Är jag galen om jag säger upp mig eller galen om jag stannar kvar?

Vardagsekonomi Jobb, karriär och lön
1

Hej alla äventyrare och trygghetsnarkomaner!

Jag inser att ni kommer svara utifrån grunder som bara ni känner till, så jag ber om väl motiverade funderingar.

Jag tillhör den äventyrliga och impulsiva kategorin av människor, och befinner mig i en prikär situation.

I april började jag ett nytt jobb. Det kändes lite skumt i magen på intervjun, då jag tyckte chefen svarade vagt på några viktiga frågor. Jag tog jobbet ändå för att det var ett instegsjobb direkt under slutet av utbildningen, vilket var praktiskt. Och jag föll nog även för deras beundran av mig, om jag ska vara ärlig. Det är ett motiv man kan ifrågasätta med tanke på att man ska lyssna på “smuts” som man fångar upp i atmosfären under en intervju, istället för att låta sig tjusas…

Mycket riktigt har detta arbete sedan inneburit en del bekymmer, även om det också är trevligt på vissa sätt. Chefen är fortsatt extremt otydlig, både med vad som förväntas av mig och vad som gäller för den organisation hon driver. Jag jobbar deltid, missar vissa möten och blir ständigt överraskad av bollar på plan som jag aldrig sett eller vet hur jag ska hantera. Jag är ensam i min roll, så jag har ingen att fråga som kan detta för mig helt nya yrke, men söker stöd hos underhuggare till chefen- vilka är ofattbart kloka och hjälpsamma. Det avhjälper min stress litegrann, men inte helt.

Jag är säkert överdrivet dramatisk, men jag tycker att jag jobbar på ett sjunkande skepp.

Min arbetsplats är väldig stökig (en skola) och de vuxna står ganska handfallna för det, då denna skolan alltid varit en av de mest skötsamma i stan; tills nyligen. Det känns otryggt att tillhöra ett gäng som inte vet hur man hanterar väldigt bångstyriga ungdomar, när det är vår vardag.

Ljudnivån på mitt kontor är löjligt hög, då det ligger intill uppehållsrummet. För det finns ju arbetsmiljöregler, så det blir de så klart tvugna att fixa. Men tills dess så fattar jag inte hur jag ska orka med den här bullernivån, som startar kl 10 på fm och håller på hela dagen.

Den pendling som jag räknat med skulle fungera via tåg på 30 min, har visats helt oförutsägbar på grund av att Sverige numera är ett uland gällande den typen av infrastruktur. Ibland kommer tåget på utsatt tid, ibland inte. Ibland sätts bussar i istället och ibland inte. Och ja, då kan man inte komma till jobbet (platsbunden verksamhet). Ohållbart.

Mina största problem är:
-Chefens otydlighet. Vi har talat om detta utan förbättring.
-Plötsliga bollar på plan, som jag saknar karta att hantera.
-Ingen skillad kollega att fråga om de specifikt yrkesrelaterade frågorna (min företrädare hade slutat, så ingen intro har åtföljts). Ensamheten i det känns sjukt tung.
-Den övriga personalens handfallenhet inför vår nya situation med elevernas dåliga mående och utagerande beteende. Obefintligt kollegialt stöd i det.
-Inga upparbetade stödnätverk med min yrkesgrupp på övriga skolor; vill jag ha det får jag lösa det själv; vilket visat vara tungt utöver allt annat jag måste göra. Plus att jag saknar kontakter i min bransch i den stad jag jobbar i…
-Stressen med pendling; tänkte köpa bil först när jag ser att allt annat fungerar på jobbet…

Min provanställning går ut sista juli 2025. Jag har en mån uppsägningstid. Sen får jag fast avtal och då är det två månader.

Jag funderar på att säga upp mig innan juli är slut. Detta är fasen för mycket för mig. Samtidigt tänker jag att jag är dum, det är en fast anställning och jag vänjer mig över tid så klart: inte vid chefens nyckfullhet men vid mina arbetsuppgifter åtminstone!

Jag är inte lottlös utan detta jobb, nej. Jag har en fantastisk timanställning parallellt, även om månadslönen är 10 000 lägre. Jag trivs bra där. Jag kan mitt jobb. Är bättre än de flesta (jag är högre utbildad, vilket känns lite outvecklade i längden) men jag tjänar pengar och jag kan dessutom jobba väldigt obekväma tider utan besvär, vilket minskar löneglappet en hel del. Med detta jobb orkar jag till och med träna på fritiden!

Det enda som stör mig där är att det är en vid behovsanställning; jag kan inte planera mina månader utan får hux flux en jobbfråga utan att veta när behov finns nästa gång. Det ger frihet -jag tackar nej när jag vill, reser när jag vill etc, men är också utan förutsägbarhet. Det andra som stör mig är att den sociala miljön inte är så professionaliserad som jag föredrar.

Summa summarum är inget läge perfekt. Tryggheten i anställningen på nya jobbet blir lätt en kvarnsten, eftersom jag blir väldigt stressad av villkoren på det jobbet. Och friheten i det andra upplägget blir lätt en otrygghet. Om än det är betydligt skönare i sin helhet.

Jag vill gärna finna en mer stabil lösning i min framtid, men har endast dessa alternativ på bordet just nu.

Mina funderingar gäller om jag borde lämna det sjunkande skeppet så fort som möjligt och koncentrera mig på det andra som fungerar, eller om det är korkat att släppa en fast tjänst i nuläget? Jag är uppriktigt sagt på rimlig grund rädd för att mitt nya jobb kommer typ göra mig utbränd/skadad pga all oförutsägbarhet involverad. Och då funkar ju inget annat… Jag känner i magen att jag borde skita i det nya jobbet faktiskt.

Eller är jag bara sådär impulsiv och kortsynt igen, så att jag istället borde ge det nya jobbet lite tid till? Växa med det och åtminstone SE om det blir lite bättre?

Andra aspekter?

Varsågoda, här är dagens roman :smile:! Tackar ödmjukast för er samlade visdom :cherry_blossom:!

8 gillningar
2

Är du skolbibliotekarie? Det är de vibbar jag får när jag läser detta.

Om du vill jobba kvar i yrket bibliotekarie alls, och det är ditt yrke, så borde du vara kvar. Att vara kräsen på detaljnivå är inte en attraktiv egenskap hos anställda. Vore jag chef skulle jag inte anställa en sådan person.

Det är helt och hållet rimligt att helst vilja ha en viss typ av tjänst (heltid, i viss miljö, med visst innehåll) men man finner sig i allt dåligt på vägen dit. Att leva på bidrag och säga upp sig vittnar om dålig moral och diskvalificerar dig från att få bättre arbeten.

Om du däremot är utbildad inom något helt annat och detta är ett rent brödjobb så blir bilden något annorlunda. Det är fortfarande en fördel att vara kvar men om du skulle söka jobb i någon butik istället så skulle de nog inte bry sig så mycket om att du vantrivdes med något helt annat.

Det är en realitet på vissa arbetsplatser att vissa roller finns där för att kryssa i en ruta i ett formulär eller att upprätthålla en viss ordning. Någon politiker har hittat på att en viss roll behövs, helt oberoende av verkligheten. Chefen är i det läget inte så benägen att vara tydlig och ge den rollen en viktigare prägel. Det är kanske dumt på sitt sätt men det är verkligheten. Jag har själv jobbat på en skola och haft ett liknande läge.

5 gillningar
3

Majoriteten av de problem du beskriver handlar om att du är ny. De kommer att gå över. Skaffa nätverk, hantera nya frågor, osv kommer ju med tiden. Det tar alltid tid när man är ny, särskilt om man inte har så mycket erfarenhet. Har du ingen som du pluggade med eller liknande som du kan utbyta praktiska erfarenheter med?

Du borde nog främst fokusera på de de problem som inte går att lösa genom mer tid i yrket för att bestämma dig. Tex stökigheten och oklar ledning. Vad av detta har med skolbranschen (och ditt yrke?) att göra och vad har med denna arbetsplatsen att göra? Jag tänker att det är lätt att överskatta hur strukturerade arbetsplatser är rent generellt. Många förutsätter idag en ganska hög nivå av självständighet.

Så mitt råd är att granska problemen lite djupare var för sig och försöka se vad som är vad: brist på erfarenhet, dina (rimliga?) förväntningar på att bli handledd och faktiska arbetsplatsproblem. Sen tar du ett beslut.

11 gillningar
4

Vad är det du jobbar med?

5

Mitt råd; det ska mkt till för att man ska gå emot sin magkänsla.

Utgå inte ifrån att du kommer kunna förändra något av hur arbetsplatsen fungerar. Det troligaste är att nuvarande riktning (nedåt) fortsätter.

Dåliga chefer är ett stort minus och gör det så gott som omöjligt för anställda/organisationer att vara harmoniska. Samtidigt är ingen jobb perfekt och inkompetenta chefer är tyvärr rätt vanligt.

Har du någon kollega du känner förtroende för och kan prata med om detta öppenhjärtligt? Vad säger dina nära/vänner om detta när du pratar med dem? De känner dig bättre än vad vi gör.

5 gillningar
6

Jag tycker du ska kämpa på om det är ett yrke du vill ha en karriär inom. Det är lärorikt att se dysfunktionella miljöer och du kommer ha mycket att ta med dig och prata om inför nästa anställning.

Jag hade också börjat titta efter nästa jobb. Själv jobbade jag bara cirka 5 månader på mitt första jobb efter utbildningen eftersom man inte kunde leverera de arbetsuppgifter man lovade. Gick sen till ett ställe där jag nu varit i flera år.

PS.
Och köp bil så du alltid kan komma till jobbet, som du är inne på. Alternativt ta taxi de gånger allt skiter sig (brukar inte det kompenseras av resebolagen om allt blir inställt?).

5 gillningar
7

Nej, jag är inte bibliotekarie. Jag jobbar med studie-och yrkesvägledning. Jepp, de förväntar sig absolut en mycket hög nivå av flera “egenskaper” som jag inte har, åtminstone inte i nuläget. Det är därför det känns helt jävla ohanterligt. Men det går säkert att utveckla en del av det iaf.

En läkare sa till mig i juni att han ville sjukskriva mig för utmattning, när jag sökte för något annat men kom in på jobbsituationen. Kroppen började skaka, när han skulle ta min puls (symptom på chock). Jag tackade nej, för vem vill göra det den 3 e månaden på jobbet? Men visst, sov ungefär 3h/natt i våras och är i sammanhanget kvinna, vilket betyder betydligt högre stresskänslighet än män (östrogendominant, vettu). Haft ledigt i 6 veckor nu, utan att vara återhämtad.

Men läkarens ord kan ju vara en signal att ta på allvar, på tal om att eventuellt försätta sig i en sits där man måste leva på bidrag? Men jag är uppvuxen med att man inte sjukskriver sig vad som än händer och det sitter nog som en smäck. Min egen far arbetade bokstavligen ihjäl sig, så det ligger i släkten.

Jag är fullständigt fine med att välja en mer behaglig väg i själva verket; att klamra sig fast på grund av prestige är åtminstone inte min kaffekopp. Men som du ser vill jag inte heller ge upp för tidigt. Det kan ju vara gynnsamt för den egna utvecklingen att ta sig igenom en del utmaningar, vilket förvisso betyder att man måste ha resurser att göra det med.

Alternativt är inte att leva på bidrag, utan att jobba på mitt andra jobb samt utöka antalet enheter som jag kan göra det på, för en mer förutsägbar inkomst. Parallellt vill jag även utveckla en egen verksamhet som varit på sparlåga sedan Covid. (Jag började läsa till SYV för att ge mig ett säkrare utgångsläge, utan ett egentligen vara särskilt intresserad av yrket. Som vägledare vet jag nu -ironiskt nog- utifrån väl belagd forskning sedan 1950-talet, att intresse spelar en stor roll för hur långvarig folk blir på sina jobb. Great choice, alltså!).

Jag tackar för att du anlägger ett chefsperspektiv, vilket naturligtvis uttrycks efter dina värderingar och synsätt. Jag har själv varit chef under några år och var betydligt mer mån om att kommunicera det jag förväntar mig och skapa ett klimat som gjorde att folk kom till jobbet. På den här nya arbetsplatsen är lärarna sjukskrivna mer eller mindre varje dag och ett antal är långtidssjukskrivna efter att de länge sagt ifrån om arbetsmiljön, vilket har delgivits mig av skyddsombudet. Den ledarstilen och låga ansvarstagandet verkar därmed vara värdelös, inte minst när man dessutom driver ett bolag (det är en friskola).

Well. Jag ska se över den bitande kritik som kom från ditt håll och se hur mycket som ligger i det. Kan vara givande att se sig själv utifrån ibland.

Tack.

2 gillningar
8

En ”dålig chef” lär du knappast kunna ändra på.

När jag pluggade fick vi på en föreläsning tre karriärsråd av en väl ansedd professor:

  1. Välj ditt första jobb noga! Det är DET jobbet som sen blir steget vidare mot nästa.

  2. Välj din chef noga! Dvs otroligt viktigt med bra/ambitiös chef. Då kommer du få stöttning/sporras/draghjälp framåt.

  3. Skaffa husvagn! Dvs du kommer behövs flytta/byta jobb i början en del för att så småningom hitta rätt och få fart på karriären.

I ditt fall verkar du ha hamnat fel. En skuta/skola som hamnat på fel kurs (fått många stökiga elever osv) tar tid att vända, SÄRSKILT om chefen är dålig. Ofta krävs det krafttag eller i praktiken att vissa störande element slutar/går vidare innan det är lugnt.

Så utifrån hur du beskriver din situation och din känsla inför det hade jag satsat på byta jobb. Att man är på väg bli sjukskriven/visar fysiska symptom redan under en provanställning är definitivt ett teckan att man hamnat snett! (Att många i omgivningen också är sjukskrivna för liknande problem är även det tecken på en dålig arbetsmiljö)

8 gillningar
9

Yes, tack för medskicket.

Tyvärr verkar min utbildning leda mig till en bransch som ser ut såhär idag. Chefskapet varierar så klart med person och det är uppenbart ingen bra matchning i just detta fallet. Chefen särbehandlar dessutom sin personal; visar ett uppenbart ointresse när vissa vill ha tid med henne medan andra (med fler personliga intressen gemensamt), får hur mycket tid som helst. Hon skyller ifrån sig när obekväma synpunkter tas upp på personalmöten och känns inte helt ärlig. Det kan ändras med en annan arbetsplats; nästa gång kan man potentiellt testa kommuna skola som generellt har mycket mer internt kvalitetsarbete. Detta är en friskola.

Men villkoren relaterat elevers ökade psykiska ohälsa, vilket ger stökigheter på helt nya nivåer (en elev hotade med pistol en dag), verkar tillhöra det nya Sverige i storstadsregionerna. Personal som känner sig handfallna o redan innan är hålögda av överbelastning vilket visas i deras sjukskrivningar, verkar vara vardag.

När jag på sista tiden yppat om läget inför folk som är lärare, råder de mig att sluta omedelbart. De gör själva yrkesväxlingar nu, eftersom de bedömer sitt arbete som orimligt. Det känns som om jag hamnat ur askan i elden…

Jag ska fundera över resten. :upside_down_face:

2 gillningar
10

Jag har tyvärr en gammal ovana av att testa olika sammanhang, till varje pris. Det kan vara den som spökar och gör att jag inte ser min magkänsla lika klart som jag önskar emellanåt. Men den finns där. Tack för att du förstärker det.

Jag är säker på att denna skola ÄR ett sjunkande skepp, eftersom chefen tycks ha svårt att ta ansvar för verksamheten på ett vuxet sätt. Och som jag skrev till någon annan, många lärare yrkesväxlar för att det är för tufft i skolans miljö. Jag är på en friskola utan systematiskt kvalitetsarbete, har jag börjat inse…

Min omgivning som känner mig SAMT folk som jag träffat på i andra sammanhang som är erfarna lärare, ger mig rådet att lägga benen på ryggen.

Det behöver dock skötas snyggt så klart. Man är ju rädd om sina referenser och i nuläget är jag säker på att de är väldigt fina…

1 gillning
11

Tack Erik!

Viktiga insikter som känns dyra att få i efterhand, men inte desto mindre tacksamt. Logiskt.

Kollar husvagnar idag :grin:! Jag är villig att flytta.

Mina referenser är fina från chefen i nuläget och det vore ju synd att ändra det genom att stanna för länge på grund av envishet/dumhet. Vi har inte haft några kraftiga konflikter ännu, bara några små. Och de talar fortfarande om hur imponerande de är över min kompetens där, varje dag jag visar mig :smile:.

Och jag HAR ju en annan försörjning så länge, som även går att expandera till fler enheter (vården är ett säkert kort och villkoren är ofattbart mycket bättre). Även på det jobbet är jag mycket populär. Det jag gillar med det jobbet är bland annat jag har många kollegor att samverka med, så det har jag lärt mig verkar viktigt för mig.

Jag har en dröm om att jobba mer i en egen verksamhet (finns i liten skala). Är väldigt driven/entreprenöriell vilket betyder frihetskrävade och inte särkilt lättstyrd. Dock har det alltid funkat bättre med andra chefer, som fattat mig mer som person och gett mig utrymme att vara kreativ och fri i min roll.

Alright. Tack igen :cherry_blossom:

13

Lite OT men väldigt roligt karriärsråd. Ser framför mig hur en påläggskalv på McKinsey frågar om husvagnen kan parkeras på kundparkeringen.

5 gillningar
15

Tack Noomi!

Jag söker nya jobb as we speak. Det som känns skavigt är bara att jag faktiskt tror att jag FÖRUTOM alla uppenbara andra problem, KAN ha valt fel. Utbildningen visade ett fåtal delar, vilka alla kändes bra. Men i verkligheten krävs det massa andra förmågor och intressen för saker som jag tycks sakna. Dock är jag inte säker på att dessa inte kan utvecklas, om jag är i en stödjande arbetsmiljö. Så jag måste nog fortsätta prova vingarna, fast i en annan miljö. Det har varit fallet med andra jobb jag haft.

Jag är sjukt bra på de moment som innebär att föreläsa och motivera generellt, men även med denna svårflörtade målgrupp. Ungdomarna ger mig applåder, vilket aldrig hänt. Jag är också väldigt duktig på att genomföra enskilda vägledningssamtal, bygga förtroende och därför genuint bidra till att de får en bättre framtid. Min examinator sa att jag borde undervisa praktiserande vägledare i samtalsteknik, vilket är ett gott omdöme. Det hade ju varit superkul.

Jag brinner dessutom för människor med olika funktionsvariationer och skulle älska ett jobb i skärningspunkten psykiatri/vägledning (under gott ledarskap…). Det kallas för Medicinsk syv, vilket kan förekomma inom Regioner eller vissa kommuners sociala arbete. Finns dessvärre knappt några såna tjänster att söka.

När jag kommer tillbaka från semestern, finns inte en chans att jag kommer klara av att söka jobb. :see_no_evil: Då kommer det snarare vara “do or die”. I så fall blir det antingen pannben mot alla förbannade odds, med stor risk för hälsoproblem eller en snabb återgång till min timanställning (som för all del inte är slutet på min karriär, utan en mjuk kudde att ta nästa steg ifrån).

Det jag kan förlora är ju så klart i så fall en smidig övergång till ett annat jobb, av samma art. Men vet du? Ärligt talat känns det inte som en jättestor förlust. Och det är där jag tänker att jag kanske är dum, eller snarare har blivit bortskämd kanske? Skolan verkar generellt vara en riktig skitbransch, med arbetsvillkor från 1800-talet. Jag är såklart ledsen för att jag tycks ha skjutit mig själv i foten utbildningsmässigt. Jag måste fundera på vidare vägar, samtidigt som jag söker jobb inom detta (och väl beakta potentiella chefers kvaliteter…). :cherry_blossom:

3 gillningar
16

Har du hört talas om Robert Greenes “48 laws of power”. Handlar just om att hantera dolda maktspel i organisationer på kontraintuitiva sätt. Du behöver ju inte läsa/ lyssna på hela, men varje kapitel är en tankeställare i sig. Många för just den där situationen.

Jag skulle säga sluta, men främst för att jag själv gått igenom skolsystemet som alla andra och anser att det är ett hopplöst projekt från början till slut.

Man kan leda en kamel till vatten men inte tvinga den dricka. Detsamma gäller barn. De som inte vill lära sig blir stökiga. Självklart blir det en helvetisk miljö för alla när man varken får separera eller huta åt ointresserade elever. Det är det enda möjliga utfallet.

Förändringar tar ca två decennier (en halv karriär) att genomföra eftersom strukturen är cementerad i skolverket/riksdagen. Inte bara hos den enskilde rektorn/chefen.

4 gillningar
18

Jag talar om egenskapen att helt ensam operera i min tjänst, utan varken stöd från en föregångare eller från andra som kan mitt uppdrag. Det är kanske mer en fråga om kapacitet till att hantera stora förändringar helt själv? Jag blir liksom överväldigad på en nivå, så att jag slutar kunna tänka.

Jag talar om egenskapen att läsa svårtolkad lagstiftning och dessutom förstå en helt ny läroplan (Gy25), utan att det förklaras på vilket sätt det är relevant för syvs praktiska arbete.

Och kanske är jag inte så flexibel, om jag har svårt för att det blir nya förutsättningar utan förvarning titt som tätt? Vissa människor kanske älskar det? Det var dock inget krav för tjänsten.

Jag får svårt att strukturera mina dagar, när jag är helt ensam. När jag jobbar i team, är jag dock ofta duktig på det.

Jag talar definitivt om avsaknaden av egenskapen att hålla massa parallella bollar i luften, jobba med flera saker samtidigt och tycka att man får något gjort. Jag tycker inte om att bli avbruten, för då känns det som att jag blir ineffektiv.

Jag vet liksom inte riktigt vad man ska kunna förvänta sig av sig själv i dessa frågor… Jag vet dock att jag i en emotionellt reglerad och tydlig arbetsmiljö, är en klippa: innovativ, driven, kompetent, högt presterande, varm och socialt engagerad :smiling_face:!

4 gillningar
19

Tack tack!

Jepp, skolan tycks man ha förstört kraftigt. Det är inte klokt att beröva eleverna och vår framtid utbildning, för att detta varit ett politiskt slagträ i decennier.

Jag ska kolla in maktspelstipset. Kan vara användbart i många olika sammanhang.

2 gillningar
21

Kurator kan man tänka sig. Behöver dock komplettera en del akademiska kurser för det. Definitivt en möjlighet :+1:t3:.

3 gillningar
22

Det jag skrev var inte precis menat som någon bitande kritik. Det handlar mer om erfarenhet från offentlig sektor och särskilt då skolvärlden. Det var en realitet där att antalet kollegor som inte var så bra på sina jobb inte var obetydligt. Nu pratar jag inte om någon särskild grupp utan mer generellt. Vissa kanske hade varit mer ambitiösa och framåt någon gång men gått ner sig och hamnat på dekis.

Om du kan få andra jobb så är det väl bara att söka dem. Det underlättar något enormt att ha ett jobb när du söker andra jobb. Jag sade själv upp mig från ett jobb där jag hade ohållbara förhållanden. Det innebar att jag genast hamnade på någon sorts sophög och blev tvungen att ta vad som helst. Det blev som att arbetsmarknaden värderade ner mig på ett sätt som jag inte förstått innan.

Det låter som att du jobbar på ett dåligt ställe med en dålig chef. Det är tyvärr inget ovanligt inom offentlig sektor. Att söka sig därifrån är definitivt det rätta och att vänta på att jobba där någon viss tid (för att det ska se bra ut) skulle jag strunta i. Jag har ingen positiv erfarenhet av privat driven skolverksamhet generellt men jag vet att det finns ställen som är bra också. Just chefsrollen ser annorlunda ut på ett sätt som inte är bra.

Att vara utbränd är inte bra och egentligen allt är rätt att göra om du kan undvika det. Jag menar nu inte utifrån något CV-perspektiv utan för att det tar så lång tid att komma tillbaka. Jag var själv på väg att bli utbränd när jag sade upp mig. Det är svårt att säga vad som var rätt att göra nu men utfallet blev inte bra kortsiktigt.

2 gillningar
23

Det låter som att du verkligen gett det här jobbet en ärlig chans, men också att du redan ser tydliga tecken på att det inte är hållbart för dig, varken praktiskt eller mentalt. Otydlig ledning, ingen introduktion, ensamhet i rollen och dålig arbetsmiljö är inga småsaker, särskilt inte i kombination.

Att du har ett annat jobb där du trivs och mår bättre, även om det är mer osäkert, är ett starkt kort. Ibland är det faktiskt klokare att välja det som ger energi, även om det inte ser “rätt” ut på papperet. Det betyder inte att du är impulsiv, du har reflekterat, testat och insett vad du behöver.

Så nej, jag tycker inte det låter som att du är dum om du lämnar. Snarare modig som lyssnar på dig själv. Lycka till hur du än gör!

6 gillningar
24

Tack för ditt förtydligande. Jag fick en känsla av att du kategoriserade människor och att jag slängdes i den negativa “spannen”. Det blir inte helt rätt. I synnerhet eftersom jag bidrar kapitalt på mina arbeten, när jag är i balans. Älskar att jobba.

Ja… Ledsamt att behöva ta till såhär drastiska åtgärder, på sitt första jobb i ett nytt yrke. Men det är en lärdom. Bra att se vilken skjuts det kan ge att redan ha ett arbete, när man söker nytt. Sökte du nytt i samma bransch?