Jag har funderat en hel del över hela konceptet med FIRE och ja, finansiellt trygg/oberoende etc är ju förstås inte något negativt. Däremot ifrågasätter jag faktiskt Retire Early. Nu vet jag att många planerar att pyssla med sina hobbies, resa etc, men hur blir en människa som inte har ett jobb att gå till, inga måsten?
Jag är faktiskt tveksam då vi i släkten fått se ett mycket dåligt exempel på detta, att det kan finnas baksidor: En man som i mitten/slutet av 50-årsåldern får en avgångsdeal och inte behöver jobba de sista 8-9 åren innan pension. Planer för allt möjligt fanns: träning, fiske, snickerier etc. Problemet som uppstod var att alla runt omkring honom hade fortfarande jobben kvar att gå till, likaså hans fru. Resultatet blev ensamhet måndag-fredag vilket ledde till att det börjades konsumera alltmer alkohol till både luncher och middagar. Ingen av alla de planer som hade smitts innan avgången blev av. Vid 65 års ålder när den “riktiga” pensionen kickade in kvarstod en soffpotatis, alkoholiserad och deprimerad människa. Allt socialt liv hade tappats bort på vägen då den dagliga kontakten med kollegor inte hade underhållits på många år. Ett liv i ensamhet framför teven var det som blev av hans “Retire Early”.
Jag bygger själv förstås (som många andra i det här forumet) en stash med cash för att ha en ekonomisk trygghet på äldre dar, men inser samtidigt att jobbet (jag har ett utmanande och utvecklande sådant) är det som får mig att hålla mig på den smala stigen i livet.
Hur går era tankar kring detta?
Ser ingen några risker med att logga ut tidigt i livet och leva i kanske 40 år utan någon fast kompass i livet?
Jag tycker om att vara själv så det skulle inte vara något problem för mig. Kalla, regniga dagar kan jag ligga i soffan och titta på TV och fina dagar brukar jag cykla eller gå i skogen. Dricker aldrig någon alkohol när jag är ensam hemma förutom en öl den första dagen på ledigheten.
Min hustru är åtta år äldre än mig så vid ganska sen RE kommer hon också att vara ledig.
Visst finns det risker. Det gör det nog även efter ordinarie pension. Även ofrivillig arbetsfrihet pga arbetslöshet, sjukdom eller funktionsnedsättning är nog potentiellt farligt. Ofrivillig ensamhet är väldigt dåligt.
Min målsättning har varit att nå FI vilket jag gjort men väljer ändå att fortsätta arbeta via mitt företag som konsult bara då jag vill vilket kommer bli kanske 25-50% per år mellan apr-nov och resten av året kunna resa.
Alla är inte gjorda för att sluta arbeta men jag är som ovanstående och gillar att vara själv och har inget behov av arbetskollegor.
Visst finns det risker med att bygga en vardag som inte har någon mening annat än sitt jobb. Vem som helst drabbas nog av psykisk ohälsa. Men det kan ju bli helt annorlunda om man har en inre drivkraft att vara sysselsatt. Min svärfar fick pension när han var 55 och har haft fullt sjå sedan dess i alla (typ 8) ideella föreningar han engagerade sig i när han fick tid. Far min nördade ner sig i sällskapsdans några år och sedan fotografi och digital fotobearbetning. Han byggde en liten mobil fotokoja och sover i den för att få de bästa naturbilderna vid fågelsjön. Min bonusfar enagerade sig i byns föreningar och seniorsnickarklubb.
Min poäng är då att det är inte ledigheten som är risken, utan ensamhet och att inte ha något annat i livet än till jobbsammanhang…
Det beror naturligtvis på massor av parametrar. Personlighet, relation till arbetet, intressen, socialt nätverk, och så vidare. Det är absolut något man bör ha i åtanke, men en svala gör ingen sommar och en datapunkt ingen trend. Finns gott om människor som levt fantastiska liv efter reträtten. Och gott om pensionärer som levt bedrövliga liv efter att de slutat jobba vid den statligt bemyndigade åldern.
För egen del känner jag att jag har svårt att få tid med allt jag vill göra när jag arbetar åtta timmar om dagen. Jag trivs också med att vara ensam, och har inga problem med att vara det veckor eller månader i taget. Samtidigt vet jag ju inte hur jag kommer att reagera. Jag tycker att det är en rimlig plan att gå på gradvis, känna sig för, hålla dörren öppen, och fundera på lösningar som deltid, säsongsjobb eller helt enkelt hitta andra sociala sammanhang som inte går ut på att någon annan säger åt en vad man ska göra åtta timmar om dagen. Den som har behov av egentid, som jag, men inte vill frångå all form av mänsklig interaktion, öppnar ju upp för mycket mer kvällsaktiviteter. Språkcafé, kampsportsklubb, brädspelskvällar, levande historia, middagsbjudningar, bokklubb, studiecirkel, danslektioner, filmklubb, volontärarbete, och så vidare. Om ens omgivning inte har tid mer än en gång i månaden kan man ha ett mycket större nätverk och därmed fortfarande göra saker flera gånger i veckan med olika människor.
Men det kräver ett driv och en vilja. Och risken att man inte har det drivet är betydligt mindre för någon som kämpat i 20 år för att kunna sluta knega jämfört med någon som plötsligt får ett saftigt och oväntat avgångsvederlag.
Jag talade en gång med en gubbe som planerade att ta sin båt och segla långt. Riktigt långt. Vi snackar korsa oceaner.
Gubben gav en presentation innan han gav sig iväg där han talade om den största risken. Vad tror ni det var? Att masten skulle brytas av under segling? Segla in i en tappat container och sjunka? Nej, alkohol. Han förutsåg att hans största risk var att han skulle ligga i en hamn i Medelhavet/Franska Polynesien/nån annanstans, vädret och solnedgången skulle vara fantastisk, och det röda vinet skulle…smaka som aldrig förr.
I sin presentation berättade han hur han skulle hantera den risken. Konkreta saker.
Precis samma sak måste man göra med RE. Ställa sig frågan “Vad är riskerna?” och därefter reflektera över hur man ska hantera dem. Ensamhet, alkohol, spelberoende, inte träna, spela för mycket TV-spel…
Bara för att det finns risker behöver man inte undvika något, man behöver bara hantera riskerna. Man behöver alltså inte undvika RE, man behöver bara hantera riskerna. Men som du säger, ett sätt att undvika riskerna är såklart att undvika RE helt.
Sen ska man komma ihåg att man alltid kan börja jobba igen. RE är inte ett envägsbeslut. Det är reversibelt. Personligen så är jag RE nu. Men jag är högst medveten om att jag kan börja jobba när jag vill igen om jag känner mig ensam, uttråkad, eller spelar för mycket TV-spel.
Jag tänker att risken med att vara pensionär i 40 år nog inte skiljer sig så mycket från risken med att vara pensionär i 20 år. Min fru har fått mer av ett socialt liv nu när hon är hemmafru (vilket väl är ungefär samma sak som att vara pensionär) än när hon jobbade heltid, medan jag själv blivit mindre social sedan jag började arbeta hemifrån istf från kontoret.
Såklart väldigt individuellt. Man får hitta vad som passar en själv bäst.
Om din släkting mådde dåligt av att inte jobba så är det ju fritt fram att ta ett nytt jobb Jag tänker att om man tror man vill bli FIRE så kan man ju prova på ett år. Det är ju inget irreversibelt beslut.
Sen kan det ju också bli som min släkting som jobbade till 65 och sedan dog med en massa planer ogjorda. En annan anekdot.
Det är säkert ganska individuellt, men om man jobbat ett helt liv gäller det nog att kunna hantera fritiden när jobbet inte finns längre. Min pappa och en kompis pappa gick båda ner sig ganska hårt i alkohol när de gick i pension. Det är konstigt egentligen, min pappa i princip övergav sina tidigare hobbies när han blev pensionär. Man föreställer ju sig att folk som plötsligt får en massa fritid kommer förkovra sig i intressen, inte bara tyna bort i soffan med en öl.
RE är inget för mig, men allt kan ju ändras. Har ett jobb jag trivs fint med och som ger den flexibilitet jag önskar. Har möjlighet till flertalet resor per år, har den tid för hobbies jag önskar och vill inte ha mer ledig tid än vad jag har i nuläget. En balans som är viktig för mig.
Dessutom, enligt statistik från bl.a. Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen i Sverige inträffar fler olyckor i hemmet och under fritidsaktiviteter än på arbetsplatser. Det beror på att arbetsmiljön är reglerad, medan fritiden inte är det.
Men håller man inte med, tror man är stålmannen eller ödödlig kanske man iaf skall tänka på egna försäkringar. På jobbet är man ju försäkrad, oftast även på fritiden. Inte så kul om man råkar illa ut samtidigt som FIRE-kalkylen inte håller hela vägen!
Det är farligt att leva. Alternativet är dock så mycket värre
Du menar alltså att även om man vill göra FIRE, och gör det på prov säg ett år, så ska man inte göra det för att risken att bli sjuk/skadad ökar med ålder och när man inte vistas på arbetsplatsen?
Sorry, men så kan åtminstone inte jag leva. Att försaka saker man vill göra för att det eventuellt kan gå åt h-te
Beror på vad man är för person och hur driven man är att ta sig an saker och bibehålla det under lång tid. Det finns mycket att göra som inte innebär lönearbete men ändå sociala kontakter, utmaning och utveckling. Jag hade nog tex pluggat något skoj och engagerat mig i något volontäraktigt arbete. Hade även sett till att motionera och utveckla redan befintlig eller ny hobby. Finns mycket sånt jag skulle vilja prova syssla med men där tiden och energin inte räcker till när man samtidigt har jobb. Men ja som sagt så kräver det en viss disciplin vilket jag då iaf tror att jag har.
Jag tror absolut att många blir passiva och försoffade, det ser man ofta bland långtidsarbetslösa och sjukskrivna, men egentligen är ju RE bara en tidigare form av pension och pensionärer blir vi ju alla förr eller senare. Vissa lever upp, reser och umgås, andra sitter ensamma och deprimerade.
Jo, men det är ju dock lite annat med sjukskrivna och arbetslösa. Det i sig påverkar ju psykiska hälsan negativt. Ska man jämföra bör man nog kanske hellre göra det med pensionärer och då gärna de som har gått i tidig pension som är friska och har lite energi och livsglädje kvar
Jag tänker att om man tror man vill bli FIRE så kan man ju prova på ett år. Det är ju inget irreversibelt beslut.
