Ekonomisk frihet har på senare tid blivit något av en så pass stor trend, att till och med media har börjat skriva om ämnet. I den här videon blir jag intervjuad av Alexander Gustafsson på Nordnet om temat ekonomisk frihet. Ekonomisk frihet har varit ett stort mål men som blev annorlunda när jag väl mer eller mindre nådde det.

Man kan se på ekonomisk frihet på flera olika sätt. Den första definitionen som jag verkligen gillade hittade jag i boken ”Ett rikare liv (annonslänk)” som skrevs av Charlie Söderberg och Lennart Göthe innan jag lärde känna dem. De definierade ekonomisk frihet som:

Ekonomisk frihet inträffar när dina passiva inkomster är större än dina totala utgifter.

Eller i en mer matematisk form i kvoten:

• Ekonomisk frihet = passiva inkomster / totala utgifter

Det jag gillar med den här definitionen är att man mer eller mindre kan mäta det över tid och se om man är på rätt väg eller inte. Kvoten kan nämligen gå från 0 till 1 som är ekonomisk frihet, men därefter även fortsätta. Det betyder att ekonomisk frihet i den här formen inte är något som är statiskt utan faktiskt kan förändras. Det får dessutom ytterligare ett par intressanta följdverkningar:

• Det spelar ingen roll hur många miljoner du har på banken, i ditt hus eller i eget kapital
• Det handlar således mer om flödet av pengarna än summan
• En läkarstudent har i verkligheten lättare att bli ekonomiskt fri än en läkare
• Man kan bli ekonomiskt fri och sedan bli ofri igen
• Man kan jobba med att optimera både de totala utgifterna och de passiva inkomsterna

Det finns säkert fler slutsatser man kan dra, men dessa är de största som dyker upp spontant för mig. Min motivering till att studenten har lättare att bli ekonomiskt fri än läkaren bygger jag på antagandet om den ekonomiska varianten av Parkinsons lag:

Våra utgifter tenderar att växa i exakt samma takt som våra inkomster.

Eftersom en student har lägre inkomster så har man också lägre utgifter. Ju lägre utgifter man har, desto lättare är det ju att bli ekonomiskt fri…

Ekonomisk frihet = sluta jobba. Eller?

Jag tror att misstaget som de flesta gör när det gäller ekonomisk frihet är att de ser det som en slutpunkt. Det vill säga ”om/när jag blir ekonomiskt fri” då ska jag sluta jobba. Jag får ofta frågan om mitt mål är att jag ska sluta jobba. Mitt svar är alltid ”nej”. Jag har ingen ambition att sluta jobba, för att jag verkligen älskar det som jag gör – den absoluta majoriteten av tiden i alla fall. Jag gillar att blogga, jag gillar mitt engagemang kring hållbart sparande och jag gillar att föreläsa. Varför skulle man vilja sluta göra något man älskar? Tänk om ”sluta jobba” snarare är feedback på något annat.

För mig handlade ekonomisk frihet om, förutom rädslan som jag tar upp i videon, framförallt om möjligheten att få välja. Möjligheten att få välja:

• Vad jag/vi gör
• Vem jag/vi gör det med
• Hur jag/vi gör
• När jag/vi gör det
• Varifrån gör jag/vi det
• Vems villkor gör ja/vi det
• etc

Ovan handlar inte bara om jobbet även om det många gånger är det första som dyker upp. Men det skulle kunna handla om tid tillsammans med vänner, familj eller något helt annat. Min upplevelse är att för många är själva upplevelsen av frihet viktigt. Många gånger har vi betydligt mindre problem att göra saker om vi får välja dem själva gentemot om någon annan tvingar oss göra dem. Väljer vi själva så finns det ju ingen anledning att sluta. En kvinna på en föreläsning kom fram till mig och sa vid ett tillfälle:

Jan, det handlar inte om att gå pension. Det handlar om att gå i passion.

Jag älskade det. För mig är det spot-on. Tänk om livet handlade mer om glädje, passion, närvaro, förverkligande, skapande och en mängd andra saker än bara att springa fort.

Misstaget jag tror att de flesta gör

När jag pratade med en kompis som är ekonomiskt fri, om det här, så gjorde han dessutom ett lite kontroversiellt påstående:

De flesta som vill bli ekonomiskt fria för att sluta jobba, de kommer aldrig att lyckas. För så fort de kan börja sluta, så kommer det att sluta, vilket i sin tur gör att de aldrig kommer att lyckas.

Det är också ett påstående som i alla fall jag har behövt låta sjunka in. Det som har gjort mig ekonomiskt fri till stora delar är en kombination av två drivkrafter:

• Rädslan för att saker kan gå åt helvete och jag behöver ha en plan
• Min längtan efter frihet att få välja och bestämma själv (jag älskade Braveheart som 14 åring)

När jag pratat med min coach om det här under ett antal sessioner så har jag insett att ekonomisk frihet är ett ganska logiskt resultat av dessa drivkrafter. Rädslan har t.ex. gjort att jag alltid har haft flera projekt i gång samtidigt. För, tänk om jobbet skiter sig, då står jag där utan ett jobb och inkomst, då är det ju mycket smartare att ha inkomster från flera källor än att bara en. En bra drivkraft att komma igång.

Problemet med att ha rädsla som drivkraft däremot är att så fort ”hotet” försvinner så försvinner även energin i det som man gör. Varför ska man fortsätta engagera sig om man nu har blivit av med det som man är rädd för? Det är här jag har haft turen att samtidigt har ett långsiktigt driv kring att vilja bestämma själv och ha min frihet. Tillsammans upplever jag fortfarande att dessa två drivkrafterna växelverkar. När vi köpte hus förra året kom rädslan tillbaka och jag kände att ”nu jäklar måste jag skärpa mig för nu har vi köpt ett hus mitt i brinnande bostadsbubbla, bäst att lägga in en ny växel”.

Hotivation och motivation

En deltagare kom fram till mig efter en föreläsning och frågade; ”Är det kört för mig för att jag inte har samma rädsla eller drivkraft som du?”. Jag känner en handfull personer som har tjänat så mycket pengar och har sådana kassaflöden att de skulle kunna leva som rentierer (=fint ord för någon som försörjer sig på räntan av sina pengar). Ingen av dem har samma rädsla eller drivkraft som jag.

För någon handlar det om tävlingen mot sig själv. Han har ca 120 miljoner och vill se om han klarar 1 miljard inom sin livstid. För en annan person handlar det om att skapa något bestående som finns kvar även när han är borta. För en tredje handlar det om tiden med familjen och vännerna. Jag skulle nog påstå att drivkrafterna är helt och hållet individuella, men de hamnar alltid inom en av kategorierna:

• Hotivation = rädslan eller hotet om en oönskad konsekvens driver en till förändring
• Motivation = attraktionen till en önskad konsekvens driver en till förändring

Jag tror att man skulle kunna kategorisera in allt i någon av dessa två facken. Tyvärr är min upplevelse att vi är inte så himla duktiga på att se det här hos oss själva, ibland inte ens hos andra. Charlie brukar beskriva det som att ta på sig ett par orange skidglasögon. Hur länge är världen orange? I två minuter sedan vänjer man sig och sedan är det bara så som världen är. Det är ju svårt att beskriva den som orange för någon annan och eftersom vi alla har vår variant på oss så ser vi inte ens andras om vi inte är tränade till det.

Min upplevelse är att många som t.ex. säger att de investerar för pengarna, inte alls egentligen gör det för pengarna skull utan av någon annan djupare anledning. Jag vågar lite kontroversiellt påstå att pengar inte är en bra drivkraft. På sin höjd kan drivkraften vara det som pengarna kan ge eller löser i nästa steg. Vi gillar t.ex. inte Ferrarin för plåten och motorns skull utan för den känslan som vi får när vi sätter oss i den. Men jag vet att det är många som inte delar den här åsikten där ute (och det är okej).

Ekonomisk frihet som resultat istället för mål

Jag får många gånger också frågan:

Hur tjänar jag pengar?

och jag kan inte låta bli att tycka att den frågan skjuter grovt förbi målet. Om man är intresserad av att tjäna pengar så kommer man aldrig tjäna de stora pengarna. Varför skulle någon vilja ge bort sina pengar till någon annan? Jag tror nämligen att den enda gången vi ger ifrån oss våra pengar med glädje är de gånger vi upplever att vi får något värde tillbaka. Jag tycker således frågan mycket hellre bör ställas som:

Hur skapar jag ett sådant värde för andra människor att de är villiga att betala mig pengar för det?

Det handlar således inte om mig, utan om andra människor. Precis som det klassiska ordspråket tror jag att det är viktigare att ge än att få. Ger jag tillräckligt mycket av värde till andra människor så kommer de också att ge mig det som jag längtar efter. Således tror jag att en smartare approach är att se ekonomisk frihet som ett resultat snarare än som ett mål. Det vill säga att ekonomisk frihet kommer bli ett resultat av något som jag gör. Det tar dessutom hand om det testen i förra stycket om att man skulle sluta så fort man nådde det, vilket dessutom sannolikt leder till att man förlorar den.

Slutdiskussion

Missförstå mig rätt, jag tycker inte att det är fel att prata om ekonomisk frihet, att till och med jobba mot det. Ekonomisk frihet är fantastiskt då det skapar ett lugn och tar hand om den ekonomiska stressen. Men av egen och andras erfarenhet så vet jag också att det verkligen inte är svaret på allt. Jag minns ett citat, dock inte källan, som sa:

Jag önskar alla människor mycket pengar så att de skulle inse att pengarna inte är svaret.

Jag tror däremot att det är viktigt att framförallt ärligt och autentiskt rannsaka sig själv om sina drivkrafter. Om du inte är ekonomisk fri, så finns det flera anledningar till det. De första svaren kommer att dyka upp redan när du svarar på frågan:

Varför är du inte ekonomiskt fri idag?

Problemet är att det som dyker som svar på den frågan är 100 procent sant för dig. Det är ju därför du inte är ekonomiskt fri. Men, tänk om. Tänk om det inte är 100 procent sant. Tänk om det bara är orange skidglasögon som du tittar på världen genom och andra människor med andra glasögon ser andra saker. Det är här det blir klurigt, för plötsligt behöver man då släppa taget och kunna erkänna för sig själv ”tänk om jag har haft fel i alla dessa år”.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är sådan insikter riktigt skitjobbiga och har i princip bara kommit fram i samtal med andra som har andra resultat än vad jag har och sådana som jag skulle önska. För jag reagerar först med förnekelse, sedan ofta skam och slutligen med sorg. Först förnekar jag och argumenterar emot, sedan kommer ofta skammen när jag inser att jag har haft fel och slutligen sorgen över att man gjort fel saker under en så lång tid. Guldet på andra sidan är dock att man plötsligt får en helt ny öppning att tänka nytt, göra nytt och därmed även i nästa steg få helt nya resultat.

Det är det som jag hoppas på med den här artikeln. Att kanske få så ett frö hos dig kring ekonomisk frihet. För det är möjligt även om det inte är lätt. Sedan vill jag dessutom säga att – även ett par tusenlappar gör för många av oss en stor skillnad. Sammanhanget är fortfarande att 18.8 procent av befolkningen i Sverige inte har råd att betala en plötsligt räkning på 11 000 kr. Då är dessutom den siffran bäst i EU, i alla andra länder är det sämre. Så oavsett vilket är sannolikheten stor att du som läser det här redan är en vinnare i det globala perspektivet. Tål att tänkas på.