Spar på krokodiltårarna!
Den som tjänar 45k/månad har legat 5 år kortare i bostadsmarknaden och har 200k studielån.
Är ingen självklarhet att utbildning lönar sig ekonomiskt.
8 gillningar
Men du kan fortfarande påverka inkomsten. Speciellt genom byte av arbetsgivare (och därmed till stor del arbetslag).
Det är ju det som är min poäng. Vill man så går det att påverka. Det är inte lätt, det är kanske inte kul. Men visst f*n går det…
Så fort man tar det perspektivet att det går att förändra så blir man friare ekonomiskt. Man kanske inte vill, men det blir plötsligt ett val.
2 gillningar
Tar man ut fulltid under 5 år studier med dagens studielån har man studieskulder på över 380k när man pluggat klart.
Man ligger alltså typ en insats back redan från början.
3 gillningar
Det är rätt bra lön sett till medianlön i Sverige.
1 gillning
Och medans den som idag tjänar 50.000 studerade och efter 5 hade studieskulder på 300.000 :- kunde den som idag får ut 20.000 spara 10.000 tusen i månaden och efter samma period ligga +700.000 :-, vilket är en skillnad på 1 miljon!
En låginkomsttagare som kan förvalta sina pengar kommer slå höginkomsttagaren som är finansiellt outbildad.
6 gillningar
Wow denna tråd expanderade snabbt ur verklighetsfrånvänd. Vill bara flika in ett tack till Jan och Caroline för den kunskap de sprider. Ni har hjälp min ekonomi tillsammans med Avanza podden otroligt mycket och från att ha varit helt oerfaren kring sparande till att känna mig trygg över framtiden.
3 gillningar
Där tycker jag du fångat kärnan i vad frihet är. Den måste inte vara beroende av stora kapital. Det är något man bygger inom sig; ett sätt att förhålla sig till omvärlden i det att man gör medvetna val.
Sen är det klart att höga inkomster gör att alternativen är fler.
Alla eftersträvar inte att maximera sin inkomst. Det har ett pris som iaf jag inte är beredd att betala. Och det är ett medvetet val.
Sen är inställningen ”alla har samma förutsättningar” helt orimlig för mig att förstå. DET är världsfrånvänt om något. (Men det är en mycket längre diskussion…)
4 gillningar
Yes, det är min upplevelse också. Man ska verkligen inte underskatta ett gott självförtroende.
Absolut. Håller med. Det svåra är dock att komma till insikten och göra skiftet. Jag brukar tänka att om man väl vet “varför” man ska göra något, då brukar “hur” vara relativt enkelt. Men det gäller även låginkomsttagare. Där blir dock den procentuella förändringen större tänker jag. Men ja, det börjar alltid som en tanke och idé i huvudet.
Det är ju inte värt det så klart. Men det är ju där jag tänker att man med en klok arbetsgivare så kan man ju ställa frågan: “Hur kan jag få en högre lön än så här?” Går det inte och man har som ambition att tjäna mer, då kanske man får byta. Som ovan, så är högst sannolikt den emotionella aspekten den stora resan, särskilt om man aldrig har gjort det förut, har tränat på det eller har självförtroende för det.
Min upplevelse är att det hos en hel del arbetsgivare, i privat sektor i alla fall, handlar mer om ambition, driv, vilja att lära sig än erfarenhet och utbildning. Inte alla, men ganska många. Men det som jag säger tidigare i tråden, det handlar i mångt och mycket om personlig växt. Ens ekonomiska situation är ju en följd av ens beteende, i alla områden.
Det senare gäller ju även för mig, jag gillar ju t.ex. inte bära risk. Det gör ju att jag har sämre ekonomin än andra som gillar bära mer risk i en liknande situation.
1 gillning
Då måste man veta det som 18-åring.
Ja, så är det så klart och det är fantastiskt.
MEN bara för lite tankespjärn i diskussionen och med risk att bli än mer verklighetsfrånvänd och komma med dagens i-landsproblem. Fler alternativ är inte alltid en fördel. Både jag och andra har i många år inte haft alla alternativen, strävat som tusan efter att få dem och sedan när man fått dem insett att resan till dem var roligare än målet. Jag brukar skoja om det här som “livet var enklare när banken sa nej”.
Så här skriver en vän Elisabeth om en liknande upplevelse för ett par månader sedan (nästa veckas poddämne):
Min poäng är egentligen, till dig som är på resan. Njut av den eller som @MoaD brukar säga:
Njut dig till framgång. Låt livet kännas lika bra som det är.
Något jag är och har varit ganska dålig på.
1 gillning
Jag vill absolut också påpeka att jag gillar Rika Tillsammans även om jag i den här tråden har fått ett lite högre blodtryck än normalt.
Kollar/lyssnar på varje avsnitt. Och jag har lärt mig mycket. Särskilt intressanta har avsnitten om feltänk och psykologi varit.
Tack!
3 gillningar
Exempel på i vilka låglönebranscher man kan byta upp det i lön?
Gärna exempel på jobb inom kommunal med individuell lönesättning.
1 gillning
Tack själv @Anders001, inga problem. Tycker att det är en värdefull diskussion och perspektivet du bringar in är viktigt. Särskilt eftersom det är en av mina stora rädslor i livet. Att hamna i en situation där verkligheten ser ut på ett sätt och jag tror den ser ut på ett annat. Så tack. 
Jag har hört även av andra att det är lättare att spara om man är låginkomsttagare än höginkomsttagare. Och precis som många andra blir jag lite provocerad av det.
Har vi två familjer som båda strävar mot FIRE där den ena har 70 000 kr in och den andra 20 000 kr in efter skatt så är det ju väldigt mycket lättare för den med hög inkomst att nå FIRE. Det finns ju en nedre gräns där det börjar bli väldigt svårt att leva billigare utan att svälta eller bo under en gran. Höginkomstfamiljen som vill spara mer får fundera över om den ska skippa en lyxsemester eller kanske bara ha en SUV på uppfarten medan låginkomstfamiljen får fundera över vilket av barnen som bäst behöver nya vinterstövlar eller om det är nödvändigt att skicka med frukt till skolan.
Men jag förstod i tråden som att tanken bakom påståendet egentligen beror på att det är lättare för låginkomsttagaren att öka sin inkomst än för höginkomsttagaren. Vet inte om jag tror att det stämmer men då förstår jag mer vad tanken kommer ifrån. Men då är vi inte längre i “allt annat lika”. Kan ju vara så att både låginkomsttagaren och höginkomsttagaren trivs med sitt jobb och inte vill byta. Och att välja bort lyxkonsumtion istället för att välja bort livets nödtorft är lättare hur man än vänder på det.
Jag har inte upplevt livstilscreep i min omgivning. Vet inte om det är ett storstadsfenomen. Här är det inte så uppenbart vilka som tjänar mycket eller lite. Alla har liknande hus, bilar osv. Höginkomsttagare lägger mer på semester och annat som man lätt kan sluta med om man får önskan att börja spara mer. Kanske det som gör att påståendet är så konstigt för mig.
Gällande företagande så tänker jag att för många är målet att jobba mindre. Att driva ett företag är ju då motsatsen till det man vill. För då får man ofta jobba mer. Såvida man inte har en tydlig hobby som man skulle kunna tjäna pengar på. Men ärligt talat känner jag inte många som har en sådan hobby. De flesta gillar lite ditten och datten, att småpula hemma, läsa för barnen, gå en skogspromenad, titta på film, träna lite. Skulle något av detta bli ett jobb skulle det plötsligt inte vara lika kul längre eftersom man då skulle vara tvungen att göra det.
För egen del arbetar jag 80 %. Jag vill spara mer. Enklaste sättet skulle vara att gå upp till 100 %. Vad vill jag göra med pengarna? Vara ledig mer…
Men jag gillar samtidigt att bli lite utmanad. Även om jag ofta blir provocerad. Rika tillsammans är faktiskt en av anledningarna till att jag nu står i startgroparna för att köpa ett företag. Målet är att trivas på jobbet, inte att tjäna mer. För jag vill inte vilja gå i pension innan 50.
15 gillningar
Är ju lite synd kan jag tycka. Är det enbart en läggningsfråga eller går det att träna bort?
I takt med att kapitalet ökar vänjer man sig vid större svängningar. Jag köper ofta fonder i poster om 2-300k och kan byta rätt frekvent. Det har hänt att jag sett över flera olika depåer haft mer än 1M i en enskild aktiefond, säg LF Fastighetsfond som exempel när den går som bäst. Svängningar på några hundra tusen upp eller ner en enskild börsdag är helt normalt. Även fondaffärer på motsvarande 1M en enskild börsdag är inte ovanligt.
Jag ser svängningarna i mitt kapital som något naturligt. Jag sporras bara av det, inga som helst negativa känslor eller oro. I mitt fall är det nog mycket tillvänjning och självförtroende som gör det. Visst grämer jag mig om det går dåligt i perioder men det sporrar mig bara mer till att fundera på varför och hur jag ev. kan undvika det framåt. Generellt sett är jag inte speciellt riskbenägen och tycker inte att jag tar överdrivet stora risker då jag kompenserar med att vara väldigt aktiv. Aktiv av intresse och ambition att lyckas bra, inte pga oro.
1 gillning
Spännande. Jag har hittat på att det är ganska generellt. 
Som sagt, håller med. Vill bara inte att vi ska 1) underskatta utmaningen i en beteendeförändring och 2) underskatta i det upplevde värdet för låginkomstfamiljen i en högre inkomst. Marginalnyttan är avsevärt större än för den första familjen.
1 gillning
Ett inlägg har sammanfogats med ett befintligt ämne: Svårt påverka tarifflöner
Det är alltid vanligt att man ser sina egna problem som större och svårare, samtidigt som man lätt underskattar de problem andra har (speciellt om man redan “har lyckats” och har mycket mer pengar än andra).
Du pratar om att det är så svårt att förändra sitt beteende, när man vant sig vid senaste iPhone och lyxiga bilar, att säga upp dem. Det stämmer, men i samma veva så verkar det som att du tycker att det “bara” är att ändra sitt beteende till att bli företagsam, driven, lära sig nya skills och kanske till och med byta branch helt. Man säger ju på sätt och vis upp sitt liv man har vant sig vid där med, och det är objektivt mycket svårare än att göra sig av med överdriven lyx.
För att gå tillbaka till OP, det är två saker som jag också nyligen reagerat på att rikatillsammans gått ifrån “vanliga människor”:
- Stort fokus på bilköp och hur man ska tänka rationellt där, det är ju trots allt det nästa största inköpet man gör i sitt liv… För att sedan välja en Tesla, och känslan att det gav mer status eller nåt.
- Titeln “Från utbränd till ekonomiskt fri på sex år vid 55 års ålder”. Det går inte att bli ekonomiskt fri på sex år, om man inte redan en sjukt bra lön eller jobbar i rätt branch med rätt skickligheter som man kan utnyttja (eller om man gamblar och har tur). I verkligheten så är det omöjligt för de allra flesta.
9 gillningar
Men det förutsätter att höga inkomster alltid innebär höga studieskulder och långa studier och det stämmer långt ifrån alltid men absolut ganska ofta.
Många med några år på högskola har också ganska låga löner.
Så klart. Baserar dock mina observationer på att ha jobbat i 10 år med beteendeförändring hos kursdeltagare på Balansekonomi. Det var aldrig låginkomsttagarna som hade det tuffast i kurserna, snarare tvärtom. De gjorde oftast störst förändringar på kortast tid i jämförelse. Vi hade rätt mycket statistik på det. Så det är inte så mycket baserat på egen upplevelse.
Ja. Svårt dock att värdera beteendeförändringen. Jag upplever att en “låginkomsttagare” får mer “bang for the buck” i en beteendeförändring än en höginkomsttagare. Eller, håller du/ni inte med om det?
Bra feedback. Upplevde dock att vi försökte spegla det emotionella beslutet och lät det få företräde. Eller?
Här får vi väl vara ense om att vara oense. Det är klart att Monica hade vissa förutsättningar. Jag har haft andra förutsättningar och Elisabeth som kommer i ett avsnitt om två veckor har helt andra förutsättningar. Jag upplever dock att det är mycket enklare att hitta på förklaringar varför det gick för mig, Monica, Elisabeth och alla andra än att hitta just det som är unikt för en själv som skulle kunna göra att det går. Det går aldrig att kopiera ett recept rakt av på en sådan grej. Det är ju därför jag från tid till annan kallar det för en talangplan snarare än passiv plan a la LYSA som alla kan göra.
I sådana situationer så blir jag kanske onödigt fyrkantig. För jag har hört samma argument så många gånger i olika sammanhang. När jag var 27 år och sa saker så fick jag feedbacken: “Det är lätt för dig att säga du är ung och har inga barn eller familj att ta hand om.” När jag fick familj så fick jag höra: “Det är lätt för er, ni har bara ett barn och bor i hyresrätt. Vänta tills du bor i hus.” När jag flyttade till hus: “Vänta bara tills ni får två barn…”. Ja, ni fattar. Till slut så blir man (jag) lite trött och nonchalant.
Med det sagt - jag har full respekt för att det kan upplevas som omöjligt. Jag vet att det är svårt, det går inte i en handvändning, det kräver en extraordinär ansträngning och allt annat. Skulle det varit lätt så skulle ju alla gjort det och varit ekonomiskt fria eller vad nu målet är. Men att det skulle vara omöjligt, det går så emot mina värderingar och min upplevelse av världen att jag inte köper det. 
8 gillningar