Sorry. Blev engagerad i diskussionen. 
Du har rätt, missade den distinktionen.
Tack för att ni hänger kvar.
6 gillningar
Exakt.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad ni menar när ni skriver “Marknaden”. Vem är marknaden? Och i vilken kontext? Säg att man lever i en oligarki där tio individer äger enormt kapital relativt till den övriga populationen. Vilken “marknad” bestämde att de skulle få dessa summor?
Min poäng är att man inte kan ignorera maktperspektiv på det här sättet när man diskuterar individer. Likväl är det naivt att tro att det är regleringar som får värderingar av såväl individer som varor att balla ur och om vi bara lät saker vara skulle allting bli “rätt”. Det är ett extremt ideologiskt uttalande och grundar sig inte i någon som helst empiri. Snarare skulle jag säga att motsatsen är sann: det krävs starka kontrollorgan för en välfungerande, icke exploativ, marknad.
3 gillningar
Ja. Jag håller med @ToVa. Men, det är inte hjälpsamt för en person som vill leva ett rikt liv idag, i denna världen som vi lever i.
Min poäng är då: vilket perspektiv är mest hjälpsamt? Då tror jag att det är att koppla sin ersättning till det upplevda värdet som man skapar. Tjänar jag bara 10.000 kr, ja, då är det för att andra människor - staten, arbetsgivaren, kunderna eller någon annan inte värderar det till mer. Jag kan ha en åsikt om att det borde vara annorlunda. Men det kommer ju inte hjälpa mig, eller hur?
Vi kommer kanske på frågan från två olika håll där du resonerar utifrån individen och jag tänker mer på samhällsnivå.
Med ett rikt liv, menar du ett liv med hög lön/stort kapital? Eller ett liv där jag känner att mitt “värde” eller “värdeskapande” uppskattas av min omgivning? Jag tror att lön eventuellt blir ett trubbigt verktyg där med. Som före detta lärare, t.ex., visade mina elever stundtals enorm uppskattning i stil med “du har förändrat mitt liv” el. dyl., men det är ju inte de som bestämt min lön, i detta fallet. Likväl skulle jag säga att förskolepersonal är oumbärliga för att vi föräldrar ska kunna arbeta överhuvudtaget, men samtidigt blir barnskötande i dess olika former ofta ett låglöneyrke.
Mitt problem ligger kanske med “de” som bestämmer vad som är värdefullt. Jag tror att genom att diskutera det, organisera sig och vara politiskt aktiv kan man förändra, åtminstone aspekter, av det. Det låter resignerat att “bara byta jobb” i det fall att man älskar det man gör.
2 gillningar
Jag menar den person eller organisation som betalar för ens arbete.
Håll isär ägande från att ha inkomst. Det är helt enkelt irrelevant vem som äger om det finns möjlighet att få inkomst från andra personer/organisationer.
Ägandet i sig blir bara relevant när alternativ saknas (vilket det gör i t.ex. totalitära samhällen).
2 gillningar
Ett liv där jag har friheten att göra de val jag vill göra utan en begränsning i ekonomi.
Jag förstår ditt resonemang och håller med (mamma som lärare). Men jag tycker att det är konstigt att det ställs som ett motsats förhållande till att tex möjlighet att gå i pension tidigare, jobba som lärare i den utsträckning man vill osv.
I min värld blir det som: jag kan inte ha de pengar jag vill, så värderar jag hellre tillfredsställelse i att bidra till andra.
Eller som många säger. Om jag ska välja pengar eller hälsa, då är ändå hälsan viktigast. Ja, men varför inte ha pengar och hälsa? Eller är det så att rika människor är sjuka? Varför inte både och?
Men jag upplever att för många så blir det enklare att prata om samhället och vad som borde göras annorlunda. Medan jag är ganska ointresserad (att förändra) av samhällsnivå och tror på att man kan göra skillnad på individnivå.
Det här entreprenörtänket är det en del som bara föds med, de flesta inte. Och jag tror inte det går att lära sig det heller, det är som en del av personligheten. Jag har en kompis som är sådan och han har bara gjort business sedan vi gick i grundskolan. Problemet med dessa personer är att de absolut inte kan förstå att alla andra inte är likadana.
5 gillningar
Ja, det sägs så. Men jag tror inte det. Min pappa jobbade på fackförbund (och gick bort när jag var 13) och min mamma är lärare. Hade ingen aning om företag förrän 2 andra året på universitetet när jag insåg att företag var ett sätt att köpa sladdar utan moms.
Jag fattar att alla inte är likadana. Jag köper dock inte att det är en ursäkt till att principen inte skulle fungera eller vara hjälpsam. OCH den säger inget om att man måste starta eget. Ta @Anonym som exempel - han tjänar mer än vad jag gör till förmodligen halva arbetstiden som anställd. Samma ekvation gäller.
Inkomst = upplevt värde av marknaden av Jans / Denkmals jobb = nivå av ansvar + unik kompetens + hävstång
Han har en annan mer fördelaktig inställning i den ekvationen än vad jag har. Så det handlar inte om man har A-skattesedel eller F-skattesedel tänker jag.
2 gillningar
Generellt så tänker jag att folk bara vill gnälla när de säger det ena och det andra. Man vill bara ha någon som lyssnar och vill inte ha några lösningar. Därför de blir provocerade, för nånstans vet dom att man har rätt. Så istället är det bättre att bara lyssna och nicka än att försöka lösa deras problem. (För det vill dom inte egentligen)
4 gillningar
Ja om någon grämer sig över en låg löneförhöjning i fikarummet är det kanske inte jättesocialt kompetent att kontra med "Hörru, då är det bara att du byter jobb eller startar eget 
"
Däremot förstår jag @janbolmeson frustration också när någon som redan sökt sig till exempelvis RikaTillsammans och exponerar sig för ekonomiska tips och inspiration blir lika upprörd.
2 gillningar
“Jag fick barn”
Ja? Storken levererade dem?
Beror lite på vad man har för mål. Jag hade lätt kunnat kläcka ur mig något liknande. Antingen förstår personen vad man menar, eller så gör hen inte det och det blir awkward stämning och personen pratar mindre med mig. I båda fallen vinner jag 
5 gillningar
Det handlar sannolikt bara om att jag har svart bälte i ögontjäneri, det är lättare att få hävstång på det som anställd
5 gillningar
Det är min inställning i frågan. Det är upp till dig själv att förändra situationen så att du blir nöjd. Tror att folk överlag är alldeles för bekväma och föredrar att gnälla över situationen.
Tror jag är för trött på människor, för att linda in saker, för deras skull. 
1 gillning
Inser att det är det här fetstilta jag behöver bli bättre på. Jag vill ju vara så j-a omtyckt hela tiden. 
4 gillningar
läs vilken årsredovisning som helst från vilket större bolag så ser man lätt att lönekostnaden inte har någon som helst koppling till bolagets omsättning eller vinst. någons prestation kan inte mätas så - enda undantaget är de som direkt säljer tjänster, exempelvis säljare och också därför deras lön oftast är rörlig i förhållande till det värde de bidrar med…
lön är inget man förtjänar det är något man förhandlar
1 gillning
Intressant läsning, det är inte så självklart.
Bra exempel. Illustrerar också min poäng. För det är ju faktiskt det som är det hjälpsamma (bortsett från att förhandla om som jag skulle säga är steg 1.). Men det är ju lite det vi pratde om innan - vad är problemet som personen som grämer sig har egentligen:
- Att få sympati och bli tyckt synd om?
- Få medhåll kring hur “dum” chefen / företaget / någon annan är
- På allvar höja sina lön.
Dvs. problemet före lösning.
Och det ligger i princip alltid i företagets intresse att den ska vara så låg som möjligt. Precis som skatten. På samma sätt som att företaget alltid kommer att sträva efter att ersätta det som går att ersätta med något som har högre output till ett lägre pris. Kan man träna någon till det som man gör så kommer någon annan - och till slut en maskin - att kunna göra det.
Det är ju t.ex. därför jag påstår att det smarta är att satsa på sådant som är unikt och inte någon annan kan tränas till. Det är ju det som är “unik kompetens” i inkomstformeln tänker jag.