Hej hej.
Har läst på forumet ett tag, men detta blir mitt första inlägg. Det kommer bli mycket galla, för mitt mått är rågat och har runnit över för länge sedan.
Jag har varit på samma arbetsplats i fem år. För ett år sedan blev jag övertalad att ta en ny tjänst på min avdelning. Det fanns redan två seniora kollegor med den titeln, men tanken var att jag skulle läras upp och “komma in i det” för att sen kunna avlasta dem kollegorna, som hade mycket att göra. Det tog tid att övertala mig, men när man lägger fram det som att det är det bästa för teamet att göra så, så är det sannolikt ett bra argument för att övertyga mig. Kan tillägga att tjänsten inte går att ge till “vem som helst”, utan man ska godkännas av en myndighet och för det krävs rätt bakgrund och erfarenhet. Jag blev godkänd (och fick också en löneförhöjning)
Strax efter säger den ena av de två kollegorna upp sig. Det blir en ganska kort och intensiv överlämningsperiod, jag känner mig allt annat än varm i kläderna när hen slutar. Hen kunde verkligen allt och var en klippa. Allt sedan dess har jag i princip ingen att fråga.
Den andra kollegan med samma titel har även personalansvar. De arbetsuppgifterna vi har gemensamt, gör hen i princip inte något av. Om någon frågar hen om något, hänvisar hen oftast till mig, för hen “är upptagen”. Så jag gör alla min gamla kollegas arbetsuppgifter samt i princip allt jag gjorde i min förra roll. Jag sköter i princip två heltidstjänster själv. Om det går bra? Nej.
Jag jobbade tidigare deltid, men fick så mycket övertid att jag bad om att gå upp till 100%. Tänkte att om jag ändå spenderar heltid på jobbet så ska jag ha betalt en heltidslön. Det har dock inte hjälpt, övertidstimmarna ligger ungefär på samma nivå för jag kan i princip aldrig gå tidigare.
Kollegan och min chef går i princip undantagslöst hem vid 14-15 på fredagar, medan jag sitter kvar och jobbar. De bara meddelar att de kommer jobba hemifrån, medan jag måste be om att få göra det och ev får. En stor del av de arbetsuppgifter som jag och kollegan delar på går BARA att göra på plats, d.v.s. fysiska dokument som inte får lämna byggnaden. De dokumenten ligger såklart kvar och väntar på mig när jag är tillbaka på plats, för kollegan rör dem inte.
Eftersom kollegan och min chef mest sitter i möten, står jag ensam med en massa knepiga beslut som övriga företaget behöver hjälp med. Jag försöker resonera och svara så gott jag kan, men blir ofta kritiserad av kollegan (inför andra) när hen får veta vad jag svarat. “Det borde vi nog inte ha godkänt!” etc. Jag är helt gråtfärdig på jobbet, har panik för att säga fel och misslyckas.
Jag är ofta totalt slut när jag kommer hem. Glömmer bort viktiga saker, som barnens aktiviteter i och efter skolan. Ibland vet jag knappt vad jag heter.
Jag har försökt prata med min chef om arbetsbelastningen, men hen är rätt oförstående. Hen vill ha en konkret uppgift att ta från mig och lämpa över på någon annan. Men det är ju värdelös hjälp, eftersom jag då ändå måste titta på uppgiften, göra en bedömning om prio och se/hoppas att ja kan “klämma in den” någonstans. Det är ju hela situationen som är ohållbar för mig. Kan nämna att vi har haft hög personalomsättning det senaste året och överhuvudtaget. Räknade att hela avdelningen bytts ut två gånger på den tiden jag varit där. Vilket säger något om kaoset och missnöjet.
“Sök nytt då!” ropar ni. Jo tack, jag försöker. Men det finns verkligen inte mycket att söka nu där jag bor. De av mina kollegor som slutat, har gått till likadana tjänster på samma avdelning på andra bolag i området. Och jag känner att jag vill inte göra detta längre. Jag har sökt jobb i en annan del av branschen som jag tror är lugnare och inte lika driven av deadlines. Men får till svar att jag inte går vidare p.g.a. brist på erfarenhet av just den delen. Då är det ändå i en bransch jag kan, med arbetsuppgifter jag med lätthet skulle lära mig. Alla vill ha någon som kan börja direkt, utan upplärning, verkar det som. Att vara 40+ är heller inget plus.
Har dessutom ingen energi till annat än att överleva. Det går trögt med att leta och söka jobb.
Med andra ord känns det som att jag sitter i en rävsax. Det finns inga jobb och de som finns är inte intresserade av att ha mig. Men jag klarar knappt en dag till i den här situationen. Vad göra?
När båset är tomt… De visste precis vad de gjorde när de rekryterade dig, och de visste garanterat att den andre var på väg att säga upp sig- och varför. Om nu du är på väg att lämna, gör inte din efterträdare en björntjänst genom att annonsera att du är på väg att lämna så de kan lura in nästa stackars sate i din sits och låta dig träna upp nästa innan du försvinner. Då kommer de aldrig lösa problemet på riktigt.