Här kommer ett provprat om det som jag saknar i 9 fall av 10 i alla FIRE-diskussioner och inkl. din @Anonym.
Varför FIRE överhuvudtaget?
Det vill säga inte det korta automatiska svaret - utan “The Toyota Way”–varför (=där man frågar varför minst 5 gånger i rad) anledningen. Vad är det som ligger där långt ner under ytan som gör att man längtar efter FIRE?
Att sätta ett FIRE-mål är nämligen väldigt rationellt och logiskt enkelt. Det är bara att räkna ut ett tal, sätta det som mål och jobba mot det. Att hålla på med känslorna är ju i mångt och mycket bara “slaskigt”. Ändå är det känslorna som i 99 fall av 100 kommer bestämma och slå den rationella tanken. Problemet är att det är sjukt svårt att hitta det här svaret på egen hand utan en coach eller ledande övningar för att t.ex. identifiera sina värderingar, sin livsintention, sina grundläggande drivkrafter och så vidare.
För tydlighetens skull: Nedan följer mina personliga funderingar och hur det är för mig. Jag säger inte att det är så för dig, utan det är en illustration av ovan.
Jag har ju haft en FI- (inte RE)-längtan sedan 2008. I många år sa jag samma sak som många säger:
Det handlar om frihet. Friheten att välja själv. Vara medveten. Kunna vara geografiskt fri och allt annat som låter bra.
Men efter mycket jobb med mig själv så handlade det egentligen om min ekonomiska oro. Den stora insikten kom därefter när jag insåg att:
Ekonomisk oro är inte en oro för pengar. Det är en oro för ovisshet inför framtiden.
Således insåg jag att det för mig är betydligt bättre att angripa FIRE-frågan utifrån:
mitt kärnproblem “ovisshet inför framtiden” och
min önskan om standarder och kvalitet i livet (baserat på mina värderingar, intention, egenskaper, drivkrafter och hela känslopaketet)
Istället för att hantera symptomet “önskan om FIRE” så kan jag lösa ett betydligt mer konkret och faktiskt enklare problem som handlar väldigt mycket om här och nu. För om jag löser dessa två senare problemen så har jag även löst FIRE-problematiken.
För att konkretisera det utifrån min situation. Alla har sin helt egna, så det här behöver inte applicera på dig, utan är mest för att beskriva det och ge ett exempel.
Kärnproblemet (för mig) ovisshet inför framtiden
Det handlar om att jag inte gjort en tillräckligt tydlig bild över vad jag faktiskt önskar mig av den eller kvantifierat vilka risker jag är beredd att acceptera eller inte. Dvs. det som avsnittet 293 handlar om.
Den andra delen som det här handlar om går jag i terapi för. Det är att jag fortfarande som 42-åring bär med mig rädslan för att livet kan förändras på en sekund när mattan under en rycks undan. Det här tror jag kommer från att min pappa dog från en dag till en annan när jag var 13 år gammal.
Jag har inte bearbetat det traumat tillräckligt och när jag inte är uppmärksam så smyger det in sig i mitt liv i form av att “det kommer att gå helvete”-känsla och jag behöver massor med pengar för att säkra upp. Jag kan ju säga att jag är hemskt osugen på att vara här och kolla även om jag rationellt fattar det.
Sporten jag tränar på är att lämna det ekonomiska fortet jag beskriver i avsnitt 293 och lita på att det håller och tillåta mig själv att njuta. Dvs. att gå på det som @MoaD alltid säger:
Låt livet kännas lika fantastiskt som det är
och
Njut dig själv till framgång
samt:
Att vi vill ha det som vi vill ha, för att vi vill känna så som vi tror att vi kommer att känna när vi får det som vi vill ha.
Det vill säga att det här är 100% emotionellt och egentligen inte handlar alls om pengar. Jag har hittat på sanningen att pengar ger trygghet. Nästan att ju mer pengar desto mer trygghet. Problemet är att det påståendet insåg jag 2019 sedan att det inte alls är sant för mig eftersom det “exploderade” i ansiktet på mig (tjänade jättemycket och blev inte alls tryggare). Något jag pratar om i dett avsnitt:
Jag är inte på något sätt klar med den här resan, men jag fattar att jag har nog mer att vinna här än genom att göra ytterligare en FIRE-beräkning.
Den andra sidan: vad är viktigt för mig på riktigt?
Den andra sidan av myntet är det som jag numer försöka kalla för en livsplan och en livskompass (och det som mitt experiment i form av RikaTillsammans-programmet handlar om). För mig hänger det ihop så här:
Livskompassen - min interna kompass bestående av mina värderingar, min intention med livet, mina drivkrafter och det som är viktigt för mig.
Livskompassen ger mig riktningen i livet. Det är den som med hjälp av känslorna berätta när vi går i rätt eller fel riktning. När vi är i ett sammanhang där vi får energi eller där vi tappar energi. Där jag trivs eller inte trivs. För mig är några konkreta exempel:
För mig är det viktig med tillsammans, det är viktigt att jag får vara kreativ, det är viktigt att jag får hänga med duktiga människor som är prestigelösa, det är viktigt att jag är närvarande med mina barn, att jag får göra affärer, att jag får utmanas, att jag får bidra till andra, att jag får skapa och så vidare.
För mig är tar det energi att fixa med huset, bilen eller när jag är i sammanhang med inautentiska människor, jag hatar en kalender som är uppbokad eller när jag inte kan göra något som jag vill etc.
På samma sätt kompletterar men kompassen med en livsplan innehållande:
Mål - vad vill jag uppnå, ha, göra eller uppleva (som går i linje med min kompass)? T.ex. att jag nu ska resa med min dotter till Polen själv i ett par dagar, att jag kan hänga med på hennes basketturneringar, att jag kan fortsätta driva mitt företag etc.
Standarder - vilken kvalitet vill jag ha i olika områden i mitt liv i allt från det lilla till det stora. T.ex. att jag alltid vill ha en flaska champagne i kylskåpet, jag vill ha en bil som inte strular, jag vill ha teknikprylar som är max 2 generationer gamla, jag vill ha fungerande relationer utan grus, jag vill ha autentiska relationer, jag vill ha en nära vän att prata med, jag vill kunna ha det som vi kallar för vardagsmiddag där vi bjuder hem vänner mitt i veckan på t.ex. tacos där det är prestigelöst, jag vill kunna handla på ICA utan att titta på prislappen etc.
Ideal vecka - hur ser min ideala vecka / år ut?
När allt ovan blev tydligt för mig - jag jobbar fortfarande på det här då jag inte tror att man någonsin blir klar - så blev FIRE betydligt mindre viktigt. För vad skulle på riktigt då vara skillnaden mellan FIRE och så som jag har det nu? Särskilt eftersom jobb för mig är skapande, kreativitet, få hänga med människor som jag gillar och som är prestigelösa. Att sluta med det skulle göra mitt liv fattigare.
Kontentan
Vad jag försöker säga är att många av oss fastnar lite på “First-level-thinking” och fokuserar på spara, investera och gå efter FIRE för det är mycket enklare än att göra jobbet ovan. Det var det i alla fall för mig. Det är nämligen mer greppbart, mer konkret och mer hands-on än den känslomässiga resan.
Jag påstår - kanske felaktigt - till och med att den ekonomiska delen av FIRE-resan kan man göra på egen hand. Det är ju “bara” att dra ner på kostnader eller öka intäkterna och jobba med ett Excel-blad. Den andra delen kräver ofta att man speglar sig i en coach, en vän eller terapeut. Särskilt för oss i forumet som hellre svarar på frågor såsom:
Hur ska jag investera mina pengar?
Vilken avkastning, månadssparande eller tid behöver jag för FIRE?
Vilken är min sparkvot?
snarare än:
Vad är det som är viktigt för mig på riktigt?
Vilket är det omedvetna beslutet jag tog för X antal år sedan som fortfarande omedvetet påverkar mitt liv idag?
Hur ser min ideala vecka ut skiljt från hur jag har det idag?
Dvs. tänk om det finns ett annat problem att lösa som löser hela FIRE-problematiken.
Som jag ser det är det två helt skilda saker.
Att planera FIRE i 25-30år då kan det absolut hänga ihop men om man jobbar investerar samlar pengar utan mål på en ”typisk” FIRE så tror jag att man känner det som en riktig FIRE när man väl är där. Riktig FIRE = pension oavsett ålder.
Att oroa sig för allt måste vara jobbigt och jag skulle ju bara kunna säg åt dig att sluta göra det men jag vet att det inte är så enkelt.
Lycka till
Det är nog svårt att peka på en generell orsak till att olika människor väljer FIRE, där det säkerligen är fler som delar dina motiv men samtidigt långt ifrån alla.
För egen del känner jag inte igen mig i att det skulle vara negativa känslor som är drivkraften. Även när jag hade betydligt lägre inkomst (CSN) fanns det pengar över. Det födde insikten att jobba heltid verkar vara högst frivilligt i framtiden, men jag tänkte aldrig tanken att möjligheten att inte behöva arbete alls fanns.
“Problemet” FIRE löser för mig är att det ger mig något meningsfullt att lägga mina pengar på samt ett mål att sträva efter. Alternativet skulle vara att arbeta deltid (och på så vis lösa “problemet” med för mycket pengar. Men just nu tycker jag det är kul att arbeta och känner att möjligheten att inte behöva arbeta i framtiden om jag tröttnar känns mer tilltalande än att nu gå ner till deltid och fortsätta med det resten av livet. Fast båda är såklart bra alternativ, så kan hända att jag ändrar mig framåt. Skulle nog ändå säga att det är friheten och autonomin i FIRE som är lockande för mig snarare än en rädsla för något.
Alltid skönt att inte behöva bry sig om arbetsgivaren, vilket skulle kunna vara en “negativ drivkraft” men det känner jag att jag redan uppnått med utbildning inom bristyrken och ett “fuck off”-kapital.
Vad jag ska göra med mina pengar Kommer inte på något annat vettigt att lägga dem på, annat än att gå ner i arbetstid men det känns just nu som ett sämre alternativ.
Jag menar att sätter man ett mål som man ska uppnå om 25-30år så hinner man fundera rätt mycket på det och man målar upp en bild hur man ska leva det perfekta livet gång på gång. När man sen tillslut når målet så visar det sig att det inte alls blir så bra som man drömt om
I detta fallet är det resan som gör mödan värd.
Om man istället drar ner på drömmarna om det perfekta livet och tar livet mer som det kommer och uppskattar det lilla i livet i nuet och samtidigt sparar ihop kapital så kommer dagen när du inser att du kan sluta jobba och ägna dig åt vad du vill göra i stället.
Man vet inte vad man kommer uppskatta om 25-30år.
Förövrigt har man råd till en flaska champagne i kylen när man är FIRE.
(Kanske oklart ännu)
Har jättesvårt för att sätta upp ett mål på 25 års sikt… (eller ens på 1 års sikt)
Ja, vilket också är min poäng med: “Låt livet kännas lika bra som det är”, “Njut dig själv till framgång” etc.
Ojojoj, nu kommer vi in på mina personliga värderingar men det här skaver supermycket för mig. Jag tror också på att uppskatta nuet däremot tror jag inte alls på att “dra ner på drömmarna”. Min poäng är att man ska:
definiera det perfekta livet för sig själv på ett autentiskt sätt
och sedan försöka leva sitt liv så nära det livet som möjligt. Min upplevelse och min poäng är dessutom att:
det kräver betydligt mindre pengar än att nå FIRE
men det kräver betydligt mer jobb att autentiskt definiera vad det faktiskt är och att ha modet att gå efter det.
Absolut, men varför ens bekymra sig om den tanken idag då?
Det kan man ha även som fattig student om man prioriterar lite…
Exakt. Men är det inte det man gör om man bestämmer sig när man är 25år att bli FIRE när man blir 50år. Man målar upp en bild av hur bra livet kommer bli då.
Vi kanske säger samma sak, men om mina döttrar vid 25 år kommer med en tanke om FIRE vid 50 så kommer jag defintivit att anstränga mig för att prata dem ur det.
Eftersom jag inte själv planerade för FIRE för 25år sedan så har jag inte svaret men tänk om man har det som mål, och så blir det inte så bra som man har fantiserat om att det skulle bli?
Sen inbegriper ordet FIRE så otroligt mycket och olika för olika personer så det går inte dra alla över en kam.
Klokt. Det är precis som att fråga en grupp människor “Vad kostar ett dyrt vin?” Man får en stoooor spridning.
Jag fattar, och vill verkligen inte vara en rövhatt (hoppas du inte tar det så), men jag blir ju jättenyfiken på vad som FIRE skulle bidra med som du inte kan ha utan att vara FIRE.
Jag lever samma liv idag med några stora skillnader.
Största skillnaden är lugn och ro.
Jag gör vad jag vill när jag vill.
Att i över 30år haft företag med anställda sätter vissa hinder och massa grubblande och det är skönt att slippa.
Nu jobbar jag när jag vill med vad jag vill.
Det är skillnaden, och det viktigaste, väckarklockan ringer inte 06:30 längre
Om det är okej, så blir jag ju lite nyfiken. Om vi skulle titta på den, handen på hjärtat, är det FIRE-pengarna som gjorde det, eller hade det rent teoretiskt gått att:
uppleva lugn och ro
jag gör vad jag vill när jag vill
Nu jobbar jag när jag vill med vad jag vill.
väckarklockan ringer inte 06:30 längre
utan att man var FIRE. T.ex. min väcklarklocka har typ aldrig någonsin ringt kl. 06.30 för det har handen på hjärtat aldrig fungerat för mig (säger en som knapp går upp vid 09.00).
Det vill säga, skulle det gå - utan att vara FIRE - att ha:
ha ett jobb där jag har friheten att jobba med det jag tycker om under ansvar och frihet på det sättet som jag vill och ha en arbetsdag som inte kräver att man går upp 06:30?
Fast vad är det som säger att det finns en motsättning? Jag försöker överlag frikoppla vad jag gör och mängden pengar på lönekonto. Resultatet blir att det finns pengar över som måste dumpas någonstans. Vet inte om jag tror helt på ikigai men tror det ligger mycket i konceptet, då det innebär att man ska skapa ett liv som man trivs med till vardags och inte behöver fly ifrån.
I konceptet ingår det dock att det man arbetar med ska generera en inkomst som går att leva på. Men vad händer om inkomsten blir större än behovet av pengar? Ska man lägga om sitt liv då till något som inte går i klang med ens ideal för att kunna spendera pengarna? Ska man minska inkomsten genom att arbeta mindre med det som ger en mening? Jag tycker FIRE verkar vara en bra lösning på “problemet” eftersom det gör att man inte behöver ändra sitt liv till det sämre genom att jaga statusprylar eller annat meningslöst, utan tvärtom tillför FIRE ett positivt element i form av ökad frihet.
Kan du inte utveckla?
Jag tror också på att uppskatta nuet däremot tror jag inte alls på att “dra ner på drömmarna”. Min poäng är att man ska:
