Ååå tack för spegling och pepp . Jag tänker också så: om jag söker ett liknande jobb när jag fortfarande är i detta, är jag rädd att jag kommer sitta på intervjun med resta nackhår och inkapabel att bedöma situationen (eftersom jag är för stressad i grunden).
Då kanske det är klokare att gå tillbaka till tryggheten, omkalibrera och sen söka ett nytt jobb utifrån en nykter position, där jag har bättre tillgång till magkänslan?
Var i ett tufft läge när jag tog detta syv-jobb nämligen (studier på 150% samt deltidsjobb) och kände mig ganska obalanserad. Det var nog därför som jag inte kände efter ordentligt och kunde lyssna på att magen sa NEJ.
Ja det är den där näsan som måste vara över vattenytan… Jag tror det blir svårt att liksom lära mig något vettigt, när jag mår dåligt i själva miljön. Tror att jag har mina svar nu. Jag har nog sett och lärt allt jag behöver för den här gången. Men visst vore det fiffigt att stå ut två månader och hitta ett nytt jobb, med draghjälp av detta?Det bara känns som att den belastningen inte kommer kunna bäras.
Sen är jag lite rädd för att allt känns sådär bättre som du säger, om nåt halvår. Och så har JAG SAGT UPP MIG ! Frågan är väl bara om det är en rimlig förväntan i just denna miljö. Chefen ändrar sig inte och mina stackars lärarkollegor kommer ju inte få det bättre. Och om de lider svårt, trots att det redan kan sina jobb, så tänker jag att det blir svårt för mig även om själva jobbet hanteras bättre.
Tack så jättemycket för din input totalt, Noomi. Vilket bollplank! Du verkar ha stenkoll och jag uppskattar verkligen att du vidgat mina perspektiv. Var precis därför jag skrev här.
Kategorisera människor är inte riktigt min melodi men många frågor som ställs på forumet utelämnar information som behövs för att kunna ge svar. Om man ska fylla ut det som saknas blir det gärna att man förmodar att det utelämnade är ofördelaktiga saker. Sedan varierar det förstås.
Jag är controller (ekonom) och jobbade som administrativ chef den korta period jag jobbade på en skola. De nya dåliga jobb jag initialt fick liknade det jag haft innan, både gällande inriktning och kvalitet (dålig). Sedan förflyttade jag mig stegvis bort från allt det där till att ha en betydligt bättre tillvaro idag. Det tog flera år att vända skutan fullt ut.
Det är ett intressant yrke av många anledningar. Man får arbeta med att göra reell skillnad för människor.
Som med alla professioner så handlar den kapaciteten om hur väl man tar till sig en utbildning. Jag hade ganska mycket förkunskaper från akademiska studier och ett stort intresse för psykologi och pedagogik. Samhällskunskap och sociologi. Så för mig var själva utbildningen enkel.
Man blir inte särskilt förberedd på arbetet, tycker inte jag i alla fall. Detta trots att det ingår praktik. Men skulle du fråga nån annan skulle de kunna varit mycket nöjda.
Jag skulle inte söka detta om jag inte arbetat med att hantera människor förrut, inom sk sociala yrken. Det vore att gambla för mycket. Man måste VERKLIGEN gilla att ge service i alla lägen och lösa ganska komplexa problem, tänka i flera steg, planera sitt eget arbete (om.mam är duktig på det brukar dagarna i ens privatliv vara ganska väl förberedda). Man behöver veta att man verkligen gillar att lyssna på folk. Kunna hålla röda trådar åt dem, se mellan raderna och ställa utvecklade frågor utan att över huvud taget blanda in egna åsikter.
Sen som du ser här, kan jag inte rekommendera grund-/gymnasieskolan. Dock finns andra arbetsfält såsom vuxenutbildning, folkhögskola, universitet och på omställningsföretag såsom tex Arbetslivsresurs etc. Det finns en arbetsmarknad. Man kan även jobba som rektor till exempel, efter en del år i skolan.
Fundera på vem du är, vad du gillar, vilka dina intressen är. Gör några yrkestester och se vad du får för svar.
Glad att höra att du ändrat riktning till din förmån. Jo jag vet. Det kallas projektion och säger alltid mer om oss själva än den vi projicerar vårt eget material på.
Det går bra att fråga nästa gång om luckor upplevs. På så vis tar man ansvar den biten, om det intresserar? Jag lade manken till att vara så tydlig jag kunde.
Men jodå. Jag kan otåligt göra exakt likadant. Så ingen skada skedd, bara en påminnelse om hur det kan uppfattas av andra när jag gör likadant.
Tycker ärligt talat som att det låter som en helt bedrövlig arbetssituation. Jag hade aldrig varit kvar, livet är för kort för kassa chefer och dålig arbetsmiljö
Jag tänker att man som SYV kan jobba på högstadiet, gymnasiet, på högskola/universitet eller inom komvux. Det är olika personer man har att göra med. Det är stor skillnad på en 14-åring o en 18-åring o även en 27-åring…
Har jobbat i skola tidigare som lärare och generellt ser jag att det är sämre och sämre disciplin på skolorna för att vuxna helt enkelt inte hittar lösningar på de problem som finns. De flesta verkar tro att det är någon annan som ska lösa det. Politikerna, kommunen, rektorn, polisen föräldrarna. Listan kan göras längre. Sjunkande skepp är en bra beskrivning. Jag skulle råda dig att hitta något annat jobb. Det finns inga pengar i världen som kan betala en dålig arbetsmiljö eller din hälsa. Ställ dig frågan: Vad är min hälsa värd? Utifrån det tror jag du kommer att göra ett förnuftigt val.
Det finns andra jobb som du kommer kunna hitta som inte kommer att tära på din hälsa med en bra lön.
Jag håller helt med Espressino här. Du har gett det en chans, försökt och det blir inte bättre. Jag har själv varit i en liknande situation på ett jobb, då hade jag dock inte något annat att falla tillbaka på. Jag sa upp mig ändå, pga mådde otroligt dåligt på det jobbet. Det gick bra för mig ändå, fick ett annat liknande jobb men med mycket bättre förutsättningar kort därefter. Jag har också, likt hur du beskriver, erfarenhet av att kasta mig lite mellan olika saker och ibland lite ”fly” när det blir jobbigt. Det har jag skämts för, och sett som ett tecken på svag karaktär. Terapi bland annat hjälpte mig dock att inse att man inte kan klumpa ihop de olika erfarenheterna till en sak. Det är kanske ett liknande mönster, men respektive händelse beror på helt olika orsaker. Du är på en arbetsplats som får dig att må dåligt, du beskriver tydliga symptom på stark stress. I denna tuffa situation har du lyckats fundera och reflektera, och förstå vad det är som gör att det inte funkar, och vad du behöver. Det är en styrka, och jättebra. Lyssna på det, och magkänslan, och lämna jobbet säger jag. Det är aldrig någonsin värt att stanna kvar på ett jobb där man mår så som du beskriver. Precis som andra här sagt kan vägen tillbaka från exempelvis utmaning vara lång, och det är det verkligen inte värt. Yrkeslivet är långt, och du har gott om tid på dig att hitta och jobba med något givande i en miljö som du trivs i.
Det finns en föreställning i samhället om att yrkeslivet ska vara en ständigt uppåtgående graf, där man hela tiden avancerar och tar ”nästa steg”. Den bilden tycker jag vi kan skrota. Yrkeslivet är, precis som det mesta andra i livet, komplext och mångfacetterat. Om du skulle gå tillbaka till ditt gamla jobb ett tag, som du dessutom verkar gilla bättre än ditt nuvarande, så finns det inget som säger att du inte kan hitta ett annat jobb inom det du utbildat dig där du trivs bättre. Jag förstår att det måste vara en tuff känsla att hela branschen kanske inte känns ”rätt” för dig. Men utifrån det du beskriver så låter det som att du har egenskaper som passar yrket. Bara att du behöver hitta rätt nisch till och arbetsplats. Du har också ett intresse av att starta eget. Perfekt, då kan du ju verkligen styra mer själv!
Summa sumarum: Du verkar vara en klok och ambitiös person. Jag är övertygad om att det kommer ordna sig för dig. Slösa inte tid, och framförallt ditt välmående, på en dysfunktionell arbetsplats. Ingen där kommer tacka dig för att du ”stod ut”. Lycka till och heja dig!
Bara ett råd. GÅ INTE I IN I VÄGGEN!
Du ser den komma, du känner den i kroppen, läkaren ser det på dig, du har andra inkomster, du vet inte alls hur du kommer återhämta dig.
Utbrändhet är ett mycket värre hack i karriären och livet än ett avhoppat jobb. Dessutom kan bilden av en misslyckad arbetsplats smitta av på de som var med när det hände, så va inte kvar när skeppet sjunker och se ut som en medskyldig.
Det är inte bra vi att generalisera för mycket. Däremot är det tydligt att problemen kommit till nya platser som ofta inte har rätt förutsättningar att hantera dem.
Mycket av lösningen handlar om ledarskap, i och utanför klassrummet. I vissa utpräglade invandrarskolor har man förstått det och anpassat arbetssätten.
Klart är också att de nya problemen är resurskrävande. Vissa större kommuner har möjlighet att omfördela resurser mellan skolor med bättre resp. sämre förutsättningar. Detta gör skillnad. Alla kommuner har dock inte de möjligheterna.
Jag kommer själv inom kort sätta min son i en utpräglad invandrarskola. Han är rent tekniskt inte helt svensk men ser mycket svensk ut och har en svensk identitet. Det blir ett experiment och vi får se hur det faller ut. Nu är den här skolan bra och det gör skillnad. Ändå finns förstås vissa potentiella problem. Han är fortfarande liten och kan inte ha så långt avstånd till skolan. Detta är han rimligen inte ensam om. I högre klasser förändras bilden.
Nu har jag inte läst alla inlägg som alla kloka här har bidragit med så med risk för upprepning.
Jag kommer nog inte kunna råda dig till vilket val du bör göra för innerst inne är det du som vet bäst men här kommer några funderingar:
Om det är så att du saknar någon som du kan få hjälp med eller guidning på arbetsplatsen, är det möjligtvis så att du har testat att ta det ett varv med en AI som t.ex. ChatGPT? Om det är så att du är osäker på hur dem nya regelverken gy25 bör anpassas för din vardag kanske det kan vara ett sätt att få lite mer inblick eller en bättre grund. Är det något AI är väldigt bra på så är det just att tolka, läsa och beskriva juridiska texter enkelt.
Självklart, om du har vänner från studietiden i samma positioner kan det vara värt att ta det med dem. Alla ni bör ju bli påverkade i samma mån.
Angående dåliga chefer så finns det gott om sådana. Mitt ända råd i detta fall är kanske att du själv funderar ut vad du behöver från en chef för att kunna utföra dina arbetsuppgifter. Om det är ett beslut som behöver tas, underlätta genom att förbered beslutsunderlag så att denne bara kan säga ja eller nej snabbt. Det kommer förmodligen bidra till mer arbete initialt, men kanske minska frustrationen av att känna att man stampar vatten. Jag vet att det är något som har hjälpt mig i alla fall i dem fall där ledarskapet inte varit starkt. Och är det så att du vill få hjälp med att tolka hur regelverket ska anpassas till din roll så kanske ändra perspektiv i din kommunikation från “hur bör man göra” till kanske " jag vill göra a, och b, vad tycker du?"
Nej, du är inte galen om du säger upp dig, och inte om du stannar kvar heller.
Du verkar vara en fantastisk person. Intelligent, ambitiös, insiktsfull, tydlig, självreflekterande och prestigelös.
Dessutom formulerar du dig väldigt väl.
Om du bestämmer dig för att byta bana, så tror jag att du skulle bli en alldeles fenomenalt bra kurator.
Du skriver att du är intresserad av funktionsvariationer. Kanske skulle ett jobb på en daglig verksamhet för personer med autism - kanske som enhetschef - kunna vara något för dig?
Jag har själv autism och går på daglig verksamhet. Personalen där är alldeles fantastisk.
Kanske du ska söka jobb på en beprövad kommunal skola istället? Jag kan tänka mig att rutiner och de anställdas inställning är bättre där. Har haft mina barn på en friskola och sedan på en kommunal. Mitt ordningssamma barn reagerade direkt över hur mycket bättre ordning det var på allt i den kommunala skolan och trivdes mycket bättre där. Jag kan bara hålla med eftersom friskolan kändes lite som du skriver, ett sjunkande skepp med sammanslagningar, frånvarande och ofta plötsligt slutande lärare, rektorer samt dålig ordning.
Med de flesta, menar du då lärare, fritidspedagoger, elevassistenter etc.? Alltså de som jobbar med eleverna?
Om ja så finns det förstås flera anledningar till att de anser att någon annan ska lösa det. För det första har den personalen oftast ingen utbildning i hur man ska kunna lösa problemet. Erfarenhet hjälper ofta men långt ifrån alltid eftersom alla elever är olika.
Viktigt att veta är också att de inte har något mandat att lösa problemen. Även om de skulle veta hur man kunde lösa det har de inga befogenheter att göra det. Enkla anpassningar i klassrummet, ja. Andra saker, nej.
Oavsett vägval:
Sänk kraven på dig själv.
Skaffa en mentor/nätverk som kan det du känner att du vill/behöver kunna.
Fortsätt ställa frågor till chefen, och kommunicera dina gränser (jag har svårt att hinna det precis nu, när behöver detta vara klart och hur ser förväntan ut?)
Sov mer.
Om det är något jag ångrar i mitt liv så är det att jag inte sagt upp mig tidigt nog, när jag känt att det inte varit en bra arbetsplats. Att vara “duktig” och härda ut har aldrig hjälpt mig. Chefer ändrar sig aldrig. Situationer väldigt sällan. Man kan få tillfälligt stöd i kollegor men det ändrar ju egentligen inte grundproblemet. Spring därifrån mens du kan!
. Jag tänker också så: om jag söker ett liknande jobb när jag fortfarande är i detta, är jag rädd att jag kommer sitta på intervjun med resta nackhår och inkapabel att bedöma situationen (eftersom jag är för stressad i grunden).
! Frågan är väl bara om det är en rimlig förväntan i just denna miljö. Chefen ändrar sig inte och mina stackars lärarkollegor kommer ju inte få det bättre. Och om de lider svårt, trots att det redan kan sina jobb, så tänker jag att det blir svårt för mig även om själva jobbet hanteras bättre.
)!
