Under de senaste åren har jag alltmer frekvent börjat reflektera över ett faktum som bekymrar mig både på ett politiskt ideologiskt plan och personligen. Sedan jag blev röstberättigad har jag alltid röstat blått. Så även i det senaste riksdagsvalet. Jag har viftat och stoltserat med högerns ideologiska banderoller i övertygelsen om att utbildning och arbete är vägen till framgång både för individen och vår kollektiva välfärd. Allteftersom åren gått har jag dock fått allt svårare att skaka av mig känslan av att någonting skaver rejält i min världsbild. Mycket som en konsekvens av mitt eget agerande där jag nu tillhör den grupp priviligierade individer som sparar och investerar den absoluta majoriteten av mina inkomster i syfte att relativt tidigt i livet kunna leva på avkastningen från mitt kapital istället för avkastningen från mitt arbete. Förhoppningsvis långt innan den typiska pensionsåldern. Detta efter insikten att frihet och rikedom i vårt land inte kommer som ett direkt resultat av arbete utan av ägande. Eller annorlunda uttryckt - det enklaste sättet att bli rikare i vårt land är genom att redan vara rik.
Jag inser att om alla skulle tänka och agera som jag själv gör så skulle vår ekonomi och vårt välfärdssamhälle kollapsa. Samtidigt tycks vi driva en politik på nationell nivå som premierar just detta beteende. Vi har hög skatt på skatt arbete vilket stramar åt marginalerna för arbetarklassen och följaktligen begränsar möjligheten för dessa individer och familjer att investera sina pengar i tillgångar som kan växa över tid. Genom ränteavdraget subventionerar vi lån åt den kapitalstarka delen av befolkningen och förser dem således med hävstång i sina investeringar - något som förstärker förmögenheten hos de som redan har mest. En nota som främst betalas av de som saknar möjligheten att nyttja denna förmån - dvs. de kapitalsvaga. Vi har förmånliga skatter på kapital vilket gynnar oss som äger tillgångar och som tjänar mer än genomsnittet (och således har möjlighet att investera överflödet i nya tillgångar). Som grädde på moset har vi avskaffat både arvsskatt, gåvoskatt och fastighetsskatt och således säkerställt att systemet ser till att ekonomiska klyftor kan växa och förstärkas obehindrat över generationsgränser.
Det ökade intresset för ekonomisk frihet och FIRE speglar någonstans tydligt att allt fler har börjat komma till insikten att spelet är riggat till fördel för de som redan äger en massa tillgångar. Att rikedom och frihet inte skapas genom arbete utan genom ägande och kapitalvinster. Allt detta har fått mig att ifrågasätta hela min politiska övertygelse.
Är skattepolitiken som bedrivits och bedrivs i vårt land ett fatalt misslyckande? Är det moraliskt riktigt att vi maximerat lönsamheten för ägande på bekostnad av lönsamheten för arbete? Är det ökade intresset för fenomen som FIRE ett kvitto på att vår samhällsmodell och skattepolitik är riggad till fördel för de kapitalstarka?
Tror en stor del av din insikt har en dold recency bias. Helt enkelt så att de senaste 10 + åren har kapital avkastat löjligt bra p.g.a. sjunkande räntor.
Sen tror jag detta är fel:
Utan istället skulle samhället bli bättre om alla skulle tänka och agera som du. Räntan skulle stabiliseras lägre med låg inflation och en snabbare produktivitetsökning i samhället generellt. Andelen produktivt kapital skulle vara större.
Du kan ha rätt i det du säger men för mig handlar det om en anna grej och det är den ständiga utvecklingen på arbetet man är på.
Många prisar ju att ständigt hålla sig uppdaterad och att man aldrig studerat färdigt i sitt liv och ska ständigt utvecklas vilket jag är helt okej med att vissa tycker MEN så finns det sånna som mig som gillar att arbeta men ej gillar ständig förändring i arbetet nya program att lära sig etc etc speciellt i den takten som sker nu i mitt arbete.
Nu är jag ej helt emot utveckling etc men finner ibland att tempot går för snabbt för mig ibland.
Jag tror det beror på hur man är som person jag gillar det enkla i livet och jag är en person som gärna ser om en serie två gånger etc ni kanske fattar vad jag menar
Men jag ör ingen som bara vill gå fire och ligga på sofflocket men fire gör att jag kanske kan ta ett jobb där jag ej ständigt behöver utvecklas för att få ut en dräglig peng i månaden vill jag jobba som städare o lyssna på filosofipoddar hela dagarna kan jag göra det om jag har en bra inkomstström från annat håll som täcker upp städarlönen etc
Jag ser så många i min närhet bränna ut sig alternativt bli “utdaterade” på sitt jobb o har svårt o hitta nögot när de blir äldre f.i.r.e blir ju som en försökring om man ej hänger med riktigt i arbetslivet.
Det här är väl en klassisk tankevurpa? “Om alla skulle X så skulle Y hända”. “Om alla skulle spara i indexfonder så skulle ekonomin krasha”, “Om alla sa upp sig ifrån jobbet imorgon så skulle samhället kollapsa”. I verkligheten så skulle förutsättningarna förändras långt innan alla gör X, till den grad att det inte längre är möjligt eller önskvärt. Om alla sparar 80% av lönen och försöker bli ekonomiskt fria så kommer avkastningen på kapital närma sig noll, och lönerna kommer sticka iväg när fler efterfrågar tjänster som färre utför.
Jag håller delvis men lösningen är väl i så fall att sänka skatten på arbete så att man kan “jobba sig fri”? Tyvärr så finns det ju inget politiskt parti som vill höja skatterna på kapital och sänka skatterna på arbete, det finns bara de som vill höja skatterna på allt eller sänka skatterna på allt.
Jag har svårt att se hur man kan ha ett välfärdsamhälle och samtidigt ha möjlighet till att bli ekonomiskt fri eller rik genom arbete. En välfärdsstat kräver höga skatter, och arbetande människor är nästan det enda man kan beskatta effektivt i en global värld med fri rörlighet av kapital och investeringar.
Om alla var som mig skulle förmodligen samhället kollapsa eftersom jag inte gör av med tillräckligt mycket pengar. Inga restauranger och affärer skulle klara sig om alla var som jag!
Så har det alltid varit. De med kapital är ofta kreativa (en anledning till att de har kapital) och kan förmera sina tillgångar genom bolag, flytt utomlands eller handel med eget bolag på t.ex Malta. Det är inte så lätt och kanske inte helt säkert önskat. Vi behöver riskkapital i landet.
Men ökade skillnader kan leda till social oro, visst.
Att det ska löna sig för svenskar att investera i våra företag är bra för Sverige och svenska folket. För det gör att fler företagen får in mer pengar och kan utvecklas. Det är också bra om de rika som äger mycket av svenskt företagande vill fortsätta att göra det ifrån Sverige. För dels blir de mer beroende för hur det går för landet. Och dels för att de betalar mycket pengar i skatt.
Eftersom vi är väldigt många här som från ganska knapra förhållanden lyckats ta oss ganska långt och kan fundera på tidplan för FIRE om vi vill skulle jag säga att det är möjligt för flertalet. Och att förbättra sin ekonomi är möjligt för alla.
Den stora skillnaden mellan redan rika och andra är att de vet att aktiemarknaden är ett lönsamt sätt att stödja svenskt företagande.
Medans de fattiga intalar varandra att det är ett spekulationsspel för utsugande giribukar.
Som motsägelsefullt nog kommer göra dem pank och andra rikare. Därför är det fult och dumt att äga aktier.
Har själv trott och sagt så förr.
Att allt fler blir rika på aktier är inte dåligt. Det är bra. För låg skatt på mycket pengar ger mer skatt än hög skatt på lite pengar.
Delar i stort dina tankar. Nuvarande politik leder till att de högpresterande individerna i samhället kan sluta arbeta i förtid eller väljer att gå ner till att arbeta deltid eftersom de inte behöver arbeta mer än så, samtidigt som man lägger krutet på att försöka få en större andel av den lågpresterande delen av befolkning att gå till ett jobb.
Jag bor i ett land där kapital och arbete beskattas lika (progressivt upp till 35%), och jag har inte märkt att folk skulle vara mindre FIRE-intresserade här än i Sverige. Tror inte på OP:s teori, utan tror det är naturligt i alla samhällen där ekonomiskt oberoende är möjligt att människor strävar efter det.
Jag tror att FIRE har uppkommit som begrepp och vunnit i popularitet helt enkelt för att det först nu finns en möjlighet för åtminstone vissa löntagare att arbeta ihop så mycket pengar att de klarar av att genomföra FIRE inom rimlig tid.
Ett hygienkrav för detta är ju att avkastningen på kapital gör att besparingar växer över tid.
Jag tror inte att det är mer vanligt idag än förr med ekonomisk frihet. Det har alltid funnit rika människor, fattiga människor och alla däremellan. Att de rika fortsätter att arbeta trots att de redan är ekonomiskt fria kommer inte att förändras. Inte heller att de som inte har råd att pensionera sig tidigare kommer att fortsätta jobba så länge de kan.
FIRE är ett begrepp som populariserats som en motvikt till konsumtionsbeteendet som alltid präglat industrialiserade länder. Vad många börjat inse är att man inte måste fortsätta konsumera bara för att man ökar sina intäkter utan att man istället kan hitta en good-enough-nivå på utgifterna och ändå fortfarande leva lyckligt. Med det sagt kommer det fortfarande vara en oerhört liten klick av befolkningen som kommer att kunna uppnå FIRE; att det pratas om fenomenet i detta och andra forum är absolut inte en verklig representation av samhället i sin helhet.
Jag tror inte det är ett kvitto på misslyckad skattepolitik… enbart.
Jag tror också det handlar om överskottet i välfärdssamhället. Jag brukar tänka på hur mycket prylar vi har. En del av dessa har vi ärvt från tidigare generation och en del av dessa kommer säkert från generationen före dem. Förr eller senare börjar vi skicka saker till nästa generation. Här tänker jag på prylar och inte rent kapital.
Ser man detta utifrån inser man att mängden böcker, köksporslin, hemtextil och vad det nu månde vara ökar med tiden. En generation sliter inte ut grejerna och ändå envisas vi med att fylla på. Insikten om detta bidrar till FIRE-tankarna, åtminstone om vi pratar alla varianter av FIRE som exkluderar fat FIRE. Dessa insikter kan kombineras med förståelse för välfärdssjukdomars orsaker och miljödebatten.
Utöver detta spelar naturligtvis skattepolitik in. Hur lite jag än vill betala skatt så tycker jag att vissa saker är välmotiverade. Ännu mer är borttagandet av konstiga avdrag. Käpphästen för min del är ränteavdraget. De flesta drar av för stora bolån. Stora bolån låser upp stort kapital i nå’t så simpelt som boende. Får vi rätt på den marknaden kan fler bo bättre och billigare och pengarna gå till mer rörliga saker och därmed generera mer avkastning till staten.
Men även insikten om att en del tid på jobbet är “onödig” tror jag får fler att snegla mot FIRE, oavsett om den är fet, smal, flamingo, barista eller vad den nu må vara. Gör vi meningsfulla saker får vårt liv mening. Fylls mer och mer av vår tid med meningslösa saker så tappar vårt liv mening. Svårare behöver det inte vara. Läggs det sedan skatt på upplevelsen att man sitter av en hel del arbetstid minskar ju motivationen ännu mer. Hamstern inser s a s att den matas ändå, även om den inte springer runt i hjulet…
Sen lämnar de in sin stryktips- eller lottokupong för att vinna sin miljon. Det är så en hederlig arbetare blir miljonär i deras ögon (jag vet, jag har det som bakgrund). Skulle de emot alla odds vinna miljonen så är det nästan garanti att pengarna bränns inom kort tid. Därför blir dessa människor aldrig rika, spelar ingen roll hur mycket pengar de får.
Med den raska automatisering som sker, så hinds det inte med att skapa nya jobba. I slutändan kan vi äga företag och ta del av vinsten eller så äger staten företagen och distribuerar ut vinsten i form av bidrag.
Det kommer alltid att finnas folk som investerar och folk som har fördomar mot dem som investerar. De som investerar röstar oftast blått och de som inte investerar röstar oftast rött. Varför är det så? Politik, uppfostran osv.
Många jag pratar med verkar inte förstått att det med lite tålamod går att spara ihop till en miljon. Kombinera detta sparande med investera i index så borde du med en gnutta tur få en rejäl hävstånd.
VI började med ca 300000 kr i bagaget, sen sparade vi från 2016-2023 i genomsnitt 20000 kr i månaden genom att leva ekonomiskt men inte göra avkall på t.ex en resa till solen varje år. Vi har inga märkvärdiga jobb, jag är programmerare, frun sjuksköterska, ingen av oss har gjort någon “lönekarriär” utan har mest kämpat på. Knepet är att hålla nere kostnader, och det är här som det skiter sig för den stora massan, man är helt enkelt vana att köpa en massa grejor man inte behöver istället för att leta efter prylar som bortskänkes, eller finns på second hand. Våra måste-kostnader ligger på runt 16000 kr i månaden, bil, villa, pool, småbarn. Byt ut oss mot två personer med lite sämre inkomster, kanske ingen högskoleutbildning (två undersköterskor t.ex.) som tjänar kanske tillsammans 40000 kr netto. De kan ju utan problem spara 20000 kr i månaden. och med våra kostnader ha 4000 kr över i månaden till något kul. Är trött på folk som säger “det går inte” för att de inte har utbildning elelr liknande.
Min bild av Sverige är att det inte är så stor skillnad på lön hos de som har bara gymnasieutbildning och de som är akademiker. Visst har akademiker det lättare att göra karriär, men du får ändå så pass bra lön som lågutbildad att du kan göra FIRE om du har viljan och tålamodet. Tyvärr är det lättare att bränna pengarna och gnälla på “borgarna”…
Tror det är en misslyckad skattepolitik OCH en misslyckad arbetsmarknad.
Det MÅSTE löna sig att arbeta, vi vill att fler ska arbeta, vi vill att flera ska utbilda sig, vi vill att fler ska arbeta längre o.s.v., problemet är att man snabbt konstaterar att det inte lönar sig att kämpa uppåt när man väl kommer ut i arbetslivet. nettoöneskillnaden mellan ett enklare arbete och ett högkvalificerat är små i Sverige. Ser man då att det inte lönar sig att lägga in timmarna som krävs för att klättra uppåt i värdekedjan och det finns en enklare väg, d.v.s. kapitalinkomster så är det klart att människan kommer välja den enklare vägen.
Men annars. Hela systemet som du beskriver är ju utformat för att man inte ska kunna FIRE. Allt bygger på lån, 9-5 osv. Så länge du är del av systemet blir du inte FIRE. Så du måste ta dig ur, sen kan du börja satsa på det.
Nja. Det lönar sig visst. Saken är väl bara att det inom arbetslivet som på börsen är en ränta på ränta effekt. Så det tar tid. Dessutom har många missförstått varför man får lön och vad erfarenhet är så de gör inte det som tar dem uppåt.
Man får lön för utförda uppgifter, inte för tid på jobbet. Så att anstränga sig och få mycket gjort är viktigt.
Erfarenhet räknas i kunskaper inte i år på en position. Så att ta på sig nya uppgifter, lära sig och få många olika saker gjort är viktigt.
Lönehöjningar kommer efter ökat kunnande och bevisat hög arbetsmoral. Inte innan.
Många säger att de minsan inte tänker göra mer än de får betalt för och har därmed diskvalificerat sig själva från avancemang. Sen blir de arga på att folk med annan inställning blir befodrade trotts färre år i yrket. Samtidigt som de påstår att lönekarriär är omöjligt.
Och vägen kapitalinkomster är ju bara enklare när man har kommit upp i ett visst kapital, som oftast skapas av en högre lön.
Som anställd? Det brukar skilja några fåtal tusenlappar i nettoinkomst mellan en normal tjänst och en mer kvalificerad tjänst, sen absolut, det finns edge-case, men om vi tittar på de stora grupperna. Visst tusenlapparna är trevligt, men inget som förändrar levnadsförutsättningarna i någon större utsträckning i Sverige.
Ja. Jag har aldrig varit egen. Och de jag sett runt i kring mig har också varit anställda.
Och som du säger så är stegen små i börja. Gör du lägsta nivån bra kan du få det lite mer avancerade jobbet. Gör du det bra kan du få ett annat avancerat jobb. Har du gjort dem bra kan du få jobbet som arbetsledare, teknisk expert, kringresande tekniker, säljare eller något annat. Gör du det bra börjar tjänster som avdelningschef, och annat bli inom räckhåll. Ibland kommer stegen till en iform av erbjudanden. Ibland får man leta upp dem sälv, när man tycker sig uppnått en nivå som inte finns ledig där man är. Löneskillnaden på steg 1 och 2 är inte så stor. Men stegen tenderar att bli större ju längre man kommer. Och skillnaden på steg 1 och 5 är 10 tusentals kronor beroende på branch och vilka steg man väljer att ta.
Kommer alla gå den vägen. Nej. De flesta väljer att stanna någonstans på vägen där de tycker sig ha det bra och klara sig fint på den lön de klättrat sig till. Så de slutar att ligga i framkant på lärande skalan. Men man kan.
Likadant som med investeringar handlar det om att bygga sig ett större och större erfarenhetskapital som ger högre avkastning ju längre man kommit. Börjar man inte göra steg ett bra nu kan man inte va på steg 5 om 20 år.
