Detta är spot on för mig. Just därför funkar det inte att jag försöker timea marknaden med diverse bias.
De gånger jag pillat minst i portföljen, är när jag håller den så simpel som möjligt och enligt forskningen. Som jag genuint tror på. 
3 gillningar
Ser absolut ingen anledning att tro att folk klarar att hålla en utdelningsstrategi bättre än index när det går dåligt.
Snarare det omvända då sannolikheten att underprestera index är högre än att överprestera index när index går negativt. Eftersom utdelningsstrategi överexponerar riskfaktorer och därmed tar högre risk.
1 gillning
Har vi inte sett problemen med utdelningsaktier under pandemin och i år? En utdelningsaktie är en utdelningsaktie tills den inte är en utdelningsaktie längre.
Jag håller med till 100%. Jag har ett starkt behov av kontroll vilket kan bli svårt när det kommer till att investera på börsen, men med vetskapen om att besluten är kopplade till forskning så känns det betydligt tryggare att “våga” sig in på marknaden. Här har även RikaTillsammans forumet hjälpt väldigt mycket!
Håller med dig i stora drag, men några tankar:
Fenomenet kallas på engelska Tracking Error Regret, och är något som dom flesta investerare måste kämpa med att hantera för att ha en lyckosam strategi över tid.
Har själv provat mängder med investeringstrategier senaste åren, så som tex 100% Global index, 100% OMXS, 100% Investmentbolag, 50/50 marknadsviktad, Lysa, egna varianter av Opti portföljer, Avanza Auto, golden butterfly, multi-factor, utdelningsbolag, variant av allvädersportfölj. Många gånger för att lära mig känna hur det känns och vad min benchmark är, bättre att göra misstagen och proven när man är ung och portföljen är relativt liten.
Och min slutsats efter alla dessa år av provande är att det är högst personligt vad som utgör ens “benchmark”, och när man känner “tracking error regret” från när man avviker från detta egen upplevda benchmark, för amerikanska investerare kan tex all avvikelse från S&P500 rendera i stor ånger.
Så för att få till en egen lyckosam strategi bör man fundera ut vad som är ens eget “benchmark”, och vilka avvikelser från det benchmarket man skulle klara av att hantera utan att avbryta eller byta strategin.
Tycker denna artikel från Larry Swedroe i ämnet är läsvärd, Tracking Error Regret
Is the Enemy of Investors, dock skriven för amerikanska investerare, några bra urklipp:
Impatience
I have learned that when contemplating investment returns, the typical investor considers three to five years as a long time, and ten years as an eternity.
When it comes to the returns of risky asset classes, however, periods as short as three or five years should be considered nothing more than noise — and even ten years is a relatively brief period.
No more proof is required than the negative 1 percent per year return to the S&P 500 Index over the first decade of this century. Investors in stocks shouldn’t have lost faith in their belief that stocks should outperform safe Treasury bills due to the experience of that decade.
Here’s a much more striking example. Over the 40-year period ending in 2008, U.S. large-cap and small-cap growth stocks both underperformed long-term U.S. Treasury bonds.
I would hope that investors didn’t abandon the idea that these risky assets should be expected to outperform in the future just because they had experienced a long period of underperformance.
Yet, when it comes to international investing — perhaps because of home country bias — investors are far too willing to abandon well-thought-out strategies involving global diversification of international equities when they experience inevitable periods of underperformance.
As I have discussed previously, investors need to understand that when they invest in risky assets (such as stocks, and more specifically small and value stocks), they should expect to experience some very long periods in which those risky assets underperform.
If that wasn’t the case, there would not be any risk.
Summary
Diversification means accepting the fact that parts of your portfolio may behave entirely differently than the portfolio itself.
Knowing your level of tolerance for tracking error risk, and investing accordingly, will help keep you disciplined.
The less tracking error you are willing to accept, the more the equity portion of your portfolio should look like the S&P 500 Index.
On the other hand, if you choose a market-like portfolio, it will be one that’s not very diversified by asset class and will have no international diversification.
At least between these two choices — avoiding or accepting tracking error — there is no free lunch.
It is almost as important to get this balance right as it is to determine the appropriate equity/fixed-income allocation.
If you have the discipline to stick with a globally diversified, passive asset class strategy, you are likely to be rewarded for your discipline.
5 gillningar
Fint, nu när du äntligen nästan (nåja) förstått vad jag skrivit så kan vi diskutera saken.
Jag ser många fördelar ut ett beteendeperspektiv framför en indexstrategi. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan det för indexinvesteraren kännas uppgivet när fondens NAV sjunkit varje gång de tittar till portföljen, att hela månadssparandet upplevs ”gått upp i rök” efter en veckas nedgång… och det fortsätter i år efter år. Finns ingen som helst mental livboj att hålla fast vid, förutom någon klyscha om att börsen alltid återhämtar sig. Men den börjar eka allt tommare, och de börjar tvivla och funderar på om värderingarna faktiskt har betydelse. Många slutar som sagt helt och börjar amortera, öppnar sparkonton etc istället.
En utdelningsinvesterare däremot blir glad när den ser att innehaven sjunkit i pris, räknar ut hur många fler aktier den kommer få för den där utdelningen och/eller månadssparandet jämfört med tidigare, hur dennes yield on cost sjunker. Den upplever sig förtvivlad när kursen hinner återhämta sig innan nästa köp, blir förbannad när bolaget de spanat in eller börjar ackumulera i blivit ”för dyrt” och de måste se sig om efter andra möjliga köpkandidater. Kanske t.o.m säljer för att köpa något mer prisvärt om kursen rusar för mycket, de skulle trots allt inte valt att köpa på den nivån så varför behålla? Helt annan mental inställning.
2 gillningar
Jag kan ändå hålla med @Guldfeber här.
Det är antagligen lättare för gemene man att acceptera högre direktavkastning på lägre värderade innehav, jämfört med indexfonder. Som istället expanderar och krymper multiplar stup i kvarten. Det är mentalt svårare att acceptera.
Särskilt eftersom en utdelningsstrategi innebär att man antagligen är lite mer insatt i aktier än gemene man från första början.
Botemedlet mot det är att varje indexinvesterare måste uppnå en övertygelse som jag dessvärre tror saknas där ute. I en utdragen björnmarknad kommer antagligen både forumet och media svämma över av tvivel på indexfonder.
Jag och de de flesta här inne bär nog på den övertygelsen och förståelsen för empirin bakom indexfonder. Men knappast den genomsnittliga indexinvesteraren. Eller snittinvesteraren över huvud taget.
Men när man väl nått den kunskapsnivån och övertygelsen… Ja det är då man riskerar beteenderiskerna som @janbolmeson tar upp i trådstarten! Faktortilt är väl typexemplet.
1 gillning
Det här tror jag är det som gör skillnaden @Guldfeber pratar om. Men samma person som har den kunskapen, kommer även den uppleva samma sak när det kommer till index.
Alltså ni jämför inte likvärdiga investerare. Klart den som har mer kompetens kommer göra färre beteendemissar. Rätt meningslös jämförelse dock.
Som inte beror på val av strategi utan på generell kompetensnivå när det kommer till investerande. Samma kompetens som om samma person indexinvesterade istället kommer välja att stanna i index när det stormat ett par år.
Ni måste jämföra investerare på samma kompetensnivå…
1 gillning
Jag tycker att nyckelordet här även är “färre” men kommer fortfarande att göra dem. Jag tycker att jag har gjort det här snart i 25 år, men kommer fortfarande på mig själv att vara dum i huvudet, pilla, ligga fel i risk etc.
Jag tror verkligen tricket i att bli en framgångsrik investerare handlar om att hantera de där 2% av tillfällena då känslorna spelar sjuka spratt med en och hålla antalet misstag till ett minimum.