Finns det några introverta här på RT?

Ett rikare liv Ekonomisk frihet (FIRE)
1

Hej, ny på forumet, och undrar, inget ämne som sådant, men finns det några “introverts” här på RT?

Jag har alltid varit en sån som trivs bäst i tystnad. Inte för att jag hatar människor. Men för att människor…tröttar ut mig! Deras röster. Deras spel. Deras krav. Allt det där osynliga som händer i rummet - förväntningar, sociala koder, småpratets ständiga brus. Det har alltid följt mig som ett stort mörkt moln genom hela livet.

Jag fyllde 53 förra året. På jobbet skulle det blivit tårta. Kollegorna hade antagligen skrattat och sagt något om att “nu är du halvvägs till pension, gubbe”, och jag skulle låtsas skratta – för det gör man väl? Man ler, fast man helst vill vara någon annanstans. Helst ingenstans alls. Men, vi hade viktigare saker för oss (jobb) som tur var, så vi slapp det skådespelet.

För om sanningen ska fram: jag har varit trött i mer än +40 år. Inte trött som i sömnig. Mer trött som i… fullständigt urlakad. Trött på kontorslandskapens konstanta sorl. På chefer som spelar ledarskapsspel. På projekt som aldrig betyder något. På måndagsmöten som maler sönder själen, sakta, vecka efter vecka.

Jag började mina första “jobb” när jag var 7 år gammal (ja, olagligt kanske visst, men jag ville jobba), ambitiös var jag. Tyst, och alltid lojal. Gjorde det jag skulle. Satte mig aldrig emot. Det var ingen som direkt märkte mig, men cheferna visste att de kunde lita på mig (alltid!). Åren gick och det blev mer och mer legala arbetsplatser, men fortsatt var det alltid “han som levererar”. Aldrig “han som tar plats eller kommer med jobbiga frågor".

Och så rullade det på…

Men så hände plötsligt något. Runt 45 år gammal började kroppen säga ifrån. Inte med sjukdomar – inte än – men med en sorts konstant inre motvilja. Jag kände mig som en robot som släpar sig till skrivbordet, dag efter dag, för att låtsas vara engagerad i något jag i grunden skiter i.

Jag insåg: Jag har lånat ut mitt liv till en arbetsmarknad jag personligen aldrig valt och aldrig vill vara en del av.

Och jag vill ha mitt liv tillbaka.

Det var då jag snubblade över begreppet FIRE.

Först lät det som ännu en amerikansk dröm. Något för folk med techjobb och aktieportföljer. Men ju mer jag läste, desto mer insåg jag: det här handlar inte om lyx. Det handlar om frihet. Och frihet… DET har jag faktiskt aldrig haft!

Jag började gräva. Jag la undan pengar (har gjort det från dag 1 när jag var 7 år gammal också visserligen). Dra ner på onödiga utgifter. Skala av. Jag slutade köpa prylar jag inte behövde, slutade låtsas att jag brydde mig om status, slutade gå på AW:s där jag ändå mest stod i ett hörn och tittade på klockan (eller söp mig redlös för att komma undan allt sjukt jobb drivel).

Och jag sparade. Varenda krona blev en protest. Ett steg närmare utgången.

Idag är jag kanske nästan där. Jag har räknat – och räknat om och om igen. Om ett år kan jag kanske gå (jävla “one more year syndrome”, får återkomma med siffrorna).

Jag kommer inte se mig om. Ingen avskedsfest, ingen lång mejltråd med “tack för allt!”. Bara ett kort, tyst farväl på sin höjd (helt ärligt skulle jag vilja göra en “hoppa upp på chefens skrivbord och lägga en skit”, men har levt för länge med mina medararbetare för att faktiskt göra det). En inlämnad nyckelbricka. Ett kontor som inte längre behöver min själ och jag är faktisk nöjd “forever” tror jag.

Vad jag ska göra sen, efteråt då?

Inget särskilt. Och exakt DET är precis poängen.

Jag ska vakna när kroppen vill. Äta frukost långsamt. Läsa böcker jag aldrig hann läsa. Träna. Vandra stigar jag aldrig gick. Bygga saker med händerna. Tänka klart. Lära mig ett nytt språk. Vara ifred utan att känna skuld. Och bara vara mig själv!

Jag ska ta mig själv på en resa – inte till ett visst land, men bort från det liv som aldrig passade mig. (Well well, jag kommer att resa en jävla massa faktiskt så det kanske inte stämmer helt fullt ut ändå, men ändå alltid själv! :wink: )

Men så har vi människor som ofta säger att “livet är kort”.

Men vet du vad?

Livet är längre än man tror – om man slutar ge bort det till folk som inte förtjänar det.

FIRE är inte en guldgruva.

Det är bara en brandutgång. En flyktväg ur ett liv där man varit fast för länge.

Och JAG är förhoppningsvis på väg ut…(tror jag :wink: )

Inte för att jag hatar människor.

Bara för att jag äntligen älskar tystnaden mer.

Är du introvert som jag så bara spara undan det du får över och häng kvar där och räkna, räkna, räkna vidare, det finns ett slut (förhoppningsvis) på det där jobbiga med andra människor, fingers crossed!

Lite lustigt, konstigt första inlägg kanske, men “that’s me”…om jag skriver igen så blir det garanterat samma eller mer konstigt igen, ha det! :slight_smile:

101 gillningar
2

Tack för din delning och jag känner verkligen empati för att det har varit jobbigt, att du har kämpat och att FIRE är något du ser mycket fram emot.

Det korta svaret: Ja, det finns människor som du här i communityn. Jag har faktiskt en person som jag har som klient just nu som beskriver i princip exakt samma sak. Så, ja, du är absolut inte ensam. :heart:

9 gillningar
3

Wow, tack Jan! Förväntade mig verkligen inte ett första svar av RT grundaren själv här när man postade, imponerande :smiling_face: Kan väl bara erkänna att min post kanske inte låg inom det mest ekonomiska fältet om jag säger så. Men, jag har ändå följt de senaste årens forumposter här men på något sätt så ville jag få in det…FIRE och att vara introvert HAR ofta samma grundplåt, man vill oftast bara BORT från något (inte nödvändigtvis TILL något t.ex en pension som ofta framhävs), “we’re built different” som vi säger :wink:

8 gillningar
4

Tack själv. :slightly_smiling_face:

Jo, samtidigt kan jag ibland uppleva att FIRE är en ganska tuff strategi som kräver en stor ansträngning, ofta finns det kanske andra kompletterande saker man kan göra under tiden, t.ex. kring att jobba väldigt aktivt med sin energi. Jag har ju två introverter hemma så vi har haft ganska mycket samtal om det här att t.ex. känslor kan vara som i en bastu. Det som för inte andra känns så märkvärdigt blir supermycket för en själv.

3 gillningar
5

Nu är vi säkert olika som personer men jag känner igen mig i det du skriver till en viss grad men med den stora skillnaden att när det jag jobbat med givit mig de känslor du beskriver så har jag hittat på något annat att göra istället. Att känna som du gjort i 40 år låter ju fruktansvärt. Har du försökt göra förändringar någon gång?

5 gillningar
6

Jag håller med om att FIRE inte är en enkel lösning, och att det kräver en stor mental (och ibland ekonomisk) ansträngning. Det är verkligen ingen ‘quick fix’. Jag gillar också det du säger om att arbeta aktivt med sin energi under tiden – dock kanske jag har lite svårare för att verkligen sätta fingret på vad som gäller min energi, det enda jag vet är att när jag tvingas ihop med människor jag själv inte valt att umgås med så läcker min energi åt alla håll…må det vara IRL, telefon, mail osv.

Samtidigt tror jag att för vissa – särskilt vi som är mer introverta – kan världen utanför ofta kännas som ett ständigt energiläckage. Som du så fint beskrev det: känslor kan kännas som en bastu. Allt slår hårdare, tar längre tid att bearbeta och lämnar djupare spår. För oss blir tystnaden inte bara skön, utan nödvändig. Och ibland är FIRE inte bara ett ekonomiskt mål, utan en livlina till ett mer hållbart inre liv.

Jag tror det är där nyckeln ligger – att kunna hitta både långsiktiga strategier (som FIRE) och vardagliga sätt att skydda och återvinna sin energi. För utan den balansen kan till och med friheten kännas tung.

Tack igen för dina tankar – de landade fint och satte igång mycket funderingar hos mig!"

4 gillningar
7

(Borttaget, borde skrivit tipset i PM.)

5 gillningar
8

Nota bene: +40 år av att inte gilla mitt liv är ALLA omständigheter , inte bara JOBB, utan alla former av grundutbildning från första förskola till sen vanlig skola och senare högstadie, gymnasium, högskola, arbetslöshetsåtgärder, militärtjänst osv.

De enda åren av mitt liv jag har haft en liten “smile” i mitt ansikte har varit åren före grundskolan, sen alla loven mellan skolåren upp till gymnasiet, de 15 månader jag var arbetslös, permisssioner i det militära och de semestrar jag lyckats uppbringa under de åren jag jobbat.

3 gillningar
9

Precis,

Okidokilly, kommer att posta inlägg med tillägget “Innehåller spår av AI” när det gör det, ok?

1 gillning
10

Definitivt! Jag kallar mig inte introvert, men jag har definitivt sådana drag och gillar mitt eget sällskap mer än det som ibland kan tvingas på mig. Just det här känns igen mycket:

Där vi riskerar att möta det mest av allt är i en jobbsituation eftersom vi inte väljer allt vårt umgänge där. Jag tror det är därför jobbet ofta blir det stora problemet i detta fall. Det är många timmar med “god min” som ibland ska arbetas genom.

Vi hade våra på onsdagar, men i övrigt låter det som att vi satt på samma möten.

:clap:

Du kanske kan gå till jul och du kanske kan gå sommaren 2028. Poängen är att du vet vad du vill och du räknar på det, där är kärnan. Försök att inte se jobbet som en black om foten under tiden bara. Det gör det inte lättare att nå i mål.

Det rekommenderas. Efter en tid kommer sakerna som du känner att du vill göra.

3 gillningar
11

Har hört att man inte nödvändigtvis blir utbränd av att arbeta hårt, utan snarare när man arbetar för ett liv man inte riktigt vill ha. Är nog mer komplext än så, men att arbeta med uppgifter man inte gillar med människor man helst slipper låter inte som ett framgångsrecept i det långa.

Är nyfiken kring detta: Om du skulle hitta ett sätt att göra det du gillar och tjäna pengar samtidigt, hade du gått i FIRE idag då? Apropå “the power of and” och att du ändå kommer vilja göra saker.

T.ex. någon form av arbete du kan göra med händerna där du dessutom slipper interaktioner med folk du inte står ut med (antingen ensam eller med andra likasinnade).

6 gillningar
12

Jag tänker att man kan pröva idéer/etiketter som introvert lite mer innan man köper dem rakt av. Min uppfattning är att bara för att man inte gillar människor i grupp som man inte valt själv så betyder inte det att man inte gillar eller behöver andra generellt sett. Man kan mycket väl trivas med andra, med rätt personer och under rätt förutsättningar.

Jag tror inte att det är en bra ambition att gå i FIRE för att slippa befatta sig med folk. I så fall behöver man hitta ett bättre privat sammanhang där man träffar andra. Tycker inte att det finns några tecken på att människor blommar upp av att vara helt ensamma, snarare tvärt om.

10 gillningar
13

Jag tänker när jag läser ditt inlägg: Varför vänta till FIRE med att göra saker du trivs med? Gå kvällskurser med avslappnande yoga, meditation i stillhet, tystnadsretreat. Ta helgvandringar på leder i geografiska närheten, kom igång med ett byggprojekt. Läs böcker. Och öva på att vara ensam utan skuld.

Snart kommer du ha saker du längtar till i vardagen, förutom att längta bort från något. Och kanske hittar du en kollega som du tycker det är kul att prata vandringsupplevelser med.

Jag ser mig som introvert i den bemärkelsen att jag återhämtar mig när jag är ensam, men jag tycker fortfarande om att umgås med människor och framför allt att diskutera intressanta koncept, idéer eller nyheter. Jag är däremot inte den som behöver stå i centrum och är det intensiva helger går jag gärna undan för mig själv en stund för att hinna njuta tystnaden innan jag kastar mig in bland socialiseringen igen.

17 gillningar
14

Är ingen expert, men det låter som att du har utmattningssyndrom, dvs är utbränd. Det är inte säkert att det är FIRE du behöver. Jag hade börjat med att prata med en samtalsterapeut. Kanske mynnar det ut i FIRE, sjukskrivning, eller att du byter jobb. Jag hade börjat där iaf.

8 gillningar
15

Ja, kanske finns det någon variant av fire där man inte bestämmer sig för att aldrig jobba mer, utan tar en paus från arbetslivet något år, och börjar se sig om efter någon syssla man trivs med - oavsett lön, roll, arbetsuppgift, status, schema m.m. Bara man trivs. Lite som baristafire. Fast det yrket låter inte så aktuellt i det här fallet.

Jag tror att antalet extroverta är mer lätträknade på internetforum generellt. Det sker naturligt en social selektion. Be mig inte om källor på det, det är bara något jag tar för givet.

Edit: Såg nu att åldern var 50+, då kanske det kan vara värt att satsa och gå direkt på fire

1 gillning
16

Är helt övertygad om detta, hade en väldigt kunnig chef som tack vare problem med själva skiftgången i jobbet på äldre dagar fick lämna sin operativa tjänst och ta en dagtidstjänst i en utbildande roll, där blev han understimulerad och gick ganska snabbt in i väggen med för lite att göra och en sjukskrivning som resultat.

Ja, trots min aversion mot alla upplägg jag haft med tanke på skolgång osv har jag alltid varit väldigt nyfiken och varit hyffsat bra på att komma på saker att testa och prova om det är något jag skulle gilla och som funkar för mig. Idag vet jag nog om gott och väl 300 saker som jag fullständigt suger på och aldrig bör befatta mig med. Men får erkänna att nu vid +50 och man börjar se ljuset i slutet av tunneln när det gäller jobbet så har (livs)gnistan att testa nya saker försvagats betydligt, vill nog bara likt tjuren Ferdinand sätta mig vid min korkek och lukta på blommorna egentligen.

Men för att svara på din fråga, hade slutat direkt idag om jag hade hittat något annat, men problemet är att jag vid +50 år fortfarande inte vet vad jag skulle vilja göra egentligen, jag har hittills inte gjort ett enda aktivt viktigt val i hela mitt liv på grund av att “det där gillar jag”, eller “det där vill jag ha”, i stort sett varenda val jag har gjort i livet har varit av modellen att jag har uteslutit allt jag definitivt inte har gillat och det som blev uteslutet sist var det val det blev, oavsett om jag egentligen ville ha det eller inte.

1 gillning
17

Helt rätt, jag gillar att gå på hockey tillexempel, skulle vara direkt missnöjd om inte arenan är fullsatt och bidrar till stämningen när mitt lag spelar. Jag har heller inga som helst problem att hamna i baren över en öl i periodpausen och slänga käft med totala främlingar angående matchen. Men hade jag varit tvungen att gå på match för att mitt jobb kräver det så hade jag tittat på alla möjliga vägar att slingra mig ur det för att slippa.

Jag insåg före första klass att ju mindre jag tvingas ihop med andra desto bättre mår jag, sen att jag likt en fungerande alkoholist har lärt mig läsa av de sociala reglerna och lärt mig spela “normal” för att inte framstå som en total kuf och varit en del av “inne-gänget” är en annan sak.

Återigen så är det inte så att jag är 100% ensam jämt, utan mitt problem är bara alla situationer i livet när jag tvingas ihop med människor i situationer jag själv inte valt, det är dom som skaver. Men om man skulle hård dra din mening så är jag faktiskt en som blommar upp när jag är helt ensam, så nu finns det tecken på att det finns sådana människor och du kan släppa den tanken.

2 gillningar
18

Jag vet inte om jag är en introvert av “naturen” eller inte.

Som liten var jag extrovert men runt 20 års åldern när jag stötte på lite motgångar i livet och mådde rätt dåligt så började jag föredra att vara ensam och drog mig undan från sociala sammanhang och så har det fortsatt så vet ej om det forma mig.

Idag mår jag relativt bra men föredrar fortfarande att vara ensam stor del av mina dagar.

Jag tycker enbart om att träffa de allra närmsta som jag känner säg 5 personer. Resten dränerar min energi.

7 gillningar
19

Borde skrivit konstant ensam, inte helt ensam, det var det jag syftade på. Att få vara ensam kan vara toppen. Att däremot leva mer eller mindre enstörigt år efter år tycks enligt vad jag ser bland de som gjort det valet i min bekantskapskrets inte leda i positiv riktning.

1 gillning
20

Och jag borde ha förklarat tydligare att ensam för mig betyder mer att jag själv vill kunna välja när jag umgås med människor. Skulle jag behöva välja mellan att tvingas träffa folk dagligen under ett år eller att inte se en enda människa under ett år så är det sista alternativet det jag skulle valt alla gånger.

Pandemin var det som verkligen fick upp ögonen på mig, jag hade ju bara lunkat på genom livet och aldrig lyckats reflektera fullt ut över varför jag tyckte min tillvaro här inte var bra. Sen kom pandemin och alla möten, after work och allt annat tvingande bara försvann…så bortsett från det tragiska att människor dog så hade jag dom 2 bästa åren i mitt liv i vuxen ålder under pandemin. Enda smolket i bägaren var ju att jag har ett samhällsviktigt jobb så jag var fortfarande tvungen att jobba…men även jobbet var dom bästa 2 jobbåren under pandemin (+20 år på samma jobb).

4 gillningar