Den senaste tiden har jag upplevt någon form av deja vu, och då av den mindre behagliga sorten.
Senast jag upplevde samma känsla var när det var dags att ge sig in på bostadsmarknaden för första gången. Många av mina vänners och klasskamraters föräldrar hade sett till att barnen hade tillräckligt med sparkapital för att kunna finansiera insatsen till sina första bostadsrätter ganska omgående efter att den ölmarinerade studentmössan lagts på hyllan.
Jag själv, likt många andra, tillhörde den inte fullt lika lyckligt lottade skaran och fick således se till att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande i hopp om att lyckas skrapa ihop tillräckligt med kapital för att finansiera insatsen till ett bostadsköp.
Under ungefär fem år efter studenten lade jag undan den absoluta majoriteten av min lön och levde under denna period mycket sparsamt. Den summa jag vid starten räknade ut att jag behövde visade sig dock ha förändrats kraftigt under dessa år. Under samma period steg nämligen bostadsmarknaden i snabbare takt än mitt sparkapital hade förmågan att växa och när perioden närmade sig sitt slut var min köpkraft i stort sett lika dålig, om inte sämre, än när jag påbörjade min sparresa. Snopet? Definitivt. Men så är livet ibland, tänkte jag.
Idag sparar jag till något helt annat. Ekonomisk frihet. Min egen resa påbörjades för ungefär fem år sedan då jag för första gången satte ett konkret mål på 6 miljoner kronor. För egen del skulle det innebära tillräckligt med kapital för att ha en ekonomisk trygghet att falla tillbaka på och således öppna upp för att våga ta mer risk och samtidigt förse mig med en större valfrihet i livet. Med en sparkvot norr om 50% har jag under denna period nått ungefär en tredjedel till målsnöret som sattes upp när resan påbörjades.
Samtidigt har en mycket bekant känsla av misslyckande börjat smyga sig på. Efter att ha inflationsjusterat målet på 6 mkr revideras siffran till ungefär 7,2 - 7,3 mkr. Det innebär rent krasst att trots faktumet att jag investerat över 50% av min inkomst (= ett belopp på ~20-25 tkr/mån) under hela denna period så står jag idag ungefär lika långt från målsnöret som när jag påbörjade resan för fem år sedan.
En bekant och inte helt behaglig insikt efter flera års uppoffringar och konsekvent investerande efter konstens alla regler (dvs. konsensus i majoriteten av den privatekonomiska litteraturen i form av globala indexfonder osv.).
Detta har fått mig att för första gången börja ifrågasätta om FI och FIRE är ett realistiskt mål ens för någon som mig själv som har möjlighet att stoppa undan en relativt stor andel av min lön varje månad.
Just nu känner jag en ganska djup uppgivenhet kring hela den här resan och kring allt vad FI och FIRE heter. Så till den grad att jag på riktigt börjat ifrågasätta om det egentligen vore mer rationellt att göra som gemene man och som klyschornas klyscha förespråkar - att börja leva för dagen.
Jag inser såhär mot slutet av det här inlägget att jag nog inte riktigt vet vad jag vill få ut av allt det här. Kanske är det att lufta min egen frustration. Kanske är det att få höra om det är fler där ute som känner igen sig i mina tankar och funderingar.
Fler som börjat ifrågasätta allt det här med ekonomisk frihet. Fler som börjat ifrågasätta om det faktiskt är man själv, och inte majoriteten i ens omgivning, som gör fel i att spara inför framtiden istället för att spendera och leva till max här och nu.
Hur går dina tankar?
