Igår såg jag på ett avsnitt av Rostiga roadtrips
Man kan tycka vad man vill om Ankan och Valle, jag tycker dom är helt fantastiska i sitt sätt att se på världen.
Ankan kom med citatet (fritt från mitt minne)
Man kan se på världen på två sätt, antingen är allting ett mirakel eller så är inget det
Jag som person har lite svårt att hitta nöjet i saker och önskar att jag skulle se på världen med mer mirakel och glädje. Att bli mer uppspelt över saker, att vara lite mer som Ankan
Jag skulle vilja höra era tankar och idéer för hur jag skulle kunna göra det och närma er det.
Personligen uppskattar jag situationer och tillfällen där jag självmant gör saker helt ensam för att reducera livets brus och hitta mina egna tankar och känslor. Någonstans där hittar jag mitt lugn och uppskattning för resan livet.
Jag tror moderna människan mer än någonsin behöver utrymme för sig själv. Kalla det mindfulness eller vad som helst men vi har för mycket skit runtomkring oss och behöver skala bort (om ens tillfälligt) för att hitta någon essens i livet.
Konkret handlar det för mig om att resa till spännande destination själv. Åka motorcykel längs Trans European Trail och tälta. Vandring eller cykelcamping är nästa projekt jag ser fram mot.
Intressant fråga. Jag antar att det beror på vad man bakar in i begreppet “mirakel”.
I mitt eget fall (som djupt sekulär) har min förundran över exempelvis naturen ingenting med mysticism att göra. Men det betyder inte att jag inte kan bli stående, hänförd inför olika händelser och fenomen i naturen. Faktum är att ju mer jag lärt mig om naturen, desto mer kan jag uppskatta dess små nyanser. Eller som en kollega sa nyligen; “Nu stänger vi av motorsågarna och tar oss tid att uppskatta den här fantastiska, mossbeklädda bergväggen.”
Allting som lever är ett mirakel. Vi vet inte om det finns levande organismer någon annan stans i universum, och universum är ganska stort.
Ingenting som någon människa har skapat är ett mirakel. Människan har skapat många fantastiska saker, men inte något mirakel.
För att bli lycklig tror jag att man ska förundras mer över livet, och tänka mindre på det materiella. Vi behöver naturligtvis en rimlig materiell bas som ger oss trygghet i livet och tid att ägna åt våra intressen. Men när vi uppnått det är det viktigaste att vårda våra sociala relationer och vår natur.
Jag tänker inte heller på mystik utan vad jag egentligen frågar efter hur blir man en person som verkligen uppskattar och blir så glad och uppspelt över saker kring oss.
Kan säkert ligga en del i mindfullness eller medveten närvaro. När tänker på den termen så tänker jag på typ någon som mediterar. Medans vad jag skulle vilja veta hur man gör är ”hur blir man en glad prick”
Dels är det (tyvärr) en fråga om genetik. Vissa människor är födda gladare, andra inte. Jag har exempelvis två barn, där en är född ”nöjd” och den andra född ”missnöjd” och det var tydligt redan som spädbarn.
Sedan (och här finns det många teorier) handlar det om hur vi lever våra liv. Jag är stark anhängare till teorin att lycka är en bieffekt av ”förändring i en meningsfull riktning”. Därför (och det här är mitt främsta argument för teorin) kan lycka aldrig vara konstant, utan klingar alltid av oavsett vilken platå du uppnår. Utan förändrig - ingen lycka.
Jag tänker inte så mycket i termer av mirakel men däremot är jag fascinerad av de små vägskälens magi. Typ när man backtrackar sitt liv och försöker hitta vad som var nollpunkten för något som nu är en viktig del av ens liv. När man första gången googlade på något, som sen ledde en kurs och till att man bytte jobb osv osv. De frön man sår i livet som sen växer och varför just dessa frön växte. Det är spännande att tänka på och viktigt att inte döda tillfälligheternas magi genom att sluta söka sig mot nya saker och sammanhang.
Du har rätt om genetiken, men vi människor är både ett resultat av arv och miljöpåverkan.
Jag var mer positiv och mer social i livet som ung (=gener) men sedan var det några trauman plus långvariga dåliga omständigheter i livet som som krävde förändring i mitt liv.
När jag hade gjort den positiva förändringen insåg jag att de dåliga erfarenheterna och omständigheterna förändrat mig till mer pessimistisk och mindre öppen person.
Mitt liv är som jag vill ha det nu och jag borde vara gladare, mer positiv, som när jag var mig själv som ung, som mina gener egentligen skapade mig att vara.
De senaste 3 åren har jag praktiserat Tacksamhet genom att varje dag skriva ner 5 saker jag är tacksam för just nu idag. Det har långsamt förändrat mig, det ger en kontinuerlig utveckling.
Jag ser det goda i livet igen!
Jag har lättare och lättare att både se det goda i livet och att hamna i glada känslor i kontakt med andra.
Så, jag fortsätter nog praktisera Tacksamhet varje dag resten av mitt liv.
Självklart kan allvarliga trauman och andra livserfarenheter sänka oss; långvarigt eller t.o.m permanent om dom inte bearbetas ordentligt. Samtidigt går ingen genom livet utan att uppleva mörker, även om det fördelas orättvist mellan oss. Och utan mörker, inget ljus.
Jag har ju personligen gått från att ha varit den mest negativa person jag känt till någon som definitivt inte är det mer, och livet blir/är roligare. Inte ‘100% sprudlande skrattig lycka’ för det tror jag snarast vore skadligt, men just förmågan att ha kul, att se det roliga i situationer och också förundras över… tja, idag var det balkansipporna på framsidan och att min son och bonusdotter svängde förbi blixtrande snabbt för att hämta två kolli och jag fick en kram och hann säga Heja Malmö [de var på väg till MFF-matchen] - underbart liksom! I det lilla. Eller kanske, det stora i det lilla.
Sen jag började förenkla mitt liv och medvetet prioritera mellan saker i livet, har jag hittat mer glädje i vardagslivet. Att skippa att ta bilen för att hämta sonen på dagis exempelvis, ta en promenad hem och upptäck tillsammans med honom, pinnar, kottar, djur och ha en trevlig stund, istället för att alltid känna den inre stressen med att ”vi måste hem nu, kom nu.” Till att låta det ta tid och värdesätta att man umgås i det man gör.
Lyckan hos honom blev lycka hos mig och det är standard nu att ta en promenad och låta honom bestämma tempot utan någon tidspress.
Jag är minimalist vad gäller saker och konsumtion, men jag vill ogärna säga att det är anledningen till att se saker i ett nytt ljus, men tankarna väcktes av vad som är viktigt i livet.
Att vara i nuet låter som en kliché, men att aktivt utforska vad som kan göra dig lycklig i vardagliga saker, i det vardagliga livet, kan vara skönt att spekulera i ibland, är min åsikt. Att försöka få bort saker som är oviktiga, tråkiga, eller onödiga.
”Magin” som du talar om, kan vara det lilla i livet.
@simino har uttryckt sina tankar på ett fint sätt, som jag tror att många också kan relatera till.
så tänker jag att det är en variant på Einsteins funderingar kring huruvida