Jag och min sambo hade nyligen en diskussion om hur vi ser på vårt sociala liv - nu och på längre sikt.
Jag har alltid haft ett antal nära vänner från ungdomstiden och de har jag kvar. Dock har vi barn i olika åldrar, bor delvis på olika platser och lite olika inriktning på våra liv. Vi syns ibland men inte alls så ofta som förr. Jag tänker att det är helt i sin ordning. Jag har ingen plan för att ”återaktivera” vännerna från förr. Vi håller kontakten, ses ibland och så är det med det.
Idag lever jag mest för barnen. Det mesta jag gör och prioriterar är saker som funkar att göra tillsammans med barnen. Just nu är mina barn ganska små. Utrymmet för att göra olika grejer växer alltså.
Vi har en del ”familjevänner”, alltså personer som är ”bådas kompisar” eller är par med barn i passande ålder. Den biten går att utveckla mer.
Min sambo har ett betydligt större nätverk med ”aktiva” kompisar som är ”bara hennes” än jag. Det uppvägs till någon del av de av mina ”ungdomsvänner” som jag ändå träffar något sånär regelbundet men här finns en tydlig obalans. Iom att min sambo inte är svensk har hon en stor potential att hitta vänner från sin minoritetsgrupp i Sverige. Där är öppenheten för att bli kompis som vuxen betydligt större än bland svenskar i allmänhet.
Som ung spelade jag rollspel mycket och jag hade en stor grupp ”aktivitetskompisar”. Det var personer som jag enbart spelade rollspel med. Vi hade inga andra saker gemensamt och allt vi gjorde tillsammans kretsade kring rollspel. Livet förändrades senare, jag lade ner rollspelandet och alla dessa kompisar försvann. Där och då var det en stor förändring men jag löste det. Flera av mina ungdomsvänner dök upp i mitt liv under perioden därefter.
Jag har länge tänkt att jag skulle vilja hitta en ny grupp aktivitetskompisar. Exakt vad aktiviteten skulle vara är egentligen inte avgörande. Sport är egentligen det enda område som helt går bort. Att gå med i en förening som sysslar med X vill jag helst inte heller. Jag har varit med i många föreningar och de sociala band som skapas där är sällan tighta.
Att spela brädspel eller ha en bokcirkel är de aktiviteter som ligger närmast tillhands men även helt andra alternativ vore tänkbara, såsom att vandra i skogen.
Vilka erfarenheter av aktivitetskompisar finns på forumet? Har ni sådana? Vilken är aktiviteten? Har ni startat det hela själva eller gått med i något befintligt? Har ni sökt deltagare mer aktivt eller främst plockat in bekantas bekanta?
Jag brukar föreslå teater- och biobesök för kollegor och då märker man vilka som är på, vilka som man har trevligt med om man går ut och äter innan, osv.
Har ordnat lowkey cirkel genom att bjuda in till vardagmiddag hemma hos mig och snack utifrån något kortare: en artikel, en podd etc.
Är också ledare i en av barnens aktiviteter och även om de flesta band där är ytliga, som du säger, så upplever jag att jag långsamt börjar bli rätt bra kompis med en annan ledare där.
Så: inga stående inslag som fort gett egna vänner, men definitivt rörelser åt det hållet.
Tack för bra synpunkter. Kultur är definitivt en bra grej. Jag har tidigare varit medlem i Abundo. Jag brukade då ordna väldigt billiga biljetter till teater, konstarter med mera till vänner, föräldrar med flera. Att använda det som ”social motor” är en bra idé.
Att börja umgås privat med kollegor och använda jobbet som social motor är också en bra idé. Jag har gjort enstaka sådana försök tidigare men utan större framgång. Att göra det mer systematiskt och vara öppen för fler än de ”till synes mest lovande” är sannolikt vettigt.
Att börja umgås mer aktivt med grannar är en annan idé som jag tänkt på. Det handlar då främst om personer med barn i lämplig ålder.
Att börja med några få personer och sedan bygga på med fler än sannolikt en vinnande strategi. Är man 2-3 personer som känner varandra väl blir det betydligt lättare att bli 5-6 än om man ska få ihop de där 5-6 från scratch och på egen hand.
Ja, precis! Att bli den sociala motorn i ett sammanhang är nåt man måste bestämma sig för om man inte har det med sig naturligt. Men det är ing konstigheter. Man bara bestämmer sig för att folk tackar nej/uteblir av skäl som inte betyder att man själv är tråkig, och fortsätter att hitta på saker. Då utkristalliseras de som är öppna och kan och vill bidra. En del av dem kan bli vänner.
Jag har tidigare försökt med bokcirkel på detta sätt. Där var det dock så att det var aktiviteten som så att säga stod i centrum. Jag gick dit några gånger och föreslog sedan att “nyintaget” skulle tas bort så att det blev mer av en fast grupp. Den som startat det hela var helt emot detta och verkade tvärtom se en poäng med en stor rörlighet. Jag ville just slippa detta att behöva träffa nya människor hela tiden utan ha en fast grupp där man med tiden lär känna varandra bra. Att någon ytterligare person kommer med ibland är förstås helt i sin ordning men inte modellen med “öppet intag” som det handlade om där.
Naturligtvis kan man testa sig fram men jag tror att många sådana här grupper är just öppna. Det blir då mer som en förening där man träffas och “gör aktiviteten” men där alla sociala band upphör så fort man tröttnar på att gå dit.
Lite omvänt perspektiv, hur många tror du är rimligt att ha åt gången?
Redan när man kommer upp i 5-6 relationer börjar det ju ta tid att hålla aktiv kontakt med dessa - särskilt när man har barn och är mitt i karriären - om det inte är ett intresse i sig att hålla kontakten med många bara för att.
Jag har turen att ha ett stort umgänge med folk som är öppna för nya vänner. Det slår mig att några av dem som är sociala motorer är just invandrade. Så det blir mitt råd - umgås mer med dem, inte bara svenskar som är så tröga att lära känna nya.
Ja, genom en sport. Vi träffas även en del utanför sporten. Jag började, kände ingen, men sen träffar man samma människor om och om igen, och man lär känna varandra. Jag tror inte att man behöver göra det mer komplicerat än så. Nyckeln är givetvis en aktivet där man träffa samma folk mer eller mindre varje gång. Vissa aktiviteter är helt värdelösa, gym t ex, där folk bara kollar på sina telefoner och/eller har musik i öronen.
Förstår inte frågan riktigt. Poängen med aktivitetskompisar är ju att man främst träffas för att ägna sig åt aktiviteten. Normala relationer behöver underhållas mer. Alla kanske inte alltid är med på allt. Man har ju ett vanligt liv att leva också.
Ibland kan de vara bra att utgå från sig själv hur man är som person vilka man dras emot och vilka som dras mot en själv. Bara här kan du få en ganska bra hint och de blir otroligt mycket lättare om du vet vad du letar efter. Att du gillar tex brädspel /böcker säger ju mig att du är mot det nördiga hållet, ditt namn säger också att du gillar rymden. Prata med folk omkring dig så får man ofta hintar om vad dem gillar. Jag vet inte hur du är men är man lite åt de mer begåvade hållet så måste du faktiskt få en utmaning intellektuellt genom dina relationer. Allt blir så mycket lättare när du hittar likasinnade.
Improvisationsteater! Kul och utåtriktade folk. (Eller blygisar som vill utvecklas.) Hänger i ett sånt gäng sen ett par år, lärde känna varandra genom ett par kurser och nu har vi även haft aw, brädspelskväll mm.
Har sysslat med det tidigare. Uppfattar det idag som mer av en ungdomsgrej. Det var många där som var i en viss ålder och en viss fas i livet. Undantag fanns förstås. Det jag vill nu är något för att träffa andra vars barn är lite äldre eller har flyttat ut.
Jag har faktiskt provat det. Det verkade kul till en början. Senare kom jag mer och mer att känna att det var som en sorts studentliv för vuxna. Skillnaden i fråga om ritualer och ”traditioner” var inte särskilt stor. Jag lämnade det hela och känner ingen större önskan att komma tillbaka.
I praktiken handlar det förstås om det specifika ordenssällskapet och den/de personer som rekommenderat en för medlemskap där. Är de tillräckligt roliga kan ju det vara en arena att umgås på. Jag tror att det är personerna mer än sällskapet som måste vara utgångspunkten för att det ska vara något att ha.
Jag spelade också rollspel som ung och tog upp hobbyn igen som vuxen. För mig är det ett utmärkt sätt att umgås! Jag gillar rutiner och är inte speciellt spontan så att ses på en bestämd tid och plats passar mig utmärkt!
Du kan gå med i en grupp helt online om du inte hittar en i närheten. Lite svårare att bygga upp kontakt men över tid lär man känna varandra även om det är en skärm i mellan.
Ett annat tips är att använda WhatsApp grupp(er) för att bjuda in till någon aktivitet. Vi använder en grupp för att sporta spontant och gruppen har vuxit över tid eftersom alla som vill är välkomna
