Varför skulle det vara jobbigt för dig? Du kanske inte tänker på att det kan vara jobbet för dina kollegor också?
Jag har ingen som helst utbildning i min yrkesroll idag, helt självlärd men skulle nog slå dig på fingrarna i vilken uppgift som helst (om vi jobbade inom samma område) då jag haft +10 år på mig att lära mig hur man arbetar effektivast.
Om du är nyast på jobbet, hur kommer det sig att du är “spindeln i nätet”? Står det i din arbetsbeskrivning att du ska knyta ihop flera teknikområden eller har du valt att göra det själv? Finns det andra personer som borde göra det och du kliver på någons tår nu?
Her som helst skulle jag inte ändra på din personlighet, det är nästan omöjligt. Däremot måste du lära dig jobba med dina kollegor och även om du ser att något är fel eller görs på fel sätt måste fråga dig själv - “Hur berör det mig”?
Att hela tiden påpeka att saker görs på fel (dvs inte ditt sätt) kommer inte att få dig att må bra, försök släppa det. Företaget kretsar inte runt dig. Om du ser förbättringspotential ta det med din chef istället och lägga fram sakliga argument. Klaga inte, var konstruktiv.
Som ett tips till TS skulle jag föreslå att i stället för att att vara rak, försök att vara funktionell. Det kräver viss eftertanke om vem man har att göra med och vilken sorts argument hen kan tänkas bli övertygad av. Ofta handlar funktionell kommunikation om att välja sina strider.
Ett tips jag fick när jag började är att ställa nyfikna frågor. Ju mindre länge du har varit på ett företag, desto mer kan du använda frågor för att styra en konversation – inte starka åsikter (även om de är korrekta).
Du nämner att du är ödmjuk och vill lära av andra. Dina kollegor kanske inte märker detta.
Det är nog ingen ovanlig krock, ny, utbildad och full med engagemang möter börjar bli nöjd med arbetslivet och byta arbetssätt känns bara jobbigt. Men som sagt tidigare koncentrera dig mer på dina arbetsuppgifter och ta förslag på förbättringar med chefen
Haha vissa kommentarer här. Det faktum att du ens reflekterar över ditt beteende visar att du har stor potential att utvecklas. De som inte reflekterar är ofta de som framstår som rövhål. Tror inte du är ett sådant och tror du kan lära dig hantera detta framöver.
Ger ett sista svar, tyärr många som väljer att tolka in egna grejer.
Jag har jobbat 7 år inom branschen men bara 1 år på detta bolaget, så är inte helt grön men givetvis finns det personer som är mer seniora än mig. Anledningen till att jag lyfter utbildning är för att jag vet att några stör sig på att vår chef “favoriserar” mig genom att jag fått mer svängrum, fler förmåner, fått gå dyra utbildningar m.m.
Ex. Stör sig en kollega på att jag fick så mycket bättre utrustning än honom samt att jag fått bygga prototyper för en del pengar, något han säger att han aldrig får fast han tjatar. Där fick jag massa skit för jag inte följt våra rutiner och lagt pengar på en “leksak” trots att jag äskade pengar precis som vi ska.
Blev även placerad i ett större kontor, alltså vi snackar 2-3 kvm större… Det är speciellt denna person som och hans närmsta kollega som ger mig huvudbry. Jag har även fått hänga med till våra andra siter och då har chefen sagt “att vi behöver ha med oss lite akademisk höjd” något som jag uppfattade som ett skämt. Tycker ärligt talat inte om detta alls, kommer från ett väldigt enkelt arbetarhem och det är inte många i min släkt som har några högskolepoäng.
Som jag nämt så har jag jobbat 7 år, i projektform och aldrig haft några dispyter med någon tidigare - i alla fall inte på detta vis där det känns “tråkigt” utan mer heta diskussioner.
Sedan förstår jag att detta är min bild. Har säkert varit dryg tillbaka i några avseende och jag är långt ifrån perfekt. Men när jag läser många kommentarer så verkar några ta mig för en nyexad, besserwisser psykopat och det känner jag är väldigt fel. Drar därmed ett streck här och tackar för alla era värdefulla tips och synpunkter.
Det kan ju även upplevas som trögarbetat från andra sidan, att behöva lägga tankeverksamhet på att linda in allt i silkespapper för att några enstaka kan riskera att ta illa upp. Det är inte per automatik de känsligaste som har tolkningsföreträde gällande uppträdande.
Ingen har tolkningsföreträde, självklart. Däremot går kommunikation ut på att överföra information så att den andra kan ta till sig den, bra kommunikation behöver man anpassa till mottagaren.
Om man inte kan låta bli att säga saker hårt för att man är frustrerad så behöver man snarare jobba med det (och kanske byta jobb). Kör man en rak hård stil men samtidigt inte lyckas påverka någons uppfattning, vad har man då uppnått? Man har bara dränerat kollegorna och sannolikt sig själv på energi.
Fast detta har väl inget med att vara rak och tydlig att göra? Bara för att någon inte lindar in saker i silkespapper innebär det inte att de är frustrerade.
Självklart, men ofta kan det ju även vara tvärtom, alltså att det blir så otydligt för att ingen ska känna sig utpekad eller kränkt tex. så att personen/personerna som borde ta till sig av informationen inte känner sig träffade eller förstår vad som avses - dvs. man uppnår ingenting förutom möjligtvis att personer som inte borde känna sig träffade gör det ändå och riskerar tappa motivationen.
Nu verkar jag inom socialt arbete, så det är kanske svårt att känna igen såna situationer om man ex. är ingenjör eller något där jag föreställer mig att saker och ting är mer binära.
Min tanke är kring detta med stress, som du skriver flera gånger. Stress i små doser kan vara bra, men i långa loppet ohållbart och leder till ohälsa och att folk i värsta fall slutar. Försök fundera lite kring varför det ska stressas så hela tiden? Om det nu uppstår en stressig situation, ta detta med hela teamet&gruppen istället för att sitta på din kammare och svettas. Jag hade ett uppdrag med en stirrig och hetsig typ till chef som ofta ryade och hade sig när det blev bråttom. Anledningen till att det blev bråttom var att man inte klarade av att planera jobbet. Man var van vid att komma till utvecklarna i sista minuten med ditten och datten, sen jobbade de häcken av sig, osv osv. Många sade upp sig pga den hetsiga miljön, när folk tappade humöret för att saker och ting bara måste bli färdigt.
man kan inte göra mer än att jobba, det gäller att se till att jobba med rätt saker. Då försvinner fota det mesta av stressen av sig självt…
Även i dessa situationer fyller raka och tydliga personer en viktig roll - att till viss del föra gruppens talan och be denna hetsiga chef backa och tänka på arbetsmiljön. Många är lite mer hariga av sig och ”löser” problemet på sin egen kant istället, vilket precis som du skriver leder till att folk till slut säger upp sig.
Jag har jobbat som chef väldigt länge och känner igen funderingen från när jag var ny.
Så länge det handlar om att diskutera uppgifter är det ingen fara. Tänk själv på när du var ny på en arbetsplats - inte blev du väl sårad eller kränkt för att någon var tydlig med hur du skulle utföra en uppgift?
Låt däremot alltid bli att göra om kritiken till att handla om personen - tala om vad personen GÖR inte hur den ÄR. Ta alltid kritiken i enrum, undvik att prata om personens prestation med andra om det inte är absolut nödvändigt och var väldigt tydlig. Det är trygghetsskapande att veta att det inte finns någon dold kommunikation som man inte får del av. Finns det kritik vill man veta om den.
Och jag håller inte alls med dem som föreslår att du bara ska strunta i det, då gör du både företaget och personen en stor otjänst.
Detta är så sjukt men också nåt jag förstår. De bästa cheferna är det som har båda, de vanligaste är de som har det första med saknar det sista och de absolut värsta är de som saknar båda.
Hoppas detta inlägg ger lite stöd – jag känner helt igen ångesten, blir riktigt uppretad av låg kompetens, speciellt om de försöker styra hur jag gör mitt jobb, och detta resulterar i en hårdare ton. Jag har blivit bättre över tid, delvis genom att begränsa mig till vad som faktiskt påverkar mig, men tyvärr också genom att förvänta mig inkompetens — då blir det en positiv överraskning när någon ”stiger”.
Vill göra det tydligt för tråden att det handlar om objektivt lägre kompetens. Jag tvekar ofta på mig själv internt och har därför också varit kritisk till att jag skulle vara så mycket bättre än andra. Därför har jag testat andra ”i smyg”; jag har gjort exakt samma jobb de gjort, jag har sparat mina egna reflektioner i olika situationer och följt upp på dem senare. Generellt är jag 20-30x effektivare än andra, samtidigt som jag gör ett jobb med högre kvalitet och förstår situationer tydligare och snabbare.
Men som det sades tidigare; om man får kollegorna att må sämre spelar det ingen roll att man har rätt.
Jag har försökt med ”frågetekniken” men känner att det ofta bara blir löjligt då de andra inte ens förstår alternativen. Det känns nedlåtande; jag har ju en åsikt här, varför försöker jag manipulera istället för att vara rak och öppen? Kanske är jag bara dålig på att formulera frågorna eller så applicerar jag tekniken i fel situationer.
Ärligt talat så är min absolut största utmaning i nuvarande jobb att förbättra hur jag reagerar på inkompetens. Det blir ett väldigt tydligt utvecklingsmål, och det känns sporrande då jag sällan har något så konkret. Kanske kan du se det på samma sätt.
För mig låter det som bristande ledarskap av din chef. Om en chef har en grupp medarbetare med olika sätt att kommunicera på (några är mer rakt på sak medan några är mer om sig och kring sig) är det ledarens ansvar att säkerställa att det finns medvetenhet och förståelse för detta i gruppen samt säkerställa att gruppen kommer överens om hur de bör bete sig och kommunicera med varandra.
Eftersom din chef inte verkar ha tagit detta ansvar kan du ju själv vinnlägga dig om att lägga till litet extra av socialt smörjmedel när du kommunicerar internt. I stället för att gå direkt på sak och fråga “Hur går det med projekt X?” kan du börja försöka att säga “Hej X. Hur mår du? Hoppas allt är bra. Förresten, hur går det med projekt X?”
Problemet är ju när någon som har en ledande roll inte ser igenom samma inkompetens, då spelar det ingen roll att du reglerat dina förväntningar och det ”känns” bättre - kvalitén kommer sjunka oavsett. Så finns inget bra sätt att komma runt detta, att vara tydlig och rak är ibland det enda som fungerar.
Vad jag gör är att sätta ribban lågt på saker utanför mitt ansvarsområde (mao utanför teamet) men har höga krav på mitt egna team (där jag har en slags ledarskapsroll). Att undvika ta på sig ansvar utan att ha blivit bett om det, även om organisationen hade blivit bättre. Dock ser jag inte hur detta limmar med principen att man ska jobba på nästa nivå ett tag innan man blir befordrad.
Vid flera tillfällen gav jag jobb till andra som jag också gjorde själv. Jag följde löpande upp deras status och verifierade att minimalt ”sidojobb” dök upp. Saker som tog mig några timmar tog andra flera veckor. Självklart helt galet.
