Nu blev det en lite udda musikdiskussion här i hobbytråden, men det går väl det också. Jag menar att musik handlar om smak och att värdera konstnärliga uttryck ofta blir konstigt. Lyssnar jag hellre på Human League än Iron Maiden? Det är klart att jag gör. Annars hade jag inte haft 66 plattor med HL i hyllan och ingen med IM (men till hårdrockarnas stora förtret har jag Anton Maidens “hyllningsplatta”).
Men jo, många är fortfarande kanonbra nu. 
Men då får jag väl ändå peka ut några “feltänk” eftersom det blev ett debattinlägg:
- Du väljer att plocka ett band ur mitt tilläggsstycke, bland de som är okej även idag.
- Du väljer ett jämföra med ett stort och flitigt turnerande hårdrocksband. Då håller jämförelsen med Depeche Mode bättre i så fall.
- Du uppvisar survivorship bias. Iron Maiden tillhör ju överlevarna. Om HL för dig representerar ett passerat neonfärgat och axelvaddklätt 80-tal kanske jag ska slänga in Whitesnake i mixen. Juckande pudelrockare i vitt läder med fransar. Tack men nej tack.
- Som @esko också påpekade så pratar du livemusik nu. Då måste man jämföra större band eftersom hela arenagrejen spelar in. Men visst, Ultravox rev fasen ner målarfärgen på Berns för ett gäng år sedan och sista bandet jag såg innan pandemin var OMD på ett smockfullt KB i Malmö. Det var löjligt bra. Även Kraftwerk kan jämföras när de närmast pulveriserade Liseberg i modern tid. Grymt bra!
- Arena- vs klubbspelning är också en smaksak. Jag föredrar normalt klubbgig.
- Skulle jag gå på ett IM-gig om jag fick en biljett? Alldeles säkert, Bruce håller stilen! Men jag går hellre på Rammstein eller Nightwish isf, om jag får välja.
Återigen ett feltänk hävdar jag. Live är en aspekt av ett artisteri. Skivinspelningar ett helt annat. Sedan lämpar sig rockmusik generellt bättre live eftersom gitarrspel är mer visuellt än klaviatursmekande. Keytar är mest obehagligt. @Anonym nämnde body och då är uttrycket ett annat. Nitzer Ebb och Front 242 höll länge, även om de taggat ner lite på sistone. Jag antar att kroppen inte orkar. 
Ja, knark och sprit har den effekten på de flesta. Jämför Ozzy med HL istället om du vill. På skiva är de bättre, helt klart. Och om nå’n säger att jag inte är nyanserad: Har nu sett Alphaville på 2000-talet? Det är fanimej plågsamt!
Just det. Det är nog där skon klämmer. Det finns massor av band som borde låta bli turnerandet och ibland även studion, men idag ser musikmarknaden annorlunda ut och vill man dra in något får man snällt spela live. Jag såg nyligen ett livegig från i år med Tears For Fears på youtube. Jäklar vad proffsigt och bra, speciellt från herrar i 60-årsåldern.
Där är vi däremot väldigt överens. Men det handlar ju också om de år som formade en, vad man förknippar det med, hur mycket stålar som plöjdes ner i produktioner, hur upptäckarglädjen hos både band och lyssnare förändrats etc.
Jag ville avsluta med att posta sketchen ur Kvarteret Skatan där jobbintervjuaren och den jobbsökande kommer ihop sig över musiksmak, men jag hittar den inte nu.
Såja! Det är belgiskt i stereon här också… Siglo XX och deras “Live Sides”.