Men om man har en permanent portfölj med ombalansering årligen eller vid stor avvikelse från normen så kommer man ha köpt råvarorna lågt och antagligen sålt av i år/nu vid nyår.
Permanent portfölj innehåller endast guld, all weather innehåller också andra råvaror.
Och ombalanseringen kan naturligtvis ha en dålig eller bra tajming, det bör vi alla komma ihåg när någon pratar om sin magiska strategi.
God fortsättning!
Lazy portfolio kanske termen är, resonemanget håller.
Hej,
Hur kommer att påverka långa räntefonder ETF om Fed höjer räntan nästa år? Blir det negativt för hela portföljen? (Jag är nybörjare).
Du fick ett klokt svar på detta:
Att köpa in sig mer och mer i en tillgång som går ner 7 år är ett recept på hur man accelererar sina förluster.
Det hade då varit bättre att passivt ha en köp och behåll strategi.
En tillgång som fallit i värde 70 % måste stiga 233% för du ska få tillbaka ditt investerade kapital.
(1/0,3=3,333 d v s 233%)
Det är lätt att hitta tillgångar som sjunker 70% men svårt att hitta tillgångar som stiger 233% så man får tillbaka förlusten.
“En tillgång som fallit i värde 70 % måste stiga 233% för du ska få tillbaka ditt investerade kapital”
Nja, om du kör buy and hold eller tajmar på feeling så stämmer det.
Ifall du följer en metod med målallokering kommer du antagligen inte investerat alls* på toppen. Mycket möjligt du istället har sålt nära toppen.
*möjligen några löpande insättningar.
Jah förstår det som att amerikanska räntepapper var väldigt mycket mer attraktiva papper när alla teorier om dem formulerades, USA gav hög ränta, hade låg statsskuld, inflation och stagflation var inte ett problem etc. Idag har får man betydligt lägre ränta än inflationen, statsskulden är långt över 100% och stagflation verkar vara en riktig risk.
Historisk framgång i att investera i amerikanska obligationer verkar utgå från sjunkande ränta, som höjt värdet på existerande papper, men är detta en sannolik framtida utveckling från nuvarande position?
Som jag utläser det ur diskussionen, bottnar oron kring 1) att investera i en tillgång med negativ trend även om denna är okorrelerad med övriga portföljen och 2) att rebalansering sker mot trenden, vilket ökar förlusten.
Då jag senaste veckan har skrivit på en artikel om just detta, har jag avhållit mig fram till nu med att svara här. Jag publicerade precis artikeln om Strategic Rebalancing (allseasonsportfolio.eu) för den som är intresserad (beskriver i korthet här nedan också vad det går ut på).
Men först: för att förbättra riskjusterade avkastningen i en portfölj, är det klokt att allokera kapital till flera okorrelerade tillgångsslag. Vissa av dessa kommer att gå ned över långa perioder, liksom de kommer att gå upp över långa perioder. Genom att inkludera flera tillgångsslag, kommer de att dra växelvis, det vill säga att allt går inte dåligt samtidigt, utan det finns alltid något som ger positiv avkastning.
Eftersom det är omöjligt att på förhand veta vilket tillgångsslag som kommer att gå bra resp. dåligt, när det sker och hur länge det vara, så är det fördelaktigt att alltid ha allokering till alla valda tillgångsslag hela tiden.
Då avkastning över tid är mean reverting, är det sannolikt att det som gått upp en tid kommer att närma sig sitt långsiktiga medelvärde nedåt (mätt i årsavkastning), medan det som gått sämre också kommer att närma sig sitt långsiktiga medelvärde uppåt.
Genom att kontinuerligt rebalansera portföljen mellan tillgångsslagen, kommer man alltså per automatik köpa det som gått sämre (när det är billigt ur relativ synvinkel) och köpa det som gått bättre och som är dyrt.
Men, som jag identifierade som andra orosmomentet, finns en risk att man förstärker sämre avkastning genom rebalansering. Detta ser jag som korrekt uppfattat.
Om man rebalanserar tillgångar mekaniskt tillbaka till ursprunglig målvikt, finns en risk att man går emot trender. Exempel på detta är att man köper mer av en tillgångs som gått sämre en tid men som sannolikt kommer att fortsätta gå sämre, t.ex. att köpa aktier 2008. Detta riskerar att förstärka portföljens drawdown.
Motsatsvis, riskerar man också att sälja tillgångar för tidigt om man säljer tillgångar som trendar positivt, vilket medför att man går miste om potentiell avkastning.
För att råda bot på detta, kan man ta till strategisk rebalansering genom att inkludera en trend-komponent i rebalanseringsmekaniken. Det kan till exempel röra sig om att man väntar med att utföra rebalanseringen tills trendsignaler neutraliserats, att inte rebalansera hela vägen tillbaka mot målvikten, eller att allokera en del av portföljen till en trendstrategi.
I inlägget som jag länkade till ovan går jag igenom alla dessa mer i detalj så jag upprepar det inte här.
Detta är i alla fall strategier som jag själv börjat tillämpa under hösten i min allvädersportfölj och som jag tror kommer att vara något som skapar mervärde.
Strategisk rebalansering gäller samtliga tillgångsslag, inklusive råvaror och statsobligationer, som jag fortsatt är övertygad om ska ha en plats i portföljen för fortsatt skydd mot inflation respektive risk-off sentiment. Genom att inkorporera bättre strategier för rebalansering, ska dock skadeverkningarna begränsas något under perioder då tillgångar som dessa går sämre.
För den som inte orkar/vill skrolla hela vägen upp för mitt svar för att hitta länken till artikeln, lägger jag in den här igen: Strategic Rebalancing (allseasonsportfolio.eu)
7 gillningar
Ja, men då kan man förvänta sig att en tillgång som gått ner i många år, sammanlagt 70 % men nyligen stigit 50% ska återgå till sin fallande trend.
Det är ett faktum att om en tillgång förlorar 50% i värde måste den stiga 100% i värde för du ska få tillbaka dina ursprungliga pengar.
En tillgång som sjunkit 70%, som den du rekommenderade, den måste stiga 233% för du ska få tillbaka investerat kapital.
Går det att använda sig av TAA för att balansera portföljen?
Matematiskt så gör ju denna tråd och flera andra ett bra case för de väldigt långa räntefonderna. De nackdelar som förs fram kretsar kring det psykologiskt svåra i att hålla räntefonder med sådan volatilitet, särskilt i nuvarande räntemiljö, och krånglet med ETF:er. Men något jag själv har svårt att släppa är att dessa väldigt långa räntefonder ändå tycks vara något av en nördig nischprodukt, för varför ser räntedelarna i t.ex. AP7, Lysa och Bogleheads trefondsportfölj så annorlunda ut? Och räntefondsutbudet överlag består ju till mycket större del av kort/mellan och företagsobligationer - är det bara pga en dysfunktionell fondmarknad? Till viss del kan man väl hävda att andra räntefonder endast används som substitut för bankkonto i de fall ett sådant inte finns tillgängligt, men är det hela sanningen?
Från min synpunkt är motargumenten också matematiska. Det är nog bäst att utelämna eventuella försök att analysera psykologin hos meningsmotståndarna, då det sällan är speciellt träffsäkert, och dessutom oftast kan användas lika bra i båda riktningarna.
Att försöka använda två väldigt volatila produkter i förhoppning att de tar ut varandra som ur ett längre historiskt perspektiv har haft rätt hög korrelation och varit associerade med goda tider för ägarsektorn i samhället (som från 70-talet till nutid, då räntor och börsen båda gått som tåget) är för vissa att tänka lite för kortsiktigt historiskt. Vi har nu också nått mer eller mindre nollränta och det är inte säkert att räntan sitter fast här för alltid eller fortsätter ner mot noll eller blir negativ. Går räntan upp så tar både långa räntor och börsen skada på ett sätt som inte kontanter eller korta räntor gör.
Det går att jämföra korta räntor med barlast i ett fartyg, och långa räntor med försök att tajma vågor från babord med vågor från styrbord för att skapa stabilitet. Hur man än tolkar historisk data här, så framgår det förhoppningsvis varför många anser att den formen av balanskonst har ett större inneboende riskmoment, även om skeppet skulle se ut att stå mer rakt upp med den strategin under en lång tid.
Det är därför AP7, Lysa, osv, har en betydligt säkrare räntedel - för att det är börsen som man hoppas ska gå bra, och att man har en stoppkloss vid tillfällen då detta inte sker, snarare än att försöka väga upp det med en historiskt och logiskt korrelerad tillgång. Tanken med långa statsräntor är inte nödvändigtvis dålig, men det är en spekulation baserat på halvlång historik och försök att förutse hur statens finansiella institutioner kommer att använda räntan i framtiden.
Men ja, trots allt det, så är det konstigt att det inte åtminstone finns en sådan produkt som vanlig svensk fond, men kanske är det en för specialiserad produkt. Det närmaste jag kan hitta för ändamålet är AMF Mix. Om man tänkt ha 20% korta, och 20% långa, så kanske AMF Mix kan få vara 40%, då?
3 gillningar
@AllSeasonsPortfolio Nicholas, en fantastisk artikel igen! Håller med det du skrev, men tror fortfarande att 99% av medelsvenssöner och -finnar borde använda sparkontot (eller korta och medelkorta obligationer som Lysa eller blandfonderna) och ”mekanisk ombalansering” för att: 1) de aldrig kommer att kunna göra det du skrev om 2) de icke kommer att ha tålamodet för att göra det du skrev om 3) de ej har tid / ork för att fundera på detta såsom det skulle behövas.
Och @Drakflygaren skrev fint om varför det finns just medellånga räntor i blandfonder och fondrobottar. För att folk tycker om mellanmjölk!!! 
(Och för att deras jämförelseindex innehåller korta och medellånga räntor.)
1 gillning
Tack för bra svar. Egentligen förklarar ju detta också motiven till de relativt bespottade företagsobligationerna - dvs korrelationen med aktier är inget problem, för det man vill åt är bara en allmän sänkning av risknivån. Samtidigt: får man inte då samma effekt av att allokera en mindre räntedel till sparkonto?
För det är ju också det här med jämförelsen med knappt 1 % riskfritt på sparkonto - finns det tillräcklig sannolikhet att de kortare räntefonderna kan slå det att det är värt risken? Och om inte: är detta något som då förändrats på senare tid i takt med de sjunkande räntorna, riskpremien har ändrats? Eller är det, som vanligt, att facit ges först i efterhand och att man därför diversifierar sig med båda delarna för att säkra upp? Eller, som sagt, används räntefonderna bara som substitut för bankkonto där detta inte är möjligt.
Finns ju också denna (som ju dock alltså har andra nackdelar):
Statsräntor i AP7 Räntefond ???
Bläddra ner på sidan och läs.
Idag står det att AP7 Räntefond har
17 % Statsobligationer
74% Bostadsinstitut
9% Kommuner
Förnuftet: Jag är rädd för bostadskrasch så jag har 5 % av mitt kapital i AMF Räntefond Lång som faktiskt till största delen har statspapper i portföljen.
Känslan: Sedan gör min otålighet att resterande räntefonder jag har är sådana som går bra, men då ökar risken om bostadsmarknaden kraschar.
För en 60/40 portfölj hade jag kört statsobligationer med kort och lång duration, med AAA i de flesta innehav. Tex:
20% Storebrand Obligation A
20% AMF Räntefond Kort