(Någon annan får bedöma om detta ska brytas ut…)
Jag undrar om det inte finns mer om det i Jonkmans bok, eller Susan Cain’s dito för den delen. Osäker på om jag läst det själv, eller enkom hört det i podcasts om introvertion/extroversion kanske med just Susan Cain. Om du gräver ner dig lite och hittar något så får du gärna återkoppla.
(Men tänk tystlåtna ingenjörer som verkligen var uppskattade och högt värderade individer i samhället. Hårt arbetande, i det tysta, på något vis.)
Håller med övriga om den omsorg du lagt på texten. Du verkar vara väldigt tydligt introvert. Själv har jag funderat hela livet om jag är introvert eller extrovert och har fortfarande inte kommit fram till svaret.
Det här med att vara sig själv har jag alltid blivit itutad och det har jag delvis anammat genom att tex inte fejka mina känslor. Är jag sur och grinig så får det väl vara så och om folk frågar hur jag mår så säger jag sanningen. Har avskytt alla som ska fejka och vara så genomskinligt fakeglada och glättiga. Har dock med åren insett att det inte alls är så dumt att spela lite grann. Det blir bättre stämning och folk tycker mer om en. Det är till och med så att man själv mår lite bättre när man spelar lite. Det är lite svårt att komma in i det där skådespeleriet efter decennier av ärlighet, men jag jobbar på det!
Så vissa anstränger sig för att verka extroverta fastän de är introverta.
Verkar dock aldrig vara några som gör motsatsen. Vad är förklaringen till det?
Min strategi för att hantera det där är att dels söka mig till en arbetsplats/yrke där nätverkande/arbetsplatspolitik inte är det avgörande för framgång utan där det faktiskt förväntas att man ska arbeta (med något jag dessutom råkar tycka är kul)
Sen finns det som alltid personer som inte kan ta hand om sig själva utan behöver prata/störa för att finna någon slags glädje i sin tillvaro. Min sätt att hantera det är man helt enkelt får tänka att man spelar teater och går in i en roll där man låtsas vara trevlig (men utan att bli privat/släppa in dem för nära). Det tar minst energi, gör att man slipper lägga energi på konflikter (eller att de försöker bli vän med en) och om någon ändå mot förmodan skulle tycker något dåligt om en så spelar det ingen roll. Man spelar ju ändå bara teater och har inte investerat någon personlig prestige i sin teaterroll.
På så vis kan man få vara ifred och få sköta sitt jobb.
Det är ju precis som att anstränga sig för att vara positiv, glad och trevlig. Självklart är det mer eftersträvansvärt än motsatsen. Själv har jag inget problem med introverta utan snarare tvärtom. Jag trivs ganska bra i deras sällskap men jag förstår att det är mer eftersträvansvärt att vara extrovert än introvert. Vi är sociala varelser och därför är sociala interaktioner väldigt viktigt. Att låsa in sig i sig gör att det är svårt att få socialt utbyte med personen. Svår att lära känna. Svår att samarbeta med. Sen är det ju även kopplat till psykisk ohälsa även så klart inte är synonymt med det.
Jag missförstår säkert men att vara positiv, glad och trevlig har ju inget med extroversion att göra och du verkar beskriva en nidbild av introverta. Liksom extroverta har även introverta behov av sociala interaktioner. Det uttrycker sig bara på ett annat sätt.
Anledningen till att introverta ofta anstränger sig för att vara mer som extroverta är för att samhället ser det som en positiv egenskap och man anses vara lite konstig om man inte gillar att jämt och ständigt prata med andra, umgås i större sällskap, prata innan man tänker m.m. Men det skulle lika gärna kunna ses som positiva egenskaper att vara mer eftertänksam, inte störa andra med sina egna behov av ständig interaktion, utan problem kunna vara för sig själv längre perioder, etc. Och som nämnts tidigare i tråden har introversion tidigare varit eftersträvansvärt och är även i dag i vissa andra kulturer. Bäst vore dock om vi slutade tänka på det sättet och bara accepterade att folk är som de är när det gäller det här. Det är en personlighet som inte går att ändra på och när man tvingas låtsas mår de flesta sämre än de annars skulle göra. Låt oss använda styrkorna från båda sidor i stället.
Ja, du missförstår. Jag drog en parallell om andra förväntningar som finns (trevlig, glad, positiv) där man måste skådespela och vara någon annan ifall man inte känner är trevlig/glad/positiv. Man kan alltså inte vara ärlig utan måste låtsas för att passa in och bli omtyckt.
Detta med att man känner en press att vara någon man inte är finns alltså på andra personlighetsdrag. Jag påstår då att det är ganska naturligt att omgivningen föredrar en viss typ före en annan och det är inget konstigt att man i sociala sammanhang behöver göra sådant som går emot hur man egentligen är och känner.
Jag gillar som sagt introverta (till viss gräns förstås) men jag har full förståelse för att det generellt inte ses som något eftersträvansvärt.
Jag tycker man behöver tänka mer aktivt på blanda personlighetstyper på arbetsplatser istället för att bara gå på magkänsla och anställa någon som liknar "mig "(den extroverta chefen)