Som newbie här blev jag spärrad att posta fler svar igår, därför blev det lite tyst från min sida.
Ja, min första post var skriven i affekt så det blev allt lite överdrivet. Hade en extra intensiv vecka som är obligatorisk på jobbet och det var anledningen till min något barnsliga “rant” här, men det blev som en stor sten som föll från bröstet och man kunde andas fullt igen efter jag hade blåst av lite ånga iaf 
Har haft mer än 6 chefer över +20 år i jobbet och det är inget särskilt med min nuvarande chef heller, han fick nog bara klä skott i stundens hetta så att säga. Med det sagt är jag ändå trött på alla ständiga omorganisationer och att varje chef ska sätta sin prägel på arbetsplatsen med den ena jobbiga nya rutinen efter den andra, det kan jag väl ändå inte vara ensam om att uppleva?
Jag önskar jag hade kunnat förklara mitt jobb lite mer ingående men det är lite speciellt så jag vill undvika det. Det jag kan berätta är att det är nog ett hyffsat jobb för min del som ändå funkar, därför har jag stannat. Jobbet innebär skiftgång så det är ju egentligen bara de dagar när man jobbar förmiddag som det är ett verkligt problem för mig, eftermiddag och natt är överkomliga då det är 90% mindre folk på plats.
Alltså, på något sätt misstänker jag att den där jobbiga 1/3 har växt till orimliga proportioner nu när jag börjar inse att det faktiskt kan bli så att man kan gå FIRE snart, det är så nära men ändå så långt ifrån. Lite som att jag har börjat snubbla nu när jag nästan kan se mållinjen. Får försöka fokusera mer på livet i pension än den del som är kvar.
Sen när det gäller kollegorna så är det mer min aversion mot bli tvingad att umgås med dom än det faktum av att vi umgås som är problemet för mig, så det blir lite som med chefen, att dom är en del av mitt upplevda problem mer än att det är dom som är problemet egentligen.
När det väl kommer till sista dagen och avsked från kollegorna så kommer jag nog iaf att lalla med och lajva “normie”, jag menar har jag lyckats gå under radarn i +20 år kan jag lika gärna göra det vid hemgången också.
Ja, just det, jag glömde av att berätta att jobbet faktiskt kan vara bra att ha ibland när det gäller att slingra sig ur saker privat som man vill försöka undvika. Speciellt saker som storhelger som har en förmåga att mobilisera dåliga planer som inkluderar mig, då har det faktiskt varit perfekt om man lyckats ta ett extra eftermiddags- eller nattpass av någon som vill vara ledig och umgås med familjen istället. 
Väldigt selektiv med vem jag umgås med just för att kunna hämta energi även i sällskap av andra, även om jag primärt laddar batterierna när jag är själv.