Jag har varit ägare i Axfood många år och är nöjd med hur aktien utvecklas.
Men jag frågar mig om man måste vara helt känslokall och sakna empati för att fortsätta äga aktien. Jag tänker på hur Axfood behandlar sina anställda.
Axfood bygger en ny Willys butik i Vagnhärad och lägger ner en Hemköps butik när Willys butiken är färdig. De anställda på Hemköp blir uppsagda, men är välkomna att söka nya jobb på Willys.
Jag sålde mina H&M på grund av hur dom behandlade sin personal med hyvling.
Varför kan de stora bolagen inte behandla sin personal på ett humant sätt?
Willy och Hemköp är två olika bolag även om de har samma ägare. Att smälta samman personal däremellan är inte helt okomplicerat.
Om du känner att Axfood är ett oetiskt bolag baserat på just detta så tror jag dessvärre att du kommer få ohyggligt svårt att hitta investeringar som passar din moraliska kompass.
Tycker inte att det är inhumant att passa på att göra sig av med dåliga anställda vid en omstrukturering. Att man en gång blivit anställd ger en inte rätt till livstidsförsörjning.
Jag har tidigare jobbat fackligt och jag ser inte riktigt det oetiska i det du beskriver. Att lägga ner butiker och säga upp personal är inte i sig oetiskt eller problematiskt. Däremot kan man ju göra det på ojusta sätt. Vi ska vara tacksamma för att det finns tydliga spelregler i Sverige och acceptera de beslut som företag fattar, som håller sig inom dessa spelregler.
Fallet hyvling uppfattar jag som speciellt. Handels gör sitt bästa för att försöka begränsa detta fenomen och har iallafall haft vissa framgångar. Vi befinner oss i en brytningstid där många traditionella fysiska butiker inte längre är lönsamma och läggs ner. Att då under “nedgången” försöka hantera kostnader är svårt. Det kan absolut vara rimligt att ha tjänster med färre timmar och inte bara fasta heltidstjänster.
Däremot framstår de extrema exempel som redovisats när någon har några få fasta timmar och i övrigt förväntas vara “flexibel” inte som vare sig rimliga eller acceptabla.
Jag tror att den inställningen varierar stort bland de som skriver här. I sak ser jag inget konstigt i det havsekorre skriver. Däremot så varierar min bild beroende på vilket perspektiv jag väljer att ha.
Ser jag det ur ett anställd perspektiv där jag fått gå från mitt jobb till följd av att en butik läggs ner så hade jag med all sannolikhet inte varit så glad. Däremot kan det ge den anställda möjligheten till ett nytt och bättre jobb. Kanske den spark i röven man behöver för att påbörja den där utbildningen man tänkt på. Det kan även vara så att det var den sista spiken för att hamnar utanför arbetsmarknaden helt. Var man hamnar ansvarar man iaf till viss del för själv.
Ser jag det ur ett ägande perspektiv drivs affären med lönsamhet som fokus, inte för att sysselsätta människor eller av etiska skäl. Den anställde får lön för att utföra en uppgift. Görs detta med för dålig lönsamhet försvinner behovet och därigenom avslutas anställningen. Jag har hittills inte träffat någon företagsledare som driver sin verksamhet ut ett etiskt perspektiv där sysselsättning av så många som möjligt är affärsfokus.
Det jag däremot ser som ett större problem är att ägandet centreras till relativt få personer och att det blir en liten del som blir otroligt förmögna medan en allt större del får svårt att försörja sig trots att de arbetar på två/tre olika jobb och 16 timmars arbetsdagar. Detta inte speciellt vanligt i Sverige ska tilläggas. Förmögenheter flyttas på ett i mitt tycke ohälsosamt sätt till ett fåtal medan desto fler får det sämre. Jag tror att den del anställda inom Hexagon exempelvis kan tycka det är lite märkligt att deras förra VD får 88 miljoner i fallskärm för att frivilligt sluta - kanske hade ett sådant beslut inte fattats med ett arbetstagarperspektiv närvarande inom styrelsen.
Jag hade föredragit ett ägande som delades av fler där ett bolags lönsamhet ger tillbaka till de som faktiskt arbetar på bolaget och inte enbart ägarna. Ja, löner är ett sätt att få betalning tillbaka men jag tänker mig i detta fall ett scenario där en del av bolagen ägs av sin personal. Jag tror att detta hade kunnat balansera ut vissa av dessa mer extrema effekter och dessutom kanske det är rimligt att de som producerar, säljer, utvecklar etc. kan få en effekt av sitt arbete i form av utdelning/kurstillväxt. Jag tror även motivationen för de anställda kunnat påverkas positivt av att veta att ett gott resultat ger något tillbaka i ens privata plånbok.
I grunden så drivs samtliga noterade bolag idag med ägarnas intressen i första rum. Då kommer lönsamhet/tillväxt premieras. Vill du investera i aktier kommer detta alltid vara fallet, så att hitta bolag som inte kommer säga upp personal vid ändrade marknadsförutsättningar till det sämre är jag tyvärr rädd kommer vara omöjligt för dig.
Jag precis köpte mat från Willys. Jag såg en rullstolsburen arbetade i Willys, han fyllt upp hyllor med varor. Några månader sedan i en annan Willys butik fick jag hjälp av en anställd som hade funktionsnedsättning. Axfood visar sitt ansvar till samhället och bidrar till samhället. Willys butiker ligger i Stockholm norrort. Kan du hitta några anställda arbetar i andra mataffärer är rullstolsburna/har funktionsnedsättning? Jag tycker Axfood kan visa företags samhällsansvar genom att hjälpa människor att försörja sig själva.
Det här är faktiskt ganska vanligt och inte unikt för Axfood. Just matbutiker, särskilt de större, har en hel del enklare uppgifter som passar väldigt bra för personer med funktionsvariationer. Potentialen för win-win är betydande.
Jag vet inte om de personer du hänvisar till är anställda av Willys, jag vet att på min ort har Willys personer som tillhör LSS som har daglig verksamhet i affären. Vilket är mycket bra.
Jag vill säga att det är ett företags samhällsansvar genom att hjälpa människor att försörja sig själva. Det är aktiebolag som betalar löner/pengar och personen som är rullstolsburen får en ekonomisk ersättning. Om du tycker Axfood inte är bra kan du köpa andra aktier.
Det initiala formatet är ofta att en person inom LSS personkrets får en så kallad enskild placering. Ofta är framgången starkt beroende av att det finns en bra handledare. När personen väl har lärt sig en bra repertoar av arbetsuppgifter och haft sin enskilda placering under ett antal år kan det hela övergå i en anställning. Det finns ingen garanti för att det ska bli så men det blir ofta när utfallet när allt funkar bra.
Verkar inte logiken lätt haltande i att bli upprörd över att några välmående svenskar får färre schemalagda timmar när massor av folk dör av fabriker som ramlar ihop i Bangladesh och arbetarna lever i svält och misär? Inte så att det skulle vara utan betydelse hur saker fungerar i Sverige men frågan känns ändå tydligt underordnad.
Om man vill det och företaget man arbetar för är börsnoterat så står det väl en fritt att köpa aktier i företaget man arbetar för? Detta är ju något som dock brukar avrådas, eftersom man då exponerar sig dubbelt för risk.
Det finns möjligheter i en noterad miljö att köpa andelar, det jag ser framför mig är dock en lite mer specad bild där 10 % (slänger bara ur mig en procentsats) av ägandet är avsatt för bolagets personal och att man efter att ha jobbat en viss tid blir delägare utifrån en uppsatt modell. Som storägare blir då personalen mer involverad i bolagets styrning och kan på ett annat sätt påverka verksamheten. Detta är på grundläggande provpratsnivå.
Tycker att det ibland blir lite märkligt att man avråder från att äga aktier i det bolag man jobbar för. Rörande en VD anställning kan man ju då tycka att dessa i allmänhet bör klassas som korkade (eller kanske bara väldigt riskbenägna) då i stort sett samtliga börs VDs har en relativt stor ägandeandel i bolaget det jobbar för. När de gäller just dom anser man det ofta som “ett sätt att skapa lojalitet”. Detta bör väl vara rimligt även för en vanlig arbetare?
Nej men du framstår som att du behöver läsa på lite om hur arbetsmarknaden och företagande fungerar.
I ditt ursprungsinlägg sågar du konsekvensen för företag As personal pga att företag B expanderat. Att A och B har samma ägare spelar mindre roll och i verkligheten är det mer komplicerat än att bara vara en godhjärtad humanist.
Det värsta tänkbara scenariot för en arbetsplats är en personalpolitik där ledning inte vågar eller orkar rotera ut människor som inte bidrar. Det är varken bra för företaget eller för arbetsklimatet i sig.
Visst, men om man spinner vidare på den modellen, så kan man ju bli delägare genom att en viss del av ersättningen skes i aktier (inte helt ovanlig modell på många företag, även för “vanliga” anställda).
Men, att en del av ersättningen skes i aktier medger att ersättningen i rena pengar är potentiellt mindre, så man kan i stort sett likställa det med scenariot där man själv köper aktierna för sin lön.
Tjaa, som du säger, avrådan har ju med riskhantering att göra. VDs har väl delvis en stor ersättning just för att deras roll innebar en avsevärd risk.
Själv äger jag aktier i företaget jag jobbar för, men jag håller det ändå på en nivå så att det är en bråkdel av våra totala börsinnehav.
Hela frågan verkar lite konstig. Syftet med att öppna en ny butik är ju knappast att “rensa bort oduglingar”. Någon enstaka mindre välfungerande medarbetare kan ju finnas men att det skulle vara en central fråga verkar snurrigt. Vi pratar nu om en rätt liten lokal arbetsmarknad och butiken som öppnas är ju större än den som stänger. Från ett mer normalt perspektiv borde den här förändringen vara positiv och innebära nya möjligheter för befintlig personal och även nya tjänster som tillkommer.
