Jag förstår att du inte menar det 
Det jag vill belysa är att problem kan förändras, varpå den med högst grad eller störst lönekuvert inte nödvändigtvis är den som kommer uppfatta det först. I de situationerna är det bra om den som upptäcker att ramarna, syftet eller målet exempelvis inte längre är nåbart har mandat att ändra på det innan vi spenderar mer resurser på ett mål som är fel i förhållande till problemet. För att kunna tillämpa rätt lösning i rätt tid, dvs innan problemet förändras igen, så eftersträvar vi korta ledningstider vilken bäst-läge-leder möjliggör i en organisation som är mer lojal till att lösa problemet än att följa ett förutbestämt mål.
För att precis som du säger så har den personen sannolikt inte bäst läge att leda i den andra situationen. Det betyder inte att den aldrig kommer kunna ha det, men troligen är att någon annan bör leda där. Bäst-läge-leder.
Uppdragstaktik förutsätter att vi kan kommunicera tydliga mål/syften och riskerar att låsa oss vid gamla mål, syften och ramar som inte hinner anpassas till de aktuella förutsättningarna. Det sagt, än en gång, så är inte uppdragstaktik dåligt, men de precis som allt annat så har det begränsningar.
Bäst-läge-leder möjliggör för att leda utan mål/syfte, anpassa dessa vid behov, och uppnå snabbare besluts- och ledningscykler. Bäst-läge-leder är inte heller utan sina begränsningar, vilket är en av anledningarna till varför vi utbildar organisationer i hur de ska tillämpa det.
Väldigt vanligt är att föredra en strukturerad samordning där vi, med vinden i seglen, cyklandes i nerförsbacke, kan mobba den svagaste personen på skolgården. Det vi erbjuder skulle snarare kunna liknas vid “samordnat kaos”. Dvs hur leder och koordinerar vi oss själva när situationen inte möjliggör att vi använder oss av våra befintliga strukturer? Hur möter vi okända problem när det är vi som är i lokalt underläge och hur fördelar vi resurser när de från start är för få? Det sagt så är det givetvis bra att vara stor och stark, men vi vill inte bygga ett system som förlitar sig på det. Därav:
“Var inte (enbart) en mobbare”
Basketspelaren bör också börja sparka bollen när han befinner sig på fotbollsplanen då de gamla ramarna inte längre är relevanta. Byter basketlagen planhalva bör han även byta mål. Men förutsatt att problemet inte förändras, så bör han hålla sig inom de ramar som vi på förhand har kommit överens om.
Finns viss sanning i det, dock så vill jag hävda att de inte behöver vara ett motsattsförhållande. Vi kan prioritera samordning mellan vissa delar tills dess att någon upptäcker nya förutsättningar som gör det till något negativt. Verktyget samordningen lider av samma tvetydighet som övriga verktyg, ibland bra, ibland dåligt, rätt och fel.
Förutsatt att jag inte kan rita om tärningen 
Jag uppskattar verkligen denna diskussionen @Seglaren! Många kloka tankar! Tack!