Jag har en fråga om ammorteringskraven då en förälder (som alltså inte ska bo) står på lånet. Räknas gränsen på 4.5x bruttårslönen endast för mig, eller innebär min förälders inkomst att den sänks?
Jag har försökt hitta information angående detta men inte hittat.
Frågan är om det verkligen är upp till banken själva att bedöma detta?
Eftersom detta inte är ett krav som banken själva har bestämt så skulle jag själv säga att banken inte får gör en egen bedömning på det.
Eftersom föräldrarna står på lånet så bör också deras inkomst räknas in i kalkylen.
Även om banken hade fått välja (det kan såklart vara så men tycker det låter orimligt) så kommer dom nog att välja att ni inte behöver amortera den extra procenten, detta för att ni ska behålla så hög belåningsgrad som det går så att banken tjänar mer pengar via ränta
Men kanske @Nestor har ett svar på detta, vet att han är grym på dessa frågor!
Inte helt relaterat, men en fråga dök upp i mitt huvud efter din kommentar. Att banken vill att man ska amortera så lite som möjligt låter ju ganska vettigt ur deras perspektiv. Men när jag tog mitt första bolån och skulle komma överens med banken om amorteringstakt så var deras förvalda alternativ högre än mininumkravet. Jag valde ändå att amortera så lite som möjligt, men… Vill banken verkligen alltid att man ska amortera så lite som möjligt?
Bankerna styrs genom rekommendationer från Finansinspektionen, dessa är inte alltid helt exakt definierade utan består av praxis som växer fram över tid. KALP (kvar att leva på kalkyl) är ett sånt exempel där bankerna själva bestämmer stressränta, men där FI granskar bankerna, och bankerna därmed inte vågar ligga mycket lägre än snittet. Det är bland annat därför SBAB vågar vara mer aggressiva, för de är statligt ägda och kan i vissa fall agera normerande.
Det är därför det skiftar mellan bankerna med detaljer gällande exempelvis inkomstberäkning vid bedömning om bolånetak (vilket också skiftar mellan bankerna). Vill du läsa mer skulle jag rekommendera FI:s bolånerapport som släpps varje år.
Bankerna är inga myndigheter. De måste måste följa FIs minimiregler, men vill banken sätta ett strängare krav, så kan ingen hindra den från detta.
Ett exempel. Mäklare och bank bedömer att en villa är värd 3 miljoner. Alla budgivare utom två hoppar av, men dessa två driver upp köpeskillingen till 4 miljoner. Jag har en viss förståelse om banken då vill ha 3 procents amortering.
Normalt sett bör dock banken ta hänsyn föräldrarnas inkomster. Förutom om köparna saknar fast anställning, så borde väl detta vara en orsak till att föräldrarna står som låntagare överhuvudtaget. Vill banken ha en högre amortering än 2 procent, så får du stämma av med en annan bank.
Bankerna finansierar sig genom att ge ut bostadsobligationer med säkerhet av underliggande lån. Dessa säljs på den internationella kapitalmarknaden samt på senare tid till Riksbanken. Ju lägre belåningsgrad desto lägre ränta på obligationerna. Under 50 procents belåningsgrad en ränta som närmar sig en statsobligation. En belåningsgrad på 75 procent ger en högre ränta, och skulle man försöka sälja en obligation med underliggande lån på belåningsgrader mellan 75 och 85 procents belåningsgrad, så skulle den i princip vara osäljbar. På den sista nivån använder därför banken gärna det egna kapitalet till sin utlåning.
Detta gör att på 75 procents belåning och högre tar banken oftast gärna emot en så hög amortering som möjligt. På lägre belopp är effekten oftast tvärtom. Detta kan variera beroende på storleken av bankens egna kapital.
SBAB ägs av Staten. Banken anses därför säkrare och får därmed en billigare upplåning och har därmed möjlighet att ta ut svängarna lite mer.