Håller med om att avsaknad av bevis inte är bevis för avsaknad.
Samtidigt är det en fråga om storlek på effekten. Att Sverige har låg statsskuld och stor banksektor är sant. Frågan är hur mycket det faktiskt slår igenom i relativ prissättning.
Tittar man på räntenivåer och term premium relativt andra AAA-länder är det inte uppenbart att Sverige sticker ut särskilt dramatiskt.
Ja, alltså, jag har ingen aning om huruvida svaret på frågan som TS ställer är ”nej”. Jag har inte tillräckligt bra koll på räntemarknaderna och ingen egentlig åsikt. Jag tycker bara att den inte kan avvisas med att rycka på axlarna och säga ”EMH”. Vilket, ska tilläggas, är ett helt rimligt svar på väldigt många frågor gällande marknadsprissättning!
Jag håller med om att “EMH” som axelryckning inte är ett särskilt intressant svar i sig.
Min poäng är snarare att även om det finns strukturella särdrag i Sverige så behöver man fortfarande visa att de leder till en ekonomiskt meningsfull avvikelse i relativ prissättning.
Att en marknad inte är perfekt är ganska okontroversiellt. Frågan är hur stor effekten är och om den faktiskt förändrar hur vi bör allokera kapital.
Så för att knyta an till TS grundfråga:
Så hittar i alla fall inte jag några tydliga tecken på att svenska säkra papper systematiskt avviker i sådan grad från jämförbara säkra tillgångar att en normal allokering skulle vara orimlig.
Det betyder inte att effekten inte kan finnas. Men jag har svårt att se att den är så stor att den i praktiken motiverar en annan portföljallokering, om det är den riskprofilen man vill ha.
Det är väl i så fall de tecken som andra i tråden har postat, att svenska räntefonder verkar hålla en väldigt liten del svenska räntepapper. Utan att veta misstänker jag att så inte är fallet i många andra länder?
Å andra sidan innebär ju det att om en ”normal” allokering till räntor innebär att investera i dessa fonder så är problemet redan omhändertaget. Man investerar till större delen i bolån, inte i svenska statspapper. Lite lustigt om man själv har ett bolån, att låna ut pengar till sig själv.
Att svenska räntefonder har relativt liten andel statspapper är inte så konstigt. Den svenska bostadsobligationsmarknaden är betydligt större och mer likvid än statspappersmarknaden, och väger därför tungt i breda svenska ränteindex. Fonder som speglar marknaden eller prioriterar likviditet hamnar naturligt där.
Det behöver inte tolkas som att statspapper är strukturellt överprissatta, utan kan lika gärna handla om marknadsstruktur och att man tar något högre kreditrisk för lite högre yield.
Och även om man själv har bolån är det inte riktigt samma sak som att “låna ut till sig själv”. Man äger en diversifierad exponering mot hela bolånemarknaden, inte sin egen skuld. Det är två olika balansräkningar.
Så jag ser fortfarande inte att fondallokeringen i sig är ett tydligt tecken på att svenska statspapper skulle vara så relativt felprisade att en normal ränteallokering blir orimlig.
Marknaden för statsobligationer verkar definitivt inte vara friktionsfri, men samtidigt med ett litet utbud i förhållande till efterfrågan så borde det skapas en likviditetspremium som åtminstone delvis driver ner priset/höjer yielden på statsobligationena. Denna lägre likviditet kan också vara anledningen till att vissa fonder (captor?) undviker statsobligationer, snarare än att de har för låg yield .
kanske trivialt inlägg men jag köper svenska räntepapper främst av 2 skäl:
1 ingen valutarisk tillfälligt
2 vill bevara/skydda värde
dvs bryr mig inte såmycket om det blir 0,5% över eller under inflation
Förlåt att jag skrev en trådstart och sedan bara försvann utan att svara på något av era svar. Min mor blev akut sjuk (och gick till slut bort), så jag skrev inget på forumet under en tid. Kanske återkommer jag till tråden senare.
Oj, beklagar sorgen. 
Forumet finns kvar. Prioritera det som är viktigt.