Jag brukar diskutera en del med min far när det gäller frågor om ekonomi och jobb.
En kommentar han kom med för ganska länge sedan nu var att när han var i början av sin karriär så fanns alla sorters ”konstiga personer” på arbetsplatserna. Det kunde handla om personer med grav alkoholism eller olika diagnoser. Man visste ofta inte vad det var för fel på dem men det märktes ju att de var avvikande. De personerna blev knappast befordrade men de hade jobb.
På senare år har kravnivån generellt höjts och normaltillståndet för ”konstiga personer” har blivit att vara arbetslösa.
Det var nu några år sedan han kom med den här synpunkten så jämförelsen är egentligen mellan 70-talet och tidigt 2000-tal. Är det någon som har andra erfarenheter i den här frågan? För min fars del handlar erfarenheten om finansbranschen eller ”kontorsbranschen” i stort möjligen. Det kanske inte gäller helt generellt?
Jag håller med helt och hållet, vi har fortfarande en hel del orginal/“konstiga personer” som är duktiga på sin nisch men inte så “hr-kompatibla”, när vi har nya kandidater så känns det som att nålsögat av normalitet minskat år efter år till den nivå att några bussfaktor 1-personer (business critical om de slutar) inte hade blivit anställda idag.
Det var för övrigt ett väldigt bra argument för att få HR att skärpa sig när vi väl hittade ett bra orignal som de ville blockera…
Fler original och mindre HR-personer som inbillade sig att de tillförde något slags värde överhuvudtaget. Men tror det kommer skifta tillbaka med tiden. Alla med hittepå-tjänster kommer behöva kapas när räntorna är högre.
Samma reflektion som ts far har, tror hr och rekryteringsbranschen har förstört mycket. Förr räckte det att vara bra på sitt yrke och vi hade en naturlig mix av personlighetstyper. Idag fokuserar man på mångfald (säger man) men det är idag begränsat till fysiska attribut, personlighetstypen får inte avvika från vad hr/rekryteraren har bestämt är den enda som duger, vilket kanske är bra om det är hr/rekryterare man söker, men oftast inte det bästa för många andra typer av tjänster…
Jag har sett briljanta programmerare som saknar social kompetens och förmåga att fungera i gruppbaserad arbetsform få sparken trots att de är bättre på sitt jobb än arbetskamraterna, så ja det har blivit svårare för “kufar”.
Även på 90talet var det OK att vara mer än lite udda. På min arbetsplats så fanns det alla möjliga gökar, de flesta med någon typ av specialistkunskap. Många kul stories
Saknar det faktiskt för idag är så situationer slätstrukna. Man måste vara väldigt smidig för att inte någon ska ta illa upp. Sannolikt därför jag sökte mig utomlands och sedermera startade eget. Det känns för mig som att Sverige är mer main stream än åtminstone de länder jag jobbar i
Jag har sett briljanta programmerarsavanter som saknar social kompetens och förmåga att fungera i gruppbaserad arbetsform få stanna kvar trots att de skriver totalt obegripligt kod, fokuserar på helt fel problem och producerar mindre värde för företaget än mediokra programmerare få stanna kvar för att de “är ju så duktiga”.
Jag har bara 8 år i arbetslivet så någon objektiv jämförelse med hur det var “förritiden” kan jag inte göra. Jag jobbar på en vad man skulle kunna kalla en vanlig arbetsplats som inte kräver någon längre utbildning och här finns det och har det funnits en hel del original. Nu när jag tänker på det är alla mer eller mindre original. Förutom jag?
Vi har och har haft folk med alkoholism i varierande grad och folk med diverse diagnoser mer eller mindre extrema. Vi har bara haft en som inte kunnat arbeta här p.g.a att hans diagnos var för extrem. Nu har vi minst en med ADHD, minst en med alkoholism och ca hälften är mer eller mindre asociala varav en är extremt asocial. Nästan hälften röker jämfört med typ en tiondel av befolkningen i stort.
Ingen av de chefer jag haft har lagt någon värdering alls verkar det som i hur social kompetent folk måste vara så länge man svarar i telefon. Sen är det väldigt svårt att hitta bra folk för oss så vi måste ta in dom rötägg som erbjuds men det som värdesätts i första hand är hur duktig man är på jobbet och inget annat. Nu underlättar det naturligtvis om man har social kompetens och är en hel och ren människa i övrigt men det är inget krav.
Jag tror absolut att det är väldigt beroende på bransch. Det säger sig självt att man måste vara mer social kompetent i vissa branscher än andra där min bransch hamnar i botten verkar det som. Den första arbetsplatsen som jag var på i mina första år i arbetslivet var om möjligt ännu “värre” än den jag är på nu. Som jag skrev i början var jag inte med “förr” men jag gissar att det alltid varit ungefär såhär på arbetsplatser som liknar min.
En sista reflektion jag har är att folk med social kompetens och ett ordnat liv i allmänhet är bättre på ett jobb oavsett vad det jobbet må vara oavsett om det kräver social kompetens eller inte. Även om det inte alltid är fallet så finns det ett visst samband.
Jag vet inte om det som min far menade med ”vara konstig” direkt kan översättas till ”sakna social kompetens”. Min spontana känsla är att det är olika saker.
Det finns någon sorts romantiserad bild av ”det icke-sociala geniet” som presterar mycket mer än kollegorna men inte vet vad som är eller eller mer på kaffekoppen. Det är något annat än det frågan handlar om här.
Jag uppfattar att ”vara konstig” handlar om att ha en mix av ”dåliga egenskaper som går ut över jobbet. Man kommer för sent, man missar deadlines och är allmänt sett ett svagt kort. Om beteendet sedan beror på missbruk, psykisk ohälsa, dålig uppfostran eller någon kombination av de sakerna är inte helt lätt att vetа.
Det hela blir ju väldigt subjektivt då “vara konstig” kan tolkas lite hursom. Såsom jag tolkar “vara konstig” är att vara mycket avvikande i något slag, inte ett specifikt slag t.ex. social kompetens, och att det kanske eller kanske inte går ut över arbetet. Alla är ju mer eller mindre avvikande på något sätt.
Vad gäller din tolkning så verkar det att vara en dålig arbetare för den specifika arbetsplats de befinner sig på. Eventuellt med en bakomliggande diffus eller okänd orsak för omgivningen, och är ingen man borde vilja anställa. Således är det inget konstigt att sådana inte blir anställda. Kanske fanns det ett större ekonomiskt utrymme för såna förr? Kanske har jobben i stort blivit mer effektiviserade och det är inte längre möjligt att t.ex. inte komma i tid för att hinna med sitt arbete? Eller kanske var arbetslösheten lägre så utbudet av bra folk var mindre?
Om anställandet av folk ska vara rationellt så tar man de bästa arbetstagarna som arbetsmarknaden erbjuder först och de “konstiga” blir anställda sist oavsett hur man definierar konstig. Fast om behovet av arbetare är större än utbudet måste de konstiga anställas likförbannat.
Det är svårt det där, jag har också stött på den typen.
Fullkomligt briljanta programmerare / tekniskt kunniga, men sen snöar de in på nån oviktig teknisk detalj som sen gör att flera tusen människor blir blockerade av de.
Vad jag sett så fungerar det ändå ganska bra, så länge det finns briljanta chefer som styr dessa personer in på rätt spår.
Ingen har påstått att det skulle röra sig om något konstigt eller svårförståeligt.
En annan sak min far har pratat om är den helt obefintliga arbetslösheten när han kom ut på arbetsmarknaden. Han besökte olika arbetsplatser och ”utvärderade” dem på plats för att sedan bestämma sig för var han skulle börja jobba, vart han skulle ”anmäla sig” så att säga. Det här var nu i en tid när kanske 10% av arbetstagarna läste på universitetet. Om man hörde till den gruppen var man rimligen privilegierad på ett sätt som inte gällde för alla.
Tänkbara förklaringar till att det såg ut som det gjorde på 70-talet är sannolikt två faktorer:
Sverige hade bara tuffat på under lång tid. Det hade inte funnits något större omvandlingstryck.
Om det skulle kommit några omgångar med storskaliga uppsägningar skulle nog bilden rätt snabbt ha förändrats.
Digitaliseringen var ännu ett framtida fenomen, något visionärt i kursbokens sista kapitel. Det fanns fortfarande ganska många ”backoffice-avdelningar” dit sämre fungerande individer kunde omplaceras.
Det här samhället där ”att vara utåtriktad”, ”ha lätt för att bygga relationer” eller ”kunna sälja sig själv” kom att ses som viktigt eller avgörande låg ännu framåt i tiden. Det var så klart ingen nackdel att ha en bra social förmåga men utpräglade ”byråkratchefer” i höga positioner var heller inget ovanligt vid den här tiden.
Och jag har sett anställda som inte kan vara med i någon grupp överhuvudtaget utan att starta konflikter få vara kvar för att de vet vem de ska fjäska för och vem det går bra att hugga i ryggen. Jag har till och med upplevt folk anställda på stora finansinstitut som skryter om sina måndagsbakfyllor.
Jo, det här med att ”jobba uppåt” än en intressant fråga. Min mamma hade en kollega som var en total katastrof prestationsmässigt. Allt hon tog i blev ett smärre haveri. Dock var hon samtidigt chefens älskarinna. Knepigt läge.
tack för roligt inlägg och ett riktigt gott skratt.