Jag vet inte riktigt, jag tror definitivt en hel del tvekar att t.ex. ta på sig chefs- eller personalansvar när det bara blir ett par tusenlappar (max) extra i plånboken efter skatt. Mycket extra stress och ansvar för liten skillnad i levnadsstandard.
I min bransch är det också rätt vanligt att folk väljer att gå ner till 4 dagar i veckan när dom passerat gränsen för statlig skatt. Om jag pratar inte om småbarnsföräldrar eller folk 50+, vanligast är personer 25-40 år utan barn…
Exakt detta har jag sett ett par exempel på. Folk utan barn som jobbat några år efter examen. De är på väg att stega upp i karriären och få ett rejält lönelyft ofta över gränsen, ber istället att få jobba 4 dagar i veckan med bibehållen eller något sänkt lön.
Jag tror inte alla skulle göra det. Speciellt inte med tanke på hur det påverkar karriären.
Alltså att det finns en statistisk påverkan där den progressiva skatten minskar arbetsviljan hos de som tillhör de mer produktiva än snittet.
Det tror inte jag. Eftersom motsvarande löneförhöjning du som anställd kunde fått vid samma kostnader för bolaget är mycket högre.
Så pensionskostnaderna ökar rejält när även tjänstepensionsinbetalningen skjuter i höjden för att täcka att man nått taket på den allmänna pensionen.
Marknadspriset för arbetstagaren blir ju pengar ut för skatt (inklusive inarbetad pension). Marknadspriset för arbetsgivaren blir ju totala kostnader. Om det finns en gräns där de kraftigare driver isär, tror du inte den påverkar efterfrågan negativt och tillgången negativt så ett nytt jämviktsläge på marknaden uppnås? Alltså med mindre mängd arbetade timmar för höginkomsttagare.
Få skulle tacka nej till ett jobberbjudande som läggs framför näsan på en bara på grund av statlig skatt. Jag tror det mer handlar om att man blir bekväm när man hamnat några tusenlappar ovanför statlig skatt. Varför jobba skiten ur sig i ett halvår för att försöka motivera en löneförhöjning från chefen när man vet att varje tusenlapp i löneförhöjning är mycket dyrare för arbetsgivaren än tidigare, samt att man ändå får behålla mindre än hälften själv?
Personligen tror jag trösklar (33% → 53%, eller ännu mer om man räknar in kostnaden för en anställd) har större effekt än en brantare men jämnare kurva mot 100%…
Jag menar att samma fenomen som dyker upp med bara det som är skatt även dyker upp med pensionen. Alltså att skillnaden på 800 kr inte är en skillnad på 800 kr utan egentligen mycket större. Sett till det som påverkar marknadspriset(erna).
Jo men jag menar att man kan inte bara separera dessa två som olika frågor. Utan att det är två olika sidor av samma progressiva mynt. Ökad pensionskostnad/pensionsrätt och progressiviteten i inkomstskatten ger samma effekt. Oavsett var den ligger.
Mina fem öre i debatten:
Jag tror definitivt att våra progressiva skatter spelar en stor roll i hur gärna en anställd vill sträva efter en befordran. Men ännu större effekt tror jag det har att lönebildningen i allmänhet är så homogen i Sverige.
Man kan titta på många större arbetsplatser där skillnaden i bruttolön mellan första linjens chef och vanlig anställd är oerhört marginell, kanske 10-20%. Efter skatt blir det knappast värt besväret att chefa över en skock kollegor om man inte har en långsiktig karriärambition.
Kan ta mig själv och min karriär som exempel:
Civilingenjör, Industriell ekonomi. Examensår 2007.
2007-2010: Mgmtkonsult med lön 33-42’ brutto
2011-2012: Projektledare på industriföretag, utan personalansvar. Lön 45’
2013: erbjudande om chefsroll med personalansvar för 32 medarbetare. Lön efter mycket förhandling 48’ + bilförmån.
2015: ny tjänst med mer strategiskt innehåll. 60’ i grundlön. Chef över chefer och en omkostnadsbudget på ett par hundra miljoner.
2021: nytt jobb, ej personalansvar. total ersättning med alla rörliga delar ligger oftast över 100’.
Sett i backspegeln hade min karriär aldrig tagit fart om jag inte accepterat det där första chefsjobbet 2013. Men var lönen där och då värt det, nej knappast. En marginell liten löneökning för mångdubblad arbets- och ansvarsbörda.
Vilka menar du är mer produktiva än snittet? De som har högst lön?
Jag kanske missförstår dig, men i min värld finns det andra sätt att se på produktivitet än att sätta den i relation till lön.
De personer som någon annan är beredd att betala mest för att få en timme av deras arbete. Jag är ju av meningen att den ersättning en part är beredd att betala till en annan part för arbete står i direkt proportion till värdet den första parten skapar för den andra.
Således de som ger högst lönekostnad för arbetsgivaren är de som är mest produktiva inom ett givet område.
Såklart finns avvikelser men det är som marknadseffektivitet, en mycket bra modell med den måste inte nödvändigtvis vara perfekt i alla lägen.
Varför gå ner i arbetstid om man INTE har barn? Då har man ju redan sjukt mycket fritid! 
Seriöst. Jag blir glad att höra detta. Min bild är tyvärr att allt för få väljer att jobba mindre. Det är viktigare att ha en fin bil än att vara ledig varje måndag.
Jag jobbar 6h / dag. Kan rekommendera det! Jag tror många i kvalificerade yrken med mycket problemlösning inte får mer gjort på en 8h-arbetsdag än på en 6h-arbetsdag.
Ni 8h-människor slackar och slösurfar mer på jobbet tror jag. Vi 6h-människor är effektiva de 6 timmarna. Och no blame, vem orkar vara 100% fokuserad i åtta timmar?
Tänk om det stämmer att du kan få lika mycket gjort på 6h som på 8h för att marginalnyttan de sista två timmarna är så låg. Då kan du magiskt trolla fram två extra timmar på dygnet genom att switcha till 6h-arbetsdag.
Tricket är ju att jobba 6h / dag men få betalt för 8h / dag…
Jag är också glad för detta, men samtidigt så tycker jag inte man ska bli “tvingad” till det valet på grund av skattesatserna. Bättre att låta folk välja fritt mellan extra tid eller pengar.
Jag älskar detta resonemanget eftersom det är väldigt provocerande samtidigt som jag har svårt att motbevisa det. En viktig detalj här är att marknaden kan vara extremt ineffektiv på vissa platser/områden. En Picasso i en koloni med blinda kommer oavsett talang inte att kunna skapa speciellt mycket värde utan att flytta på sig geografiskt.
Jag tror världen hade blivit bättre (och rikare) om fler människor hade bytt till det jobb eller flyttat till den plats där deras arbete eller kunskaper fått mest utväxling i form av lön.
En Picassotavla saknar i princip värde för någon som är blind och inte kan uppskatta den 
En Picasso har väl samma värde för någon som är blind? Man betalar väl inte hutlöst med pengar för att dom är fina att se på? Då kan man ju lika gärna rama in ens barns konst? Värdet ligger väl i namnet och är således samma om man är blind. 
Ne, det är ju rent spekulativt i så fall. Spekulation att man kan sälja den senare för ett högt (eller högre pris). Den har alltså ett högt pris, men den saknar värde.
Saknar värde gör den ju knappast!?
Ett visuellt objekt du inte kan se saknar värde för dig. Det kan ha ett mycket högt pris. Det kan vara en spekulation som du kan tjäna mycket pengar på. Det kan vara ett objekt du kan låta andra titta på så att de får ut värde av den. Men du får ut noll värde.
Vad skulle värdet annars vara?
Jag tror att detta stämmer bättre inom icke skattefinansierad verksamhet än inom skattefinansierad dito. Man måste också fråga sig vem som ska bestämma värdet av en viss arbetsinsats, det kanske inte nödvändigtvis måste vara arbetsgivaren. Så frågan är mer komplex än vad den kan verka. Det finns också många exempel på arbetsgivare som har för liten kunskap inom sitt eget område för att rättvisande bedöma värdet av anställdas arbetsinsats.