Det finns säkert personer som kan göra det men jag kan inte svara för andra.
För egen del tror jag inte det.
Jag kan inget mer än driva en verkstad och jag tror det är omöjligt för en gammal företagare att ta en anställning. Jag är nog oanställbar.
Men det är säkert möjligt för andra, Tror du att du skulle klara det? Alltså leva det liv du vill utan att vara FIRE?
Tror inte det finns en motsättning.
Nej, absolut inte. Jag tänker att det blir en komponent i en Livsplan att hantera. Det kan handla om att ge bort dem i arv eller välgörenhet, att starta en stiftelse eller vad som helst som går i linje med ens livskompass.
Det är det här jag inte förstår. Men det hänger förmodligen på att vi kanske ser olika på vad FIRE är. Jag ser nämligen inte att FIRE bidrar med någonting, i sin mest strikta matematiska mening så är det ju bara ett nyckeltal eller ett läge i tiden då:
- Dina “passiva” inkomster > dina totala utgifter
1 gillning
Hahaha, tack för en kommentar som gav mig ett stort leende så här mitt i natten. 
Har en god vän som sa exakt det till mig häromdagen: “Jan, du är fantastisk, men jag hade aldrig rekommenderat någon att anställa dig. Du är oanställningsbar.” 
Ja, jag skulle säga att jag gör det idag. Vi lever inte på vårt kapital idag och har idag inget mål om FIRE. Jag skulle också säga att jag lever väldigt nära mitt ideala liv. Men det har ju tagit många år att både identifiera vad det faktiskt är och att komma dit.
Men om jag skulle göra om resan, eller ge ett tips till mig själv idag, så skulle jag inte gått samma väg. Jag hade snarare försökt ta genvägen som jag beskriver ovan. Att först designa målet och lära känna mig själv och sedan försökt hitta ett ställ där den pusselbiten passar än att göra så som jag har gjort.
När vi ändå sitter och skriver om det - lite terapi - så träffade vi en gymnasiekompis idag och grillade. Vi skrattade åt oss själva på gymnasiet där vi var sådana överpresterare. Jag visste att jag skulle bli ingenjör och jobbade som fan för att få typ över 19 av 20 i betyg när jag egentligen bara hade behövt 16 och i efterhand insåg att civ.ing. programmet iprincip hade öppen intagning på grund av alla som hoppade av. Dvs. jag var som gymnasielev inte särskilt resurseffektiv. Jag använde väldigt mycket onödiga resurser för att prestera 150 när bara 100 behövdes.
Jag upplever att min ekonomiska resa i livet kommer vara samma. Jag hade behövt 100, men jag presterar återigen mot 150. Tror att vi är många i forumet som är så.
Skulle säga att bidraget är att det är inte säkert att det som känns meningsfullt idag känns meningsfullt om 10 år. Det som känns meningsfullt om 10 år kanske inte genererar lika mycket pengar, men med ett FIRE-kapital är det problemet löst. Det är frihetsaspekten i FIRE, att du kan vidga sysselsättningarna som uppfyller ikigai till även mindre inkomstbringande sysselsättningar.
Sen ska det väl inte heller underskattas att det är kul att i smyg hålla på med något som ändå är lite extraordinärt, det i sig är ju ett nöje oavsett om det är FIRE eller att slå världsrekord i maraton.
Då är ni ju bara att gratulera 
Varför då ändra på det?
Tror det är en lyx och få förunnat att kunna leva precis som man vill 
3 gillningar
Ja, verkligen. Flera gånger på senare tid har jag faktiskt försökt knipa mig själv på armen och tänka hur lyckligt lottad och tacksam man är. Ser verkligen ingen anledning att ändra på saker. 
(och min poäng är att eftersom mitt ideala liv inkluderar skapande, kreativitet, bidrag etc så är det ju inga problem att jag jobbar och enligt vissa till och med jobbar mycket.)
Håller helt med. Men, om jag får utmana:
Men varför då inte göra något annat om 10 år som löser det problemet där och då? Dvs. om vi undviker själva görandet, så kan jag ju processmässigt lösa problemet även om 10 år på liknande sätt som nu. Då borde det dessutom gå snabbare och enklare eftersom jag redan löst det en gång historiskt och förhoppningsvis känner mig själv än bättre.
Absolut. Jag har definitivt ingen åsikt vart livskompassen pekar en åt. Jag sitter ju och smygkodar på nätterna. 
Du verkar ha hittat din perfekta tillvaro och det är ju så det ska vara, ingen annan kan ju bestämma vad som är bäst för dig.
Det känner bara du och det finns inga rätt eller fel i det fallet.
Att vara någon eller något man inte är tär på en.
Jag är övertygad om att göra det man själv vill är den rätta vägen.
Att bry sig mindre om normen, men det kommer nog med åren 
1 gillning
Vet inte riktigt om jag hänger med, men om problemet nu är att det finns ett överflöd av pengar så kan jag ju använda pengarna redan nu till att lösa ett eventuellt framtida problem. Då är ju redan problemet löst innan det ens hinner uppstå. Två flugor i en smäll helt enkelt. Svårt att lösa det snabbare än så. Hade säkerligen kunnat lösa problemet i framtiden oavsett, sen kan ju lösningar vara olika bra.
Amen på 
.
Håller helt med. Min poäng var att OM det inte finns ett överflöd av pengar så försöker många först skapa pengarna och sedan lösa problemet, medan jag tycker att man först löser problemet och låter pengarna bli ett resultat (och inte ett medel).
1 gillning
Absolut, håller med om att prio 1 är att ordna sin livssituation så att man trivs med den och att ett FIRE-mål snarare är något man sedan kan välja att lägga sina pengar på om man vill.
2 gillningar
Jag tror det kommer till en om man har det som ett mål i bakhuvudet.
Minskad risk i sparandet, summorna blir större och växer snabbare med tiden, och när avkastningen är högre än nettolönen - sparandet så är man i mål.
Om man nöjer sig med samma inkomst som när man jobbade.
2 gillningar
Jag tror det är osunt att resonera: Jag har massa pengar → Jag måste hitta något sätt att spendera dessa pengar.
Jag tycker också att det känns vettigt att hålla nere konsumtionen på något sätt, att man inte förbrukar alltför mycket av jordens resurser.
Ovanstående och annat i min livsfilosofi har gjort att jag alltid jobbat på att hålla emot den Hedoniska anpassningen (innan jag ens visste att detta koncept egentligen fanns/hade ett namn). Min baseline som jag jämför mig med är hur mycket pengar jag gjorde av med när jag pluggade och levde på CSN. När fast jobb kom och lönen trillade in så tänkte jag att det är nog bra att inte gå bananas här och köpa massa grejer för de här pengarna. Livet var ju rätt najs när man pluggade med.
Detta tänk har gjort det lätt att spara / gå plus varje år.
Men under åren när pengarna vuxit på hög så har det ibland lite panikartat blivit att jag mer eller mindre känt att jag måste bränna pengarna på något. Och sedan har det känts som att det egentligen inte var värt det. Mest troligt har den här “Jag måste använda pengarna till något nu”-känslan kommit för att jag inte haft något egentligen mål med sparandet. Det har bara blivit pengar över, och någonting vettigt borde man väl göra för dem?
Men det finns en sweetspot i när datorn är tillräckligt bra och ändå någorlunda prisvärd, kontra att maxa och köpa den absolut bästa datorutrustningen där det blir dubbelt så dyrt men bara 10% mer fps i spelen. Man måste inte sova på sidensängkläder, det finns riktigt bra bomull- och lin-sängkläder som kostar en fjärdedel av priset. Jag tycker egentligen det är skittråkigt att köra bil, så jag säljer bilen och skaffar ett nytt jobb som är så nära att jag kan gå till det. Jag använder inte alla rum i min bostad, så nu när de ska stamrenovera borde jag kanske flytta och köpa något mindre? OSV OSV OSV.
Om jag helt vilt definierar mitt ideala/önskade liv, så hade jag haft massa bostäder runt om i landet, nere vid medelhavet, på någon tropisk ö, och haft privatjet, helikoptrar och chaufförer som hjälpte mig med transporten mellan dessa ställen, men det är helt enkelt inte ett rimligt eller sunt mål för mig att sätta upp en sådan plan. Skruvar man bara på den ratten så hamnar man lätt vilse. Det är inte vettigt att gå runt och hela tiden försöka hitta sätt att skruva upp den ratten.
Jag tror i stället det är vettigt att skruva på alla rattarna, både uppåt och neråt, och styra in sig på ett liv som är lagom för en själv efter ens förutsättningar, både ekonomiskt och annat.
För mig har det landat i att jag förbrukar tillräckligt lite och att jag har sparat och investerat så pass mycket att jag inte behöver jobba mer nu, om jag håller mig under en viss månadskostnad som är fullt rimlig för mig att hålla mig under. Jobbar jag mer så kommer jag höja denna månadsgräns sakta men säkert. Någonstans kommer det då landa i att månadsgränsen är så hög att det känns orimligt eller åtminstone onödigt att sträva efter högre.
När jag insåg att “Aha! Det är ju det här oberoendet jag sparar till!” så kändes som att allting plötsligt föll på plats. Det gick att räkna på det målet och projicera och se att jag kom närmare och sedan förbi “Jag behöver inte jobba mer, om jag håller i månadskostnaderna.”
Är min livslånga månadsgräns så hög just nu att jag bör sluta jobba bara för att jag kan? Oklart. Så just nu jobbar jag halvtid 7 månader om året, och är ledig övriga 5 månader. Min arbetsgivare vill inte att jag drar ner mer nu, så vill jag rampa ner ytterligare så behöver jag sluta jobba eller byta jobb till något annat. Den trygghet jag har i min ekonomiska situation har gjort det möjligt att sätta lite press på min arbetsgivare och förhandla fram ovanstående lösning – min plan var egentligen att sluta, men de gick med på en setup som gjorde att jag kände att jag kunde jobba lite till.
Jag tror inte rätt lösning på min situation är att ta in en coach och göra en spenderplan med målet att bränna avkastningen och alla pengar jag jobbar in varje år. Konceptet med Hedonisk anpassning antyder att jag inte skulle bli lyckligare av det.
10 gillningar
Jag kanske missförstår. Men jag köper faktiskt inte det här alls. Det är inte i linje med din livskompass - vilket är ju det som du de facto också skriver. Det är här jag påstår att många går fel - man tror att man vill ha det här eftersom det är coolt, det är vad man ska ha, det är vad influencers, kändisar har etc. Jag tror tvärtom att göra jobbet med att identifiera vad man själv vill ha.
Om det sedan inkluderar att titta på en snöflinga i trädgården eller en helikopter och en privat ö, so be it.
Jag förstår inte denna kommentaren? Var den till något som jag skrev? Coachens uppgift är att hjälpa en att identifiera vad som är viktigt för en själv. För någon kan det innebär att öka utgifterna men det kan lika gärna vara precis tvärtom. Tricket är ju som sagt att leva enligt sin kompass och att på de utgifter som man väljer att ha “maxa” den emotionella avkastningen.
Det är inte svårare än att det finns flera motstridiga filosofier och önskemål i ens huvud samtidigt, och var man landar gång för gång är en tradeoff. Jag har nyss köpt en top-of-the-line-dator där jag maxade precis allt, trots ovanstående text. Jag har inte landat i om det var värt det den här gången. Den är egentligen byggd bara för att jag ska kunna spela genom Cyberpunk 2077 med det nya raytracing-modet som nyss släpptes. Jag splurgade på detta nu, men det innebär också att jag inte kommer kunna (eg vilja) köpa ny telefon i år (som jag egentligen behöver mer).
När det gäller att bo på olika ställen så försöker jag få utlopp för den önskan på andra sätt; har de senaste somrarna fokuserat på att verkligen utforska stan till fots och de olika parker och fritidsområden som finns runtom här, och hittat massa nya ställen jag inte visste fanns. Kanske räcker detta? Men hade jag kunnat tänka mig att köra bil hade jag hyrt en stuga på landet över sommaren i stället 
Tradeoffs… Hatar att köra
Jag upplever att du inte riktigt förstår filosofin “att försöka nöja sig med vad man har” / “gräva där man står” för att med tradeoff uppnå några andra av alla ens motstridiga mål. Jag tolkar dig som något av en maximalist och att resonemanget ovan är lite av “Kan du inte hitta något bättre att lägga pengarna på än att spara till FIRE så har du inte försökt tillräckligt mycket”
Jag ser ingen absolut motsättning i att jobba mot FI/RE samtidigt som man har ett bra liv i stunden. Det är inte någon 1/0, utan kan handla om små tradeoffs kontinuerligt; som att köpa nya iPhone var fjärde år (min policy nu) jämfört med varje år (som jag ibland gjorde innan jag insåg att jag kan spara mot FI/RE). Man kan som ung göra livet lite sämre i stunden med målet att nå pension några år tidigare om 30 år. Jag har nått FI 15-20 år innan vanlig pension, men hade jag gjort lite andra val (som jag troligtvis hade gjort om jag varit medveten om FIRE tidigare), så hade jag kunnat nå det 20-25 år innan pension i stället. Eller så hade jag tröttnat på att hålla i pengarna ett tag och landat i FI 10-15 år innan pension.
Jag har jobbat deltid mertiden av min karriär, mest eftersom jag inte känt att jag behöver mer pengar, inte så mycket för att jag ogillade jobbet. Hade jag insett möjligheten till FI/RE så hade jag antagligen jobbat heltid några år till åtm i första halvan av min karriär. Jag hade antagligen i det läget av mitt liv sett det som att bygga på kapitalet med målet till FI/RE hade gett mig större valmöjligheter och större möjlighet att göra olika saker senare, om det t ex visade sig att jag tröttnade på jobbet efter ett tag. Jag visste hur jag kände då, men visste inte hur jag skulle känna om 5 år.
Jag är en sådan där som alltid sparar till “10% extra XP”-uppgraderingen i RPG det första jag gör, när andra kan vara “Ooooh, den här kraften gör så att man knytnävar fienderna dubbelt så hårt! Måste ha!” Det gör att jag får vänta lite extra på att få de kul uppgraderingarna, men sedan får jag alla 10% fortare. Tradeoffs
4 gillningar
På google svenska betyder FIRE “En rörelse av människor som ägnar sig åt ett program med extrema besparingar och investeringar som syftar till att låta dem gå i pension långt tidigare än traditionella budgetar och pensionsplaner skulle tillåta.”
Min enda fråga är: Varför ska man offra det mesta under den bästa delen av sitt liv för att kanske få uppleva en lägre pensionsålder än de flesta andra?
1 gillning
Detta hänger jag inte riktigt med på, du säger nästan emot dig själv låter det som.
Det blir konstigt när man ser FIRE som något eget syfte i sig, eller något annat än en livsplan. Hur kan då FIRE kosta mer än en verklig livsplan som innehåller FIRE ? Planen kostar vad den kostar 
Så här tänker jag:
Man gör en “master” plan. Den blir det bästa möjliga svaret på frågan om vad man vill göra med sitt liv. Självklart kan den justeras under resans gång. Livet är definitivt för kort för att inte göra det man vill . Man räknar ut ett behov i pengar om detta finns och sparar / investerar om det behövs.
Sen kan man kalla det vad man vill.
I vårt fall kommer vi vilja lämna de typer av intjäning vi har nu, där vi tjänar stora belopp i löner. Vi kommer troligtvis inte ha några inkomster från arbete under 5-10 år. Möjligtvis inga löner alls något mer förutom kapital inkomster och senare pension av olika slag. Vi väljer att kalla det för FIRE eftersom vi kommer sluta lönearbeta väldigt tidigt och inte kan räkna med inkomster från arbete.
Vi gör absolut inga avkall på livskvalitet eller offrar något någonstans i den här processen.. tvärtom, vi jobbar för det liv vi vill ha. Jag tycker ändå man kan kalla det FIRE.
3 gillningar
Jag själv valde att avbryta resan mot FIRE. Det var omständigheter som fick mig att omvärdera och sätta ett sikte på att förbättra olika delar av livet nu istället för att tro att allt löser sig sen.
För det var så jag tänkte. Bara jag har så här mycket pengar löser det sig. Bara jag är klar med FIRE, så ska jag göra det här sen. Allt annat fick vänta tills FIRE var inom räckhåll.
Jag har istället ett mål för FI, men det får ta den tid det tar. Istället för att ha allt fokus på slutmålet, har jag fokus på självs resan, vem vet hur lång tid det tar och vart det tar mig?
Jag tror människor idag behöver olika mål och sätter upp dessa för att ha någonting att sträva efter. Delar av det kan absolut vara värt att sträva efter, såklart, men samtidigt- vad i ditt liv är det som gör att du vill klippa bort en del av det långt i förtid?
För min egen del, så eftersträvar jag att så småningom gå ner i tid, men när jag gör detta får tiden utvisa. Om man trivs med de olika delarna av livet och kan anpassa dessa så att man trivs bättre, varför sluta?
Detta påminner lite om uppoffringar man kan se lite när man elitsatsar inom olika saker. Jag själv elitsatsade på ishockey tillexempel, tränade totalt 23 pass i veckan ett år, allt annat fick ta ett steg tillbaka. Var det värt det? Nej, inte direkt. Jag slutade också så småningom, för att jag tröttnade. Bättre att finna en slags balans mellan de olika komponenterna i livet.
Sen finns det givetvis de som skulle älska livet med konstant ledighet, men jag själv är inte där. Jag vill inte heller elitsatsa inom privatekonomi.
4 gillningar
Till ursprungsinlägget: Själv är jag rätt less på dessa så kallade ”kontrasteringar”. Denna av Jan är bättre skriven än de flesta man annars ser i forumet, men det följer ändå ungefär samma mönster:
-
FiRE är feltänkt, inte bra, inte rätt etc
-
Tar upp någon detaljaspekt där författaren vill ”kontrastera” eller vill ta en ”smart” åsiktsposition mot, eller tycker det saknas debatt om (i detta fall ”livskompass” etc). Ofta är det en relevant men ganska oberoende sak i relation till FIRE. Dvs båda är rätt och är viktiga samtidigt, den ena utesluter inte den andra.
-
Kommer till slutsatsen att FIRE ändå är rätt, bra, rätt tänkt under förutsättning att läsaren accepterar författarens lilla lösning på detaljproblemet i nr 2
Varför inte bara skippa den här inbillade ”motsättningen” och göra ett bra avsnitt om att jobba med sitt ”varför” i relation till besparingar, investeringar eller FI / RE?
Ledsen om jag är krass
11 gillningar
Jag är helt med dej på ditt tänk. Mycket i mitt liv handlar om här och nu.
Slarvigt uttryckt ”man ska inte ta pengar på ett så stort allvar”.
Det viktigaste är att lära sej trivas med sej själv, ta hand om familj och relationer.
1 gillning
Jag hade några år när jag började en påtänkt resa mot FIRE också men insåg det du gjorde.
Med risk för att bli påhoppad av någon, så tror jag att det handlar mest om att man vill fly från något. Jobb, krav, relationer osv.
3 gillningar