Det här är en sak jag har gått och funderat på länge. Jag har dock inte knäckt hur man säger det här till någon utan att - något överdrivet - bli slagen på käften som svar.
Ändå är det här den mest grundläggande principen som jag upplever att man behöver förstå kring ekonomi i dagens samhälle. Visst vi hade kunnat önska att det vore annorlunda men det är exakt så som det är.
T.ex. om man upplever att man är underbetald på jobbet och upplever att man skapar ett större värde än man får betalt för. Då är det ju faktiskt så enkelt som att byta jobb. Eller starta eget.
Det är därför jag också älskar företagande och respekterar alla företagare som drivit sin business i flera år. Oavsett om de har en vårta på näsan eller inte. Som företagare får du nämligen betalt EXAKT det värde som du bidrar med.
I andra änden så blir det också öppningen. För att tjäna jättemycket pengar så blir formeln enkel:
Bidra med massivt värde till världen på ett sådant sätt där marginalkostnaden för leveransen av det värdet går mot noll.
Det vill säga att använda sig av hävstång. Gärna i ett område där marginalkostnaden för att leverera ytterligare en produkt eller onboarda ytterligare en kund till är noll. Det är ju därför vi har enorma företag som Facebook, Apple, Google etc.
Din inkomst = värdet som du skapar = din unika kompetens / förutsättningar + din hävstång + din nivå av ansvar.
Det vill säga att allas lön är en direkt ifyllnad av:
Din unika kompetens / förutsättningar - att vara på rätt plats vid rätt tid, att kunna något som få andra kan, att ha tillgång till en sfär som andra inte kan, att vara bäst i världen på något (t.ex. Zlatan). Ofta definieras det här av något som inte går att lära någon annan. Dvs. vi kan inte ersätta Zlatan genom att ta Ove och träna upp honom, något vi kan göra med t.ex. en mattelärare. Vi kan utbilda många mattelärare på rad.
Hävstång - du kan utnyttja någon slags hävstång i arbete. Det kan vara kapital (=finansbranschen), det kan vara personal (=organisation), idéer eller något annat.
Nivå av ansvar - dvs att din ersättning är inte längre kopplad bara till att du mekaniskt ska leverera något per timenhet, utan det handlar om ansvar för t.ex. resultat. @aridos introducerade konceptet “bredtid” vs “smaltid” för mig. Smaltid är att jobba på ett lager. Du kör truck och får betalt per timme. Jobbar du 2x så får du 2x betalt. Bredtid handlar om att resultatet är inte längre är kopplad till timinsatsen. Det handlar mycket om att här tjänar man pengar med sitt huvud.
Men hur ger man bort det här? Är det förståeligt? Vad tänker du? Hur undviker man den politiska diskussionen?
Tycker du resonerar lite väl likt en 20 årig grabb som precis läst sin första NEK kurs och läst den osynlige handen, och på varje hemmafest självsäkert konstaterar att marknaden aldrig har fel…
Om jag skulle vara den enda läkaren i världen som kan bota barncancer, men jag tar 10 mnkr för det, så kan alla som blir botade (=kunden) vara nöjda och ändå tycka jag är girig.
Flyttade inlägget till denna tråd istället då jag tyckte det var intressant. Fattar din poäng om girighet. Fattar också att marknaden har fel ibland - särskilt när saker regleras (och blir katastrof) men samtidigt upplever jag ändå att det finns en koppling mellan värdet jag skapar och ersättningen jag får. Se resonemanget överst där jag utvecklar tanken.
Tycker också att resonemanget blir lite väl naivt a la Ayn Rands Atlas Shrugged (som jag tyckte var cool första gången jag läste den när jag var 19, tills jag insåg att världen var lite mer komplicerad än så)
Jag är extrem marknadsliberal, men jag anser ändå att det finns massor av sätt att utnyttja sina anställda eftersom det är så mycket som står på spel mer än själva jobbet, relationer, familj, rykte, energinivå, kunskap osv. Så inte alls så att det är självklart att “bara byta jobb” när man levererar mer värde än man får betalt för.
Sen håller jag med om att de flesta inte förstår grundläggande marknadsekonomi och det är ett problem.
Mitt mål är inte att förklara världen som Ayn Rand. Jag tänker att jag tar min utgångspunkt i en vanlig person - som vill kunna påverka sin situation. För jag tycker att det finns extremt mycket tankespjärn och värde att hämta.
För självklart håller jag med om att allt inte är perfekt i samhället (t.ex. har jag en stark åsikt om låga löner till militärer, don’t get me started). Men det är ju är inte hjälpsamt. Särskilt inte om jag t.ex. vill snabba på min egen resa mot FIRE eller mitt rika liv.
Tror absolut inte att det är din avsikt, men när man säger
…så kan det nog uppfattas som rätt drygt av en person med hus och barn på en liten ort med relativt lågt humankapital som känner att arbetsgivaren utnyttjar situationen.
Dessutom tycker jag inte det är så konstigt att människor har svårt att se värdet i det en hedgefondförvaltare skapar. Marknaden gör att det värderas väldigt högt, men det är ganska många steg man måste ta mentalt för att förstå hur det bidrar till en bättre värld.
… och ändå ligger lösningen i att förstå och välja. Men som du skriver så framstår den som säger det som dryg eller tondöv. Vilket innebär att det inte säga. Vilket innebär att många sitter där med lågt humankapital, ingen tro på att det går att ändra.
Jag tycker att budbäraren blir skjuten så himla ofta i denna konversationen.
Jag tror att anledningen till att budbäraren blir skjuten är just för att budbäraren ofta framför lösningen som att det är så himla enkelt.
Det -är- lösningen att byta jobb, men det är verkligen inte enkelt
Tänker att mycket inte bidrar till en bättre värld. Och behöver inte göra det. Särskilt eftersom det också är subjektivt. Hedgefondförvaltaren tex har en stiftelse för att rädda sjöpandor eller något annat.
Det ÄR enkelt. Men det är inte lätt. Två olika saker. Massor av människor gör det varje dag. Det svåra är att komma fram till VARFÖR man borde göra det och därmed hantera rädslan för att ta steget.
Men om man inte vet varför så kommer det aldrig ske. Då blir det svårt. Typ omöjligt.
Mod är inte frånvaro av rädsla. Mod är att säga att något annat är viktigare. Mod är att vara rädd och göra det ändå.
Dålig på semantik, men du får det att låta som att det bara handlar om att ta modet att göra det. Att byta jobb imnebär massa risker och saker som måste hanteras, det kräver mer än mod, det kräver planering, tid, energi, riskmitigering osv
Det kräver dessutom att man inte har mentala skelett i garderoben, problem med självkänslan eller en djupt inpräntad ideologi sedan barnsben som sätter stopp, och mycket mycket mer, som du säger @Buspojken
Vissa har en djupt rotad syn på arbete som plikt och dygd och/eller ett sätt att förverkliga sig själva. Inte som en frivillig affärsuppgörelse.
Bara språket vi använder vittnar om det kan jag tycka. Många säger ”jag fick äntligen jobb på X” eller ”jag fick X i lön”. Man tar inte. Man blir utsatt eller belönad med ett jobb och dess villkor. Men det gäller så mycket mer än arbetslivet.
Med risk för att bli politisk, men jag tycker det här är ett generellt fel som högern gör, de försöker få det att framstå som att det inte finns nån maktproblematik mellan arbetsgivare och arbetstagare, för det låter ju kommunistiskt. Och då upplevs man (precis som du beskriver) ofta som rätt dryg/oempatisk/etc för många
Istället för att erkänna att det finns det visst, men lösningen är att ge individer mer frihet så att det blir enklare att byta jobb och starta egna företag, snarare än att ge makten till staten/facken.
Vi vet att kapitalmarknaden inte är perfekt effektiv. Men att den är relativt nära och att som investerare borde vi agera som om den är effektiv.
Samma sak här med arbete om man trycker med mycket stor emfas på upplever i denna meningen:
Det är just det där ordet upplever som är viktigt, för det är inte samma sak som att objektivt leverera värde. Sen är inte ens arbetsmarknaden perfekt effektiv i den meningen om att alla får precis den ersättningen som marknaden upplever att man levererar i värde. Men det är en modell och vi borde agera som om den är sann för bästa resultat.
Men det innebär också att man behöver byta jobb, man behöver hitta den delen av marknaden där det värde man levererar upplevs av annan part vara högre. Det är inte lätt, det kanske inte ens är värt det. Men det blir i alla fall ett medvetet val.
Med all respekt. Jag håller inte med. Jag fattar att det här är en värderings- och personlighetsfråga. Men, om vi tar det till extremen som visar att det inte är en naturlag:
Jan, du måste byta jobb annars kommer dina barn dö.
Sjukt starkt varför. Behöver ingen planering. Behöver inte lösa problem med självkänslan. Behöver inte lösa någon djupt inpräntad ideologi. Behöver inte mitigera några risker, eller liknande. Jag behöver bara byta jobb. Nu. Direkt.
Det är typ det här som är min poäng. De flesta blandar ihop VARFÖR med HUR. Om “varför” är tydligt, då är “hur” enkelt. Utan ett “varför” är hur helt irrelevant. Tror ni har sett det själva när ni har försökt ge råd till någon som har ett problem som ni har löst i livet. Man kan ge 100 lösningar, men personen har ändå hellre kvar problemet än löser det. Till slut ger man upp på att försöka lösa det. För att man löser fel problem.
Jag påstår att det inte finns något objektiv värde i den här frågan. Allt kommer bli subjektivt. Något som är värde för mig är inte värde för någon annan. Något som är lite värde för mig kan vara lite mer för någon annan. etc.
Jag förstår inte riktigt vad du argumenterar för, jag försöker förklara varför jag tror att människor reagerar med taggarna utåt när du resonerar som du gör och du replikerar med att hävda att du har rätt i sak.
Jag hävdar också att det rätta valet är att byta jobb, men att ditt sätt att argumentera för det (hävda att det är så himla enkelt) inte går hem.
Om du inte håller med mig bör du förklara själv varför det inte går hem, men eftersom du ställde frågan så…?
OK, jag tror jag hänger med på vad du menar, och jag kan själv bli frustrerad ibland när man försöker hjälpa människor i flera avseenden och ge både varför/hur till ett problem.
Men…
You can lead a horse to water. But you can’t make it drink
Jag och @Buspojken ger ingen lösning på problemet, om man så vill. Bara en nyans i diskussionen kring varför människor kan tänka och agera hur de gör. Och hur svårt det är att få hästar att dricka.
Jag vet inte heller om man nödvändigtvis kan ge bort det till vem som helst. Eller om man borde försöka göra det. Alla är nog inte mottagliga vid varje givet tillfälle.
Jag skulle även påstå att det spelar ingen roll om det finns ett objektivt värde någon kan leverera eller inte.
Antingen finns det objektiva värdet men det är inte det som ens prestation värderas efter (det är efter det subjektiva värdet enligt mottagaren man ersätts).
Eller så finna inte det objektiva värdet och man ersätts enligt det subjektiva.
Helt enkelt är det irrelevant om det existerar ett objektivt värde eller inte.