Nu har jag rent tekniskt fel här men för mig ingår vissa livsstilsparameterar i “DINK” och inte bara att man faktiskt har dubbla inkomster och är barnlös. Antingen att man har beslutat sig för att inte skaffa barn, att man inte kan skaffa barn eller att de barn man har har flyttat hemifrån (och att man inte tänker nöja sig med att “bara” vara mor- eller farförälder utan att man ska ut i världen och leva livet). Det ska liksom ingå ett mått av “att unna sig” osv. Nu vill jag inte låta elak och jag har ju själv varit där för bara några år sedan, men jag tycker kanske inte att ett par i 25-30-årsåldern som velar om de ska skaffa barn eller inte riktigt kvalificerar sig som “DINK”, då har man bara inte riktigt blivit vuxen ännu 
Men smart att köpa hus och tänka på att starta företag innan eventuella barn! Så smarta var inte vi.
Sen önskar jag helt otroligt mycket att jag hade haft samma förhållande till konceptet barn som Jan har och känt att varje fas är bättre än den förra. Jag kände så generellt i livet, att varje år blev bättre än det förra från att jag började på universitetet fram tills dess att barnen kom. Sedan dess har det mest känts som en enda lång manlig version av en förlossningsdepression. Man bara hoppas att barnen blir lättare när de blir lite äldre (mellan 7-13 år har jag hört är sweetspot, några år kvar) eller att man överlever tills de flyttat hemifrån. Visst är de härliga ofta (ibland?) också men lika ofta är det mest psykisk men även lite fysisk tortyr.
EDIT: Det pratades om olika råd innan man skaffar barn. Mitt råd är att se till att ha riktigt kul tillsammans som par en tid innan. Jag och min sambo hade ganska skoj på varsitt håll innan vi träffades men skaffade barn bara ett drygt år in i förhållandet. Jag känner ibland att jag önskar att vi hade hunnit skaffa oss lite mer (oansvariga) minnen tillsammans som par som en gemensam grund att stå på, innan vi blev fler.