Väldigt intressant diskussion. Som supersparare och resenär mot FI har jag grubblat länge och ofta kring varför saker och ting är som de är och varför vi har gjort vissa val ekonomiskt:
Jag har jobbat med IT i +22 år. Är aptrött på det. Har sonderat terrängen efter något mer intressant jobb inom samma sektor, har ej hittat något. Jobbar för närvarande endast för lön. Fullständigt ointresserad av “kundens utmaningar” och “hur vi kan lösa dessa med teknik”. Another day, another dime. Nu har ju kunden själva varit en bidragande faktor till brist på inspiration hos denne… men i grund och botten saknar jag den där hungern som man hade som ny konsult för 15 år sen.
Med småbarn (4 och 7) där hemma finns det noll och ingen tid för mig själv. Jag är en introvert enstöring som behöver tid för att umgås med mig själv, det har blivit väldigt tydligt när barn #2 kom, som dessutom är väldigt mer krävande jämfört med barn #1. Vi hjälps åt bra där hemma, men tiden räcker helt enkelt inte till och man blir ofta “fast” på ett eller annat sätt. Vi jobbar redan deltid men det hjälper föga för egentiden. Målet är att initiera FIRE när barn # 2 börjar nollan och är iväg från hemmet några timmar om dagen. Det tror jag blir en bra balans, då kan jag (och min fru beroende på hur hon vill göra) få några timmar välbehövlig egentid mitt på dagen. Som det är idag tar lönejobbet och familjetiden (med tjat, matning, nattning, duschning, städning, röja i leksakskaos etc i princip all vaken tid. Sen den lilla tid vi har när barnen sover slits man mellan ett skrikande behov av egentid och behovet av att umgås lite med frugan. Lösningen har varit att umgås (typ prata, se nåt tv program) tills hon går och lägger sig, och sen därefter kan jag vara vaken nån timme till för att enbart få sköta mig själv (I love it). Med FI får jag 10 extra timmar om dagen som jag kan lägga på vad jag vill…
Jag har ideér om att göra lite andra saker som inte har med IT att göra, men det finns inte tid att utforska dessa i nuläget. Visst, man kan ju ta tjänstledigt ett år, det har man väl rätt till, men jag gissar att jag ändå aldrig skulle komma tillbaka till IT-jobbet ändå. Då är det bättre att säga upp sig, och skulle inte saker och ting bli som man planerade, då är det bara att ta anställning på valfri konsultfirma. Det är ingen direkt arbetsbrist. Min fru har det mycket enklare då hon jobbar i en bransch där man kan “jobba på timmar” lite när man vill. Detta passar henne bättre än att helt sluta jobba.
Ekonomiskt kommer vi att leva av utdelningar + buffert. Banklån är maxade, då man inte är välkommen att söka ytterligare som “arbetslös”.
Gick igenom samma sak. Min urstarka men överarbetade entreprenörsfar dog plötsligt när jag som 17-åring satt och bläddrade i broschyrer från amerikanska universitet. Han hade bara några månader tidigare sagt: “Du ska få en chans jag aldrig fick, du får studera precis vad du vill och var du vill, jag betalar.” men framtidsmattan drogs undan på en millisekund för hela familjen när han plötsligt fick en hjärtinfarkt och dog.
Chocken och sorgen blev enorm och alla tankar på amerikanska studier grävdes ner direkt då det fanns betydligt viktigare saker att tänka på, familjens fortsatta försörjning. Min fars inkomst försvann momentant och min mors inkomst gick också förlorad eftersom hon arbetade i familjeföretaget som måste säljas och i sorgens spår behövdes vinsten från försäljningen till att betala lån och räkningar samt försörja familjen tills vi sakta kunde finna nya individuella vägar framåt.
Det blev naturligtvis inga amerikanska studier för min del och det tog mig flera år och ett antal halvhjärtade försök att komma upp på banan igen men till slut hamnade jag på rätt spår genom att inte ge upp utan envist fortsätta att kämpa vidare trots flera misslyckanden.
“Det ska va gött å leva
Annars kan det kvitta
Spring inte runt å vela
Då sabbar du det hela”…Galenskaparna & After shave
Pengar löser problem och situationer där pengar är medlet till lösning.
Pengar löser aldrig saker där pengar inte är lösningen.
I flera av de exempel som Jan tar upp så är inte pengar lösningen.
Han gör därför rätt som söker lösning på annat håll,som jag ser på det.
Vi bör tänka på att det egentligen är en lyx att kunna göra detta utan att behöva bekymra sig om pengar.
Pengar är inte lycka.Pengar är endast trygghet,eller ett substitut för detsamma.
När man är ung kan det vara svårt att förstå att förändringar väntar runt hörnet. Man får andra värderingar och andra intressen under livets gång och förutsättningarna ändras. Man blir helt enkelt en annan människa. Då är det bra att ha den valfrihet som en ekonomisk buffert kan ge.
Ja, att du gillar jobba och få din bekräftelse där är ingen rocket science att räkna ut. Har du testat att vända på steken och fundera över varför du vill jobba? Har du gått till botten med det med alla levlart av “thinking”? Jag tror inte du har det och det är därför du ifrågasätter fire.
För egentligen är ju faktiskt det konstiga att välja jobb framför hundra procent frihet. Varför väljer man att fjättra sig fast vid ett jobb? Hur man än vänder och vrider på det innebär jobb en begränsning av din frihet. Varför vill man begränsa sin frihet? Människan vill väl vara så fri som möjligt att göra precis det hon vill?
Mitt jobb är för att jag ska få pengar för att kunna leva mitt “riktiga” liv. Jag har massor av drömmar som inte kan uppfyllas pga brist på fritid. Mitt jobb är inte mitt intresse. Jag är inte beroende av bekräftelse från mitt jobb. Jag är inte beroende av socialt umgänge från jobbet. Det enda beroendet är pengarna.
Det finns inga jobb som kan tillgodose mina intressen och det jag vill utveckla. Jobb är bara ett hinder för att jag ska få utvecklas och göra det jag vill. Det finns inget dolt “deep level”-tjohejsan i att jag vill kunna styra mitt liv precis som jag själv vill. Jag tycker det borde vara en självklarhet för alla. Jobbet tar min tid från sådant jag hellre vill göra. Jag tror många som jobbar på sätt och vis är institutionaliserade. Jobbet har blivit deras allt och skräms av ett liv i frihet eftersom de inte har haft något sådant liv.
Kan ju också bero på hur man definierar extrem. Jag håller med dig om att det är en uppoffring om man i sin iver att spara så mycket som möjligt inte unnar sig att göra saker som man egentligen skulle vilja göra.
Man kan dock utan att göra uppoffringar spara “extremt” mycket om man får “extremt” mycket pengar över när man har betalat för allt man vill göra. Då blir det ingen uppoffring.
Så behöver det inte vara. Man kan spara utan att offra något. Det är bara det att man inte slösar bort exakt allt man får in på saker man egentligen inte behöver.
Sen är ju frågan också om det är ”uppoffringen” som gör att FIRE kanske inte är för alla?
Det är ju lite skillnad att under småbarnsåren spara 25% av sin nettolön på 20 000, eller om man som 25-åring ensamstående sparar 25% av sin nettolön på 50 000. Det är olika omständigheter. Men om vi tänker oss kring ett extremfall:
Hur mycket pengar skulle det behövas för att gå FIRE? Är det uppoffringen kring att spara ihop till FIRE, eller är det att man inte vill sluta jobba?
Extremfall: hade det varit mer självklart med FIRE, om ni vunnit 100 Miljoner på Eurojackpot? Eller hade ni andra då också fortsatt jobba?
Frågan är alltså avsedd för att se om det är just pengarna som är avgörande, eller om livsstilen inte är tilltalande.
Jag skulle vilja byta ut “uppoffring” mot “medvetenhet”. Medvetenhet är inte för alla. De flesta bara kör på utan att tänka efter. Man blir förvånad faktiskt när man pratar med folk och inser att de verkligen inte reflekterar över sitt liv. Det märker jag när jag pratar med folk på jobbet och kommer med för mig självklara frågor och tankar de aldrig ens reflekterat över
Här tror jag att du har helt rätt. Kan känna igen mig i detta och kan med glädje numera känna att jag inte längre gör på detta sätt. Jag presterar fortsatt bra på mitt jobb men pushar mig inte längre till max vilket jag över tid helt enkelt inte klarat av samtidigt som jag skulle balansera träning, familj, vänner och andra intressen. Målet idag är att just ha balans, göra ett bra jobb men inte ett perfekt. Rent mentalt är det en enorm skillnad och även hälsomässigt.
FIRE för mig kommer vara en effekt av ett gott liv på vägen - inte ett utstakat mål. Jag spenderar pengar där jag tycker att det är värt det men sällan (inte alltid) på saker som är för andra utan verkligen saker som jag själv genuint uppskattar. Jag tror att just detta är det svåra i livet generellt, att hitta vad man själv verkligen mår bra av och samtidigt hitta modet att leva det livet. Det är långt ifrån enkelt.
Extrema besparingar i FIRE har naturligtvis nettoinkomsten som referens. Däremot anges inte någon procentsats men man skulle kunna anta att det rör sig om att man sparar 70% av nettoinkomsten, inte 70% av de pengar som blivit över då man betalt allt annat.
Var gäller FIRE så strävar jag personligen efter RE, men jag antar att det är väldigt olika beroende på var i livet man befinner sig.
RE för den som är 40 är mer svårhanterat än för den som är 60 år gammal.
I mitt fall har jag passerat 55 och bekräftelse via arbetslivet känns inte alls viktigt längre.
Koltrastens sång, blommande pioner och rhododendron ger mig denna dag långt mycket mer glädje än teams-möte med powerpointpresentation.
Jag har också alltid en flaska champagne i kylen. Problemet är bara att den aldrig dricks upp. Har haft en i kylen i nu snart tio år och jag tror tyvärr inte champagne vinner på lagring.