Söndagskväll. Här kommer en tanke:
Om man vill maximera sin tidsmässiga frihet ser jag två vägar. Tänk er en boxningsring med två starka kombattanter:
Kandidat 1 - världens 8:e underverk:
FIRE förespråkas ofta av folk som vill jobba hårt under en period för att därefter bara kunna välja att njuta av livet. Detta sker genom att minimera utgifter och att låta ränta på ränta-effekten jobba.
Kandidat 2 - nyttjandet av den progressiva skattesatsen:
Sänk utgifterna. Dra bara in det du behöver när du behöver det, tänk lean. I och med din lilla inkomst kommer din avbränning i skatt vara minimal. Detta ger en effektiv finansiering.
Vad har boxarna för för- och nackdelar? Har båda kandidaterna en chans? Vem vinner?
Finns det några omständigheter då den till synes svagare kämpen kan vinna? (Kort liv/långt liv, dyrare/billigare preferenser, tänkbara lönenivåer etc.)
Givet att detta sluta jobba så tidigt som möjligt:
Så är dina två alternativ inte två alternativ. Utan lösningen är båda. Maximera inkomsten och minimera alla utgifter. Då kan du lämna arbetslivet tidigast möjligt.
Att inkomstskatten är progressiv saknar relevans eftersom all löneökning du får resulterar i högre inkomst efter skatt. Så mer inkomst innan skatt ger i alla lägen mer inkomst efter skatt.
Ju mer inkomst (efter skatt) desto tidigare kan du sluta arbeta.
Jag vet inte om jag förstår din fråga rätt. Menar du så här:
Kandidat 1 arbetar 100 % under x antal år, är därefter ledig i y antal år.
Kandidat 2 arbetar deltid under x + y år.
Vem har haft mest ledig tid när de når pensionsåldern?
Han menar förstås vem som haft mest ledig kvalitetstid när hen dött. (Vilket förstås är vad MaSö skrev … sorry, läste slarvigt)
Solklart alternativ 2 om du kan få det att funka. Problemet är att den sortens jobb som ger 60k+ i lön nog sällan tillåter omfattande deltid “man satsar inte”.
Förlåt sömnig frågeformulering.
Jag tänker som du skriver. Den som väljer förespåret jobbar som en tok under början av sin karriär. Kanske kräver det ändå fler arbetstimmar under karriären än den som softar sig igenom arbetslivet med minsta möjliga procentsats på jobbet.
Vem behöver jobba minst timmar?
Jag begränsar nog ändå alternativen till de där man väljer att göra rätt för sig, även om det såklart finns andra vägar också…
En minut du gör precis vad du vill nu kan ingen ta ifrån dig. En minut i framtiden? Du kan dö, få pengarna konfiskerade, förlora dem i årtusendets börskrasch… allt kan gå bra men du kan upptäcka du inte gillar FIRE.
En minut ovanför höginkomsttagargränsen beskattas till ca 60% om du arbetar istf att vara ledig. Det är 16 år av 6% realavkastning ränta på ränta för att ens nå break even.
En minut nu och en minut om femton år borde vara mer värt än två minuter om femton år.
Eller Kandidat 3 - jobba med något där man har ambitioner att åstadkomma något som är åtminstone periodvis kul, utmanande och man lär sig något nytt. Skatten blir vad den blir. Lönen lär öka år efter år eftersom du uppskattas på arbetsplatsen. Bygger upp ett kapital som jobbar för dig även om du lever bra. Kapitalet kan du välja att använda för att sluta/dra ner på jobbet den dagen man känner för det eller dra upp på livskvalitet under livet. Man har mycket optionalitet att välja vad du vill
Jag har under några år sparat ganska hårt. Under den tiden har jag tänkt att jag sparar för att i framtiden kunna bli ekonomiskt fri. Att gå ner i tid och bara dra in motsvarande mitt behov har jag aldrig sett som ett alternativ.
När jag insåg att jag aldrig vägt dessa alternativ mot varandra så konstaterar jag att mitt sparande inte grundar sig i en målsättning om att kunna sluta jobba. Jag tror snarare att mitt sparande grundat sig i just det du beskriver. Jag gillar att jobba. Till följd av det ökade lönen och helt plötsligt behövde jag fundera över vad jag ska göra med alla pengar som trillar in…
Kan någon känna igen sig i detta?
Om ja - Tvingade dina föräldrar dej att göra läxorna innan man spelar tv-spel?
Inte nog med att mina föräldrar var strikta med läxläsningen och skolgången i övrigt, de hade även två mantra som de tryckte i mig och min bror.
“Inget i livet är gratis. Vill man ha något så måste man jobba för det”
“Allting som är värt att göra, är värt att göra noggrant”.
De trodde naturligtvis att detta var sättet att förbereda sina barn för framtiden, vilket ur ett ekonomiskt perspektiv fungerat. Problemet är när man vaknar upp medelålders, har slitit som ett djur och undrade var tiden tog vägen…
Jag vänder mej dock mot samhällets uppfattning om att företagare blir översköljda av pengar så fort organisationsnumret är registrerat. Det krävs ju ändå att man skapar värde i bolaget för att pengarna ska rulla.
Jag trivs med mitt jobb. Jag får jobba med många frågor som engagerar mig och jag får driva medarbetare att våga lite till. Men fri? Det känner jag mig inte. Jag har en ständig press att är finnas där för mina medarbetare och att leverera. Om något går åt skogen bör jag göra mitt bästa för att rädda och stötta.
Att vara alldeles fri, att i varje stund kunna göra vad man vill, kan leda till att livet kommer att sakna mening. Jag tror att livet blir bäst när det skaver lite emellanåt och man tvingas göra saker som kan upplevas som besvärliga.
En del säger att livet går ut på att lösa problem. I en filosofisk mening kan jag hålla med.
