar eller blir han defensiv/aggresiv?
Invecklat, många frågor sammanbakade i ett.
Har du någon nära att prata med för att reda ut detta nystan?
Tycker själva grejen att bygga liv med någon som inte har förmåga att hålla jobb eller tillsynes vilja (som helt utomstående ser det ut som det) är lite svårt förstå. Kanske superhärlig kille, men att han ska ha ett eventuellt framtida arv påverkar ju inte ett skvatt livet här och nu. Han får väl se till att rycka upp sig och bidra, att bara bränna dagar på att vara hemma för att det är “lättare” är i mina ögon totalt egoistiskt och ogenomtänkt.
Hur man värderar det? Jag hade värderat det till negativt 100 ungefär.
Hur har vi splittat räkningar? Vi stoppar in alla pengar på ett konto och betalar därifrån. Vi är dock rätt jämna i inkomst men dagen någon är föräldraledig så försvinner det ut genom dörren rätt omgående.
Jag förstår inte vad skuldebrev gör? Det påverkar inte dag till dag utan bara om ni ska bryta upp framledes.