På senare tid har jag reflekterat en hel del kring mitt eget strävande efter FI/FIRE. Varför just jag själv tycks besitta en sådan stark drift att uppnå detta mål tidigt i livet jämfört med många i min omgivning. De svar och förklaringar som källan till mina tankar försett mig med har dock alltid känts haltande. Som efterhandskonstruktioner.
Ärliga försök att inför mig själv och andra försvara varför detta är den rätta vägen att gå i livet. Rätt sätt att spendera och prioritera den tid jag har fått till mitt förfogande. Rätt sätt att leva mitt liv. Argumenten har varit fullt logiska, rationella och till och med rimliga. Men detta till trots har de aldrig riktigt lyckats övertyga den där juryn i det egna samvetets rättssal.
@janbolmeson har i en annan tråd fört fram ett resonemang om att FIRE egentligen bara är ett symptom på ett annat problem. Jag tror verkligen att detta stämmer, men jag har själv haft svårt att sätta fingret på exakt vad problemet bestått i för egen del.
Det som jag tror gjort det svårt för mig själv, och säkerligen för många andra med samma målsättning, är att vi människor tycks ha en oerhört stark drift och förmåga att rationalisera våra egna val i livet för oss själva. En slags självbevarelsedrift med den olyckliga och ofrånkomliga konsekvensen att vi ofta tenderar att vara och förbli blinda inför våra egna tillkortakommanden och våra innersta önskningar.
Blinda inför varför vi agerar som vi gör egentligen. Jag tror att majoriteten av oss helt enkelt är oförmögna att på djupet och på riktigt förstå oss själva genom oss själva. Därför behöver vi vår omgivning. Familj, vänner, kollegor. Ja, till och med främlingar på gatan. Genom andras ögon, ord och återkoppling lämnas dörren på glänt för oss att kliva in och se det vi på egen hand inte förmår att se. Det som vi själva ofta inte vill se.
Som ett resultat av min övertygelse om att det som nämnts ovan är sant har jag alltid välkomnat återkoppling från människor i min omgivning avseende saker de anser att jag kan förbättra och jobba på. I arbetslivssammanhang har det inneburit att jag på eget initiativ och med jämna mellanrum begärt denna typ av återkoppling från min närmsta chef, och det var just precis vid ett sådant vanligt avstämningssamtal jag nyligen fick en ovärderlig insikt kring den faktiska orsaken till mitt starka driv att uppnå ekonomisk frihet tidigt i livet. Argumentet inte bara lät och/eller såg rätt ut denna gång. Det kändes rätt. Det övertygade den inre juryn.
Ända sedan barnsben har jag varit smärtsamt medveten om att något i min person, mitt varande, inte riktigt gift sig med de förväntningar och normer som präglat min omgivning. Först långt senare i livet kom jag att lyckas sätta ord på och konkretisera vad “problemet” egentligen bestod i.
Det hela kom att grunda sig i att jag tillhör den skara av individer som faller väldigt långt ut till vänster på introversion-extraversionspektrat. Utmärkande för personer långt ut på vänsterkanten är att vi tenderar att uppvisa en återhållsamhet i sociala situationer samt en preferens och ett behov av lugn och ro i form av avskildhet. Precis som vissa personer föds med en viss ögonfärg, hårfärg och kroppslängd har vi alltså även biologiskt medfödda personlighetsdrag.
Vi människor kan förstås maskera våra medfödda attribut genom att bära kontaktlinser eller färga håret i regnbågens alla färger. Vi kan dra på oss klackskor för att ge intrycket av att ha försetts med några extra vertikala centimeter vid det genetiska lotteriets vinstdragning. En sak är dock given. När väl kontaktlinserna avlägsnas inför nattens mörka timmar. När klackskorna sparkas av vid festens skymning. När utväxten i hårbotten börjar göra sig påmind. Ja, då står vi där, nakna inför oss själva. Precis som vi är. Precis som vi var tänkta att vara.
Frågan jag ställde till min chef om vad hen ansåg att jag kunde förbättra besvarades med ett råd. Ett råd som kan te sig harmlöst och välmenande men som varje gång jag hört det yttras genom livets resa rivit upp ett inre sår. Det har återkommit i olika förklädnader så långt bak i tiden jag kan minnas. I grundskolan formulerades samma råd av klassföreståndaren i form av att jag borde räcka upp handen mer frekvent. Att jag borde tala och höras mer i diskussioner.
Redan där och då tycktes det inte spela någon större roll hur pass bra betyg som uppnåddes vid veckans läxförhör. Huruvida man stod för majoriteten av förarbetet och utförandet vid grupparbeten. Om man hjälpte sina klasskompisar med läxorna. Så länge man inte syntes och hördes i samma utsträckning som grabben vars hand fladdrade likt en flagga i orkanvindar så fort en fråga ställdes av läraren, ja då var man helt enkelt på efterkälken. Otillräcklig. I behov av förändring. Rådet som min chef gav mig var att jag borde ta för mig mer.
Ända upp i vuxen ålder har detta råd fortsatt följa mig likt en mörk skugga och färgat min tillvaro i en utsträckning jag nog inte riktigt själv förstod förrän jag hamnade i en freudiansk schäslong vid närmsta psykosociala mottagning inom primärvården. Jag hade då under många år byggt upp ett starkt självförakt som efter att ha filtrerats genom vårdens diagnostiseringsfilter mynnade ut i en diagnos i form av social ångest och depression. Eller social fobi, som det förra också benämns.
Likt en person som bär klackskor för att dölja sin egentliga kroppslängd har jag genom livet känt ett behov av att bära en förklädnad över min egen person. Av omgivningen har jag uppmanats till och försökt vara mindre som mig själv, om än oftast uttryckt i mer socialt accepterade ordalag. Men likt en person som vandrar i klackskor dagarna i ände uppstår det förr eller senare problem.
Ryggsmärta som börjar smyga sig på. Fotleder som börjar krångla. Skavsår vid hälarna som gör sig påminda. På samma vis uppstod till sist problem hos mig själv som yttrade sig i form av ett starkt självförakt. Ett slags inre hat mot min egen natur. Mot de kort jag tilldelats vid livets gryning.
Kvällen efter att min chef uttryckt denna för mig mycket bekanta önskan om förändring stod det klart för mig att det var detta allt egentligen handlade om. Det var detta som i grund och botten var och är källan till min strävan mot ekonomisk frihet. Det handlar inte alls om pengar eller om att bli fri att göra vad jag vill med min tid.
Det handlar om att bli fri från att ständigt påminnas om att vara fel. Fri från att behöva bära en förklädnad för att bli accepterad. Fri från känslan av att vara otillräcklig och ofullständig. Fri från att få mitt värde mätt i antalet handuppräckningar i klassrummet. Fri från den omättliga törst efter att få vara och bli accepterad för den jag är. Fri att bara vara. Mig själv.
)
