Det pratas oftast mycket om “imposter syndrome”, men är det många av er som också känner det omvända? Det gör nämligen jag, jag jobbar i en organisation som nyligen varit extremt tekniktung men som nu börjar fyllas upp med administratörer och mellanchefer.
Vad är era erfarenheter?
4 gillningar
Assåå… Vet inte om vi delar samma definition av imposter syndrome. Jag ser det som känslan av att man egentligen inte har den kompetens som krävs för att förtjäna sin plats i organisationen, trots att man ändå organiskt klättrat till en viss nivå av framgång.
Med omvänt imposter syndrome, menar du då att du med din överlägsna kompetens egentligen förtjänar att ha det mycket bättre än vad du har idag?
Eller menar du att dina kollegor är inkompetenta imposters och inte förtjänar att ha det lika bra som dig?
Är en administratör eller mellanchef per definition inkompetent?
Är det bara teknikkunniga ingenjörer som förtjänar framgång?
Kan nog vara bra med ett förtydligande, för det låter som en rätt crazy grej att säga, särskilt när du får det att låta som att detta är nån slags problem för dig.
8 gillningar
För att förtydliga, fler som gör mindre, kan mindre och som tror högt som sina jobb.
Och jag visste väl att det skulle komma ett par såna här svar, och ja, även omsättning per anställd har gått ner. En del imposters i organisationen med andra ord.
2 gillningar
Om du tycker du är överkvalificerad för din organisation, så kanske det finns mer passande organisationer att söka sig till?
Vet inte riktigt vari problemet ligger, mår du dåligt för att du har för bra kompetens eller för att organisationen anställt för ”dåliga” kollegor? 
Okej, för att då svara på första frågan: Ja,
Men det gäller naturligtvis inte alla. Jag tror mer det har med krav och förväntningar ”uppifrån” att göra.
Det är är ju ett tecken på att du bör söka sig vidare till en organisation med striktare krav på inträde.
3 gillningar
Kanske det är så, lite tråkigt när man annars trivs, men känns tråkigt och frustrerade när supportfunktioner i företaget som ska stötta produktion och utveckling börjar dra åt annat håll.[quote=“Denkmal, post:6, topic:82902, full:true”]
Det är är ju ett tecken på att du bör söka sig vidare till en organisation med striktare krav på inträde.
[/quote]
Kan rekommendera Sectra. Det hittills enda företaget där jag inte har kvalat in lol. Det var i och för sig ganska tidigt i min nuvarande karriär. Är dock inte säker på att jag skulle välkomnas nu heller trots att jag är någonstans på topp 10, topp 15 i min roll i Sverige.
2 gillningar
Nja, det finns flera förklaringar och begrepp för fenomenet.
Avtagande marginalnytta Att gå från en till två anställda ger 100% extra marginalnytta. Att gå från två till tre ger 50% extra marginalnytta. Att gå från 100 till 101 ger 1% extra marginalnytta. Och så vidare.
Komparativa fördelar
När en organisation växer kan och behöver kärnpersonalen avlastas med kontorsstäd, administration, konflikthantering, lönekontor, internrevision, lagerpersonal, reparatörer m.m.
Mindre kvalificerat folk som avlastar så att specialisterna kan fortsätta fokusera på det viktiga. Det betyder inte att avlastningen är överflödig. Utan avlastningen så hade teknisk spetskompetens behövt lägga dyrbar tid på att hantera vardagspyssel som ofrånkomligt uppstår i en växande organisation.
Paretoprincipen eller 80/20 regeln.
Produktiviteten bland anställda följer ungefär den fördelningen. De flesta producerar ganska lite och grovt sett 20% producerar 80%. Är det rätt uppfattat @Pareto?
Jag antar att det kan sticka i ögonen om en stödtjänst får en officiell eller inofficiell maktställning och utnyttjar den för egen vinning. Men det kan ju också vara så att man värderades högre i en liten organisation där det inte fanns så många att jämföra sig med. Så man kunde känna sig lite viktigare och duktigare än man var.
5 gillningar
20% av arbetsinsatsen ger 80% av resultatet.
Jag är tveksam till att man kan likställa det med personer.
1 gillning
Jag blandade ihop det med Prices lag. Det är ett jäkla kaninhål på Wikipedia ser jag. Prices lag stämmer tydligen inte lika bra som en annan lag - Lotkas lag, som i sin tur är en variant av Zipfs lag.
Roten ur gruppens antal står för halva resultatet. Lotkas lag ger lite mer nyans i att det skiljer beroende på vilken verksamhet man talar om.
Om inte jag minns fel så nämndes det i podden att @carolinebolmeson var motiverad av att så många forskare inte når ut med sitt arbete. Är de här “lagarna” något du är bekant med Caroline? De prövades nämligen på just vetenskapliga refereringar. Det kanske är något slags svar, menar jag? Äsch - det är säkert allmän kännedom. Bara färskt för mig 
- Price’s square root law or Price’s law,[12] on the topic of authors publishing academic literature, proposed that half of the publications come from the square root of all authors. For example, if 100 papers are written by 25 authors, then 25=5
out of the 25 authors will have contributed 50 papers. However, empirical data suggest that Price’s law is a poor fit, while the related Lotka’s law[13][Note 1] is a good fit;[14][15]
1 gillning
I ditt räkneexempel avtar inte marginalnyttan, utan varje nyanställd ger exakt samma marginalnytta som den första.
2 gillningar
Ja, jag tänkte också på det nu när jag läste det igen men det är väl iaf en anledning att företag och andra organisationer har svårt att ansamla hur mycket personal som helst. Det blir inte bättre med fler tillslut.
Har bytt jobb en hel del och förvånansvärt många arbetsplatser känns som de öppnade dagen innan. Samma problem dyker upp hela tiden, och har garanterat uppstått flertal gånger innan. Men det är en ny lösning varje tillfälle.
Fåntrattar man haft som chefer. Vem tillsatte den människan och varför har han/hon kvar jobbet?
Hade varit uppriktigt sagt fantastiskt att jobba på ett fungerade ställe innan man ger upp. Nuvarande arbetsplats är under utveckling och alla är överens om att det inte kan fungera som det gör nu i all oändlighet.
2 gillningar
Grunden till västvärldens välstånd har ju varit “specialisering”.
Samhället och företag har tappat bort detta. Ingenjörer skall helt plötsligt vara sekreterare, administratörer. Läkare samma sak.
Samma sak med det svenska fenomenet källsortering.
Bara för att en hjärnkirurg kan sortera sopor är det inte rationellt att den skall göra det.
Sedan läser man artiklar på FB om sop-poliser som kontrollerar om stackars flyktingar/analfabeter som slänger sopor fel. Kommentarerna rasar. Slutar med att man dumpar saker i vägkanten.
Hur kan det vara bra för miljön?
Baka sin egen pasta, brygga sin egen öl.
1 gillning
Känner igen fenomenet “omvänt imposter syndrome”. Jag gissar att det uppkommer då kompetensen på beslutande nivå, när det gäller kärnverksamheten, sjunker under en kritisk gräns. Då fattas beslut mer på magkänsla och det blir viktigare vem som säger något än vad som sägs. Logiken sätts ur spel och det blir möjligt att nå högre position mer på “personliga egenskaper” än på kompetens. Lojalitet blir hårdvaluta, och medarbetare inser att det är lättare att “fejka” än att försöka rätta till. Successivt måste allt fler stödpersoner och mellanchefer tillsättas, men problemen blir större. Till slut sitter de i styrande roller nästan bara i möten med varandra och leder egentligen inte verksamheten. De klagar på att det inte går att få tag i tillräcklig kompetens, men samtidigt värderas kompetens lågt i form av lön och arbetsförhållanden. Inom privata organisationer så sker till slut en utslagning men inom offentliga organisationer kan det pågå under lång tid. Saker och ting som kostar extremt mycket, men där de verkliga resultaten är undermåliga eller mediokra. Jag ser en tendens att Europa lider allt mer av detta (Rönning var också inne på något liknande i senaste avsnittet av Marknaden Podcast)
6 gillningar
Så skulle jag också tolka ett “omvänt imposter syndrome”
Lägg också till att en sådan individ konsekvent kallar sig själv “högpresterande” så att andra hör det så har du nog en komplett “Grandios självbild” 
Men tillbaks till ämnet så har både Alvesson/Spicer och Alvehus mfl beskrivit fenomenet med tilltagande admin som stryper kärnverksamhet.
Jag vet, jag är en av amöborna, det dräller av oss och någonstans ska vi ta vägen med alla våra högskolepoäng 
…vilket inte betyder att jag tycker det är bra alls
1 gillning
Känner igen, känner igen, känner igen. Jättestörigt när man vill uppnå kvalitet och det uppnås genom ej mätbara saker. Det är inte värt särskilt mycket att vara den som utför utan värdet finns i kontrollfunktionerna, pappersvänderiet och titlarna.
Något har hänt sen sist, det verkar som om någon smygläst min tråd och plötsligt är det inget problem för mig att som specialist köra över nätsänket till mellanchefer på samma nivå som mig för att få saker att fungera. Kanske de högre cheferna söp bort sina dåliga besvär på semestern och kom till sina sinnen och piskade sina “undersåtar” efter semestern att lyssna.
Kanske lite hårt men ja, men det är min direkta känsla. Kontentan är att jag trivs igen.
4 gillningar
Låter som att det är dags att ta steget till mellanchef?
“The opposite of imposter syndrome is often referred to as the Dunning-Kruger effect. This is when individuals overestimate their abilities or knowledge, often lacking the self-awareness to recognize their own limitations. In contrast to imposter syndrome, where competent individuals doubt their abilities, the Dunning-Kruger effect leads less-skilled individuals to believe they are more capable than they actually are.”
1 gillning