Ja precis som tesen i trådstarten, din ersättning är direkt relaterad till upplevt värde och inte något annat.
1 gillning
Håller verkligen med.
Jag har funderat mycket på det här. Min mamma, som arbetade som fritidspedagog/barnskötare i många år hade visserligen en av de högsta lönerna på sin arbetsplats men skrämmande låg jämfört med mig.
Min mamma gjorde stor skillnad för åtskilliga barn genom åren, hon tog hem barn vars föräldrar glömt bort att hämta dem pga missbruk, hon SÅG barnen hon tog hand om oavsett hur smutsiga, ovårdade och många gånger socialt handikappade de var.
Så till den grad att många hört av sig i vuxen ålder och sagt att hon räddade dem. Fint. En riktig livsgärning om man frågar mig. MYCKET värde till väldigt få personer (sett ur ett globalt perspektiv)
Jag? Jag har en relativt hög position på ett företag som säljer saker. Pyttelite värde men en räckvidd som vida överskrider min mammas. Ingen helgongloria för mig.
Ser man det som en modell för att starta eget (eller expandera till marknad X) ser jag inget problem i den. Men som en livskompass skaver den.
Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget men så sitter jag på Luleå flygplats efter ett 12-timmars pass där jag förhoppningsvis skapat mervärde för ett gäng konsumenter… så ta mig inte på för stort allvar 
7 gillningar
Jag tänker att historien om din mamma belyser en viktig poäng. Man får betalt utifrån hur mycket värde man skapar för den som betalar för tjänsten, i förhållande till vad den som betalar tjänsten förmår betala.
Att göra något till stort värde för någon med lite monetära medel (tex ett barn) kommer generera en ersättning som den värderar högt(tex den finaste stenen i samlingen) men till ett litet monetärt värde.
Sen tänker jag oundvikligen på nåt som jag tror Jan brukar säga i podden, behöver parafrasera lite men “din ekonomi berättar historian om ditt liv” och hur det relaterar till vad du säger att du värderar. Kommer din budget visa att du värdesätter din hälsa, tid med barnen etc? Om inte, varför i så fall? Värderar du det inte lika högt som du tror eller behöver du förändra budgeten?
Tror också mycket handlar om att vi inte egentligen har de värderingar vi har, eller är väldigt dåliga på att se eller uppskatta alternativkostnader som inte är i svenska kr. En uppoffring nån annan gör uppfattas som mindre än en uppoffring man själv gör.
Några exempel:
-
amerikaner pratar om hur högt de värderar veteraner, men avsätter en väldigt liten del av sin budget, sin tid eller sitt hus åt att hjälpa veteraner. Antingen värdesätter de inte veteraner lika högt som de säger, eller så saknar de resurser att ta hand om veteraner(känns osannolikt), men min personliga hypotes är nog att kostnaden för att visa omtanke genom att säga hur högt du värderar dem är låg medans den känslomässiga avkastningen är hög, medans att priset det kostar att faktiskt göra något är högre än du värdesätter det.
-
vill också vara sådär vältränad, men ser inte att den som är det tränar 15 h/vecka och offrar socialt liv för det. Är inte villig att offra det men ser inte vad personen offrat för att nå dit
-
jag vill också gå ner i vikt, men är inte villig att skippa fikat på jobbet till förmån för frukt, trots att kollegan som tappat vikt som man uttryckt avvund inför alltid tar frukt istället för bulle sen 1 år tillbaka
-
varför tjänar x mer än mig, men är inte villig att ta det obekväma kring att löneförhandla/byta jobb, särskilt då man inte ser att kollegan behövt göra det
-
vill också ha ett sparande när de hör att andra har det, men är inte villiga att sätta sig och göra en budget
-
demonstrerar 1 gång per år för bättre villkor för x/köper diverse pin från välgörenhetsorgansation(där enbart 10 kr av 100 kr går till välgörande ändamål) och pratar om hur illa det är för den gruppen och att man måste göra nåt, men gör i övrigt inget för att hjälpa den gruppen
Några typ exempel jag brukar stångas med inom vården:
-
vill inte ha “billig skit” när den hämtar sina läkemedel (tex Alvedon istället för paracetamol abcde) utan vill att jag kryssar i att man inte får byta ut, så att de slipper betala mellanskillnaden på 10 kr. Blir sur när man förklarar att läkemedlen är likvärdiga men olika fabrikat och tycker att jag ska vara schysst. När man sen förklarar att skattebetalarna blir skyldiga att betala mellanskillnaden om jag kryssar i den rutan så stånkas det en del, försöker få sin vilja igenom men slutar oftast med att de flesta inte betalar mellanskillnaden utan att “billig skit” duger då patienten trots allt inte värdesatte märkesvaran mer än så
-
patient har simpel ryggvärk, meddelas den goda nyheten att det kommer bli bra med bara 2 veckors sjukgymnastik. “jag tänker inte göra nån sjukgymnastik för jag vill inte” och undrar om man inte kan operera. Värderar kostnaden av insatsen för sjukgymnastik högre än vinsten av att vara smärtfri, men underskattar kostnaden i tid, smärta och pengar både för samhälle och individ av operation.
I de flesta av de här situationerna upplever jag att det sällan varit framgångsrikt att erbjuda en lösning på problemet och samtidigt peka på diskrepansen kring vad folk säger sig/tror sig värdera kontra hur de faktiskt värderar, utan tricket brukar vara att erbjuda en lösning, validera egot och skydda dem från att tappa ansikte.
“ja, det är för jävligt att du tjänar så lite, men jag har hört att man kan få mer genom att byta jobb men jag vet inte”
“jo det är förjävligt att apoteken tar mer betalt för ‘märkesvaror’, men har man råd kan man alltid betala mellanskillnaden själv, men jag får problem med chefen om jag gör det åt dig”
“jo det suger att du inte har nån buffert, men jag hörde om en podd som har en fett bra introduktion till hur man kan få det, men det funkar ju inte för alla, är ju tufft att ha råd med båt, spabad och ny bil var tredje år”
“jo det suger att vi har massa hemlösa i Sverige som fryser och är hungriga. Finns det inte nån riastuga här man kanske kan hjälpa? Fast det är ju klart, det är ju svårt att hinna mellan fredagsmys till mello, golf och charterresa”
“alltså det är ju sjukt svårt att gå ner i vikt, för mig hjälpte det att byta fikat mot frukt men det funkar ju inte för alla, vissa har ju stor benstomme/otur med gener”
Ofta handlar det om att ge en ryggdunk och få klaga snarare än att visa en lösning, för presenterar man enbart en enkel(inte nödvändigtvis lätt) lösning utan att först validera och lägga en brasklapp om att lösningen kanske inte är möjlig säger man ju indirekt att problemet de lyft fram är självvalt eller att man inte har de värderingar man säger sig ha. Ingen gillar att bli kallad hycklare.
Att jag åkte på en charterresa i vintras istället för att köpa en ny racercykel är lätt att förstå och värdera, pengarna tog ju slut. Men att kollegan har bättre kondition än mig för att den offrar socialt liv för att cykla är mer svårvärderat på samma sätt som det är svårvärderat att se att grannen har högre lön då den pluggat mer, tagit större risker och offrat mer för jobbet än jag.
Jag ser ju bara att jag och grannen åker till jobbet samtidigt men att hen har båt och motorcykel medans jag knappt har råd med en rostig monark.
9 gillningar
Inser att jag blir långrandig när jag skriver på mobil för att jag tappar överblick så ska korta ner framgent.
Tänker dock att man för den lön man är värd och tror på en överlag effektiv arbetsmarknad. Det påverkas dock av flera faktorer som skiljer det från aktiemarknaden:
-vissa jobb har bara vissa köpare. Även om de hemlösa värderar riastugan högre än vad miljonären värderar sin yacht så kan miljonären betala mer och riastugor kommer fortsatt vara volontärarbete och dagisfrökenlönen kommer fortfarande vara lägre än vad kursledarenlönen på “hur du kör din yacht” kommer vara
-du värderas inte dagligen med nya köp och sälj, du värderas bara när du aktivt löneförhandlar och är villig att byta jobb. Att min granne tjänar mer på att sälja sin appleaktie än mig är inte konstigt om hon köpte den för 15 år sen och jag köpte min igår. Inte heller konstigt om jag tjänar mer än henne om jag löneförhandlar igår och hon för 15 år sen
-vad folk säger sig värdera kontra vad de värderar stämmer inte. Vi tycker det är konstigt att sjuksköterskor som gör ett så viktigt och hårt jobb tjänar så lite och väljer att gå till Norge, men när de strejkar eller går till Norge höjer man inte lönen, för vi värderar dem inte högre i svenska samhället även om vi gärna säger att vi gör det. Det är inte konstigare än de som på Avanza skriver om “aktie x är undervärderad, borde kosta 100 kr mer” istället för att bara köpa maximalt och vänta på att den stiger till priset de “tycker den är värd”. Ingen blir förvånad när samma person sen när den aktien gått upp enbart 3 kr säljer allt och det visar sig att den bara pump n’ dumpar och inte alls värderade den så högt som den sa sig göra
1 gillning
Mycket intressant diskussion. Jag har läst från sidlinjen ett tag, men tänkte bara göra mitt bidrag.
Efter mer än 40 år på arbetsmarknaden på olika nivåer och i olika positioner kan jag känna igen mycket av det som skrivs om i den här tråden, men ämnet är verkligen inte okomplicerat, svartvitt eller fyrkantigt för den delen.
Jag har upplevt situationer där företaget har en nyckelperson med stor specialistkunskap men med mindre önskvärda personliga egenskaper. Ledarkonsten är att befordra en sådan person till en position där personen upplever att lönen är direkt kopplad till personens produktiva värde, men också på ett sådant sätt att personen inte längre försvårar några framtida dispositioner.
Jag har hört uttrycket: “att befordra människor att få något bättre i deras ställe”.
1 gillning
Jag tror lönebildningen, samhället och sin egen/någon annan situation/lön blir enklare att förstå den dagen man förstår/accepterar att någons intjäning/ersättning/lön INTE är en direkt spegling av det värde som marknaden upplever att man levererar utan istället en direkt spegling av den makt man har när det kommer till förhandling om ersättning/lön. Leverera man ett stort värde ökar det givetvis ens makt till att få en bättre lön men det är enbart en liten del av den makt som avgör vilken lön/ersättning man erhåller.
Förstår man inte detta är det lätt att göra misstaget att tro att man behöver leverera ett större värde för att få högre lön, när det istället handlar om att man behöver skaffa sig en bättre förhandlingsposition ur andra aspekter.
6 gillningar
Det är ett mycket bättre synsätt än; Lika arbete ska ge lika lön - helt oavsett värdet av det som produceras. Sedan kan man såklart nyansera det ytterligare.
Håller med helt. Vilka aspekter för bättre förhandlingsposition kan man tänka sig?
-
Monopol. Kunden/ arbetsgivaren har inga alternativ. Eller bara dyrare alternativ. Då kan man lägga priset precis under kostnaden för alternativen.
-
Marknadsföring. Bättre och billigare alternativ finns - men få känner till dem eller kommer åt dem särskilt lätt.
-
Kontakter. Alla alternativ är likvärdiga - men du är kompis med köparen.
-
Tröskeleffekter. Du är lite bättre, vilket gör att alla väljer dig. Då får du stordriftsfördelar och sänkta marginalkostnader. Fast detta är ju vad Jan ursprungligen var inne på; tillföra värde. Det kan såklart upplevas motigt för alla som inte inser att de är ett marginellt sämre alternativ.
-
Kunna lämna bordet.
1 gillning
Låter som kommunism.
Nej hörrudu, det är mer än kvaliteten av arbetet som styr löneutveckling.
Du skulle kunna jobba för ett företag som producerar tvättmaskiner till exempel, exakt likadana varje gång, och vara precis lika produktiv som en annan anställd på helt annan ort där leveranserna tar lika lång tid att nå kund, elen kostar samma, råvarupriserna är identiska och marknadsföringen kostar lika mycket.
Men om det är minsta skillnad i företagsklimatet mellan Gåsböle och Danderyd så har du omedelbart andra arbetsplatser som konkurrerar om samma skara personalstyrka.
2 gillningar
Jag tycker det här sammanfattar problematiken ganska bra. Inställningen att “jag säger ju bara som det är”
Lite som att säga till en person med övervikt att “det är ju bara att äta mindre och motionera, what’s the fucking problem!?”
Låter rätt drygt, hälper knappast även om det är sant. Jag tror att man kan stötta alla människor i dessa situationer. VI är ganska överens om vad som krävs (byt jobb typ), men -hur- man framför det är extremt viktigt, och för att travestera trådstarten: Det är en av de mest grundläggande principen i att hjälpa människor (…och ändå fattar inte folk det)
5 gillningar
Superintressant diskussion! Både frågan om objektivt/subjektivt värde: och hur det värderas beror på kontexten du befinner dig i och om de som är i direkt interaktion med dig som ska tillföra värdet upplever att du tillför det enligt eller över förväntan.
Det som jag dessutom skulle vilja lägga till är frågan om tillgång till olika sfärer (går att uttrycka på olika sätt: vilken liga man spelar i/känner man rätt personer/nätverk/född med silversked/haft tur med att komma in på xx/jobbat häcken av sig/etc). Upplever ofta att personer som inte har tillgång eller erfarenhet av vissa ytor lätt avfärdar dom som överbetalda/onödiga/världsfrånvända jämfört med allmänt etablera ytor som alla har tillgång och kunskap om som till exempel samhällsbärande funktioner som sjuksköterskor och poliser.
Om jag ska reflektera ett varv om kritiken kring värde undrar jag ibland om en viss antydan till missunnsamhet bottnar i att när någon erbjuder provocerande enkla lösningar som det är bra att byta jobb eller förhandla dig till 10,000 kr mer i lön eller liknande, något som den på mottagande ände upplever som omöjligt just för att man inte har tillgång eller erfarenhet, så finner man det världsfrånvänt. Lätt för hen att säga, som har xx och så slår man ifrån sig möjligheten. Tror att många på riktigt helt enkelt inte ser möjligheten som de där överoptimistiska fanatikerna pratar om. Hur ser den ut, hur kan den bli verklighet och vilka är de konkreta stegen dit? 
4 gillningar
Det här är en vanlig missuppfattning. I en teoretiskt perfekt makrnad får man inte det heller.
Utan man får betalt utifrån “marginalnyttan” av det arbete man bidrar med. Jfr vatten eller störrom, vad är mest värt?
Well, nyttan av vatten är ju egentligen oändligt större än nyttan av störrom, för utan vatten överlevever vi inte. Men sista literna vatten bidrar kanske med att skölja av en altan för tionde gången på säsongen, och för den användningen är värdet minimalt och det sätter priset på allt vatten.
Observera också att det är upplevd nytta, dvs subjektivt värde. Och du får heller aldrig hela värdet, för varför skulle då arbetsgivaren anställa dig?
Tack @Angelica_Alm!
Jag tror att ett misstag vanligt misstag är att vi kollapsar många olika saker (istället för att försöka urskilja dem från varandra). Självklart har du rätt i ovan. Det är viktigt på riktigt. Hon vill man inte att hon ska misslyckas. Typ som med en läkare. Jämfört med mig som sitter och spelar in videoklipp och skriver på ett forum. Pysselsättning.
Men om vi isolerar det till inkomst. Endast, då påstår jag att din kommentar är ett perfekt exemplar på min tes om formeln:
- Inkomst = unik kompetens + hävstång + ansvar
Din mamma:
- Unik kompetens / förutsättningar = låg (finns många barnskötare)
- Hävstång = 0
- Ansvar = låg
- => ersättning: låg
Notera att jag inte säger något om hur viktigt jobbet är, hur det borde betalas, hur det hänger ihop med värderingar eller liknande. Bara killgissar på formeln. Om jag gör samma sak på dig:
- Unik kompetens / förutsättningar = låg (sorry, men finns en del tjänster som din (eller den du hade förr iaf)
) - Hävstång = stor
- Ansvar = stort
- => ersättning = högre än de flesta, men inte champions league-nivå
För mig är inte ovan konstigare än att kalla en spade för en spade. Eller har jag fel?
Absolut. 100%.
1 gillning
Det förstår jag inte, det du säger är helt felaktigt. Jag har varit chef i många år, utgår från din argumentation att du är i samma sits?
Det kostar minst 100.000 att ersätta någon som slutar, att ha rätt person är mer viktigt
Förstår inte. Kanske att vi menar samma sak. Som anställd får jag exakt det värdet som arbetsgivaren upplever att jag har. På samma sätt som för mig som egenföretagare. Sedan om vi kallar det för “värde” eller “marginalnyttovärde” tänker jag är same same.
Jag behöver öka båda två för att få mer betalt.
Absolut. Håller helt med om kostnaden för nyanställning + upplärning etc. Vilket jag för övrigt är helt förkastligt när företag inte höjer lönen på folk som inte är nöjda med lönen med de tusenlappar det krävs på grund av just denna alternativkostnad. Jag tvingade VD att höja lönen i ett bolag jag var engagerad på en nyckelperson med 20% för att behålla hen. Men det är en annan historia.
Min poäng är: som företag är du tvungen att effektivisera. Annars kommer du bli omsprungen av en konkurrent. Det betyder att du sällan kommer att höja lönen mer än nödvändigt - som i detta fallet om man är en klok chef är strax över vad personen förväntar sig / vill ha). Men det är fortfarande än min()-funktion. Få företag har möte kring - hur ska vi maxa Kalles lön? Medan många företag har möten kring frågan “hur kan vi ha så låga löner som möjligt och fortfarande jättenöjda medarbetare?”
Om du kan komma på ett sätt att göra saker billigare med bibehållen eller högre kvalitet så kommer de flesta göra det.
Om jag tolkar dig rätt, så är det här det som jag menar med en kombination av:
- Hävstång
- Unik kompetens / förutsättningar
Nätverk - att känna rätt personer är definivit en hävstång och något som är unikt. Det går inte att replikera. Dvs. jag har Kalle med tillgång sfär X på grund av t.ex. relationer men jag tycker att Kalle är överbetald, så jag tar in random person och förväntar mig att hen också ska ha tillgång till sfär X. Så om sfär X är värdefull, då är det sannolikt en unik förutsättning som Kalle dessutom kan använda som hävstång.
Absolut. 100%. Särskilt eftersom förutsättningarna är olika. Men många gånger påstår jag att förutsättningarna är tillräckliga för att kunna ta ett första steg.
Dessutom upplever jag även att den som säger det hen säger ofta inte heller har koll på sina förutsättningar. T.ex. Elon Musk. Även om jag gjorde EXAKT samma sak som han gjorde så hade jag inte haft ett Tesla. Förutsättningarna när han startade är annorlunda från vad de är idag. Därav - helt meningslöst att lyssna på Musk berätta om hur man startar ett bilföretag.
Däremot superintressant att lyssna på honom prata om förhållningssätt till risk, varumärke, ledarfilosofi, optimering, first-principles etc.
1 gillning
Ja. Men allt beror ju på om den överviktige vill ha hjälp eller inte. Om hen INTE vill ha hjälp, då ska ju vedebörande respektligen vara tyst. Men om hen ber om hjälp, då är det ju detta som gäller:
Hur man än vänder och vrider på det så kommer man ju inte runt det. På samma sätt om någon vill ha en högre inkomst, då kommer du inte förbi:
det är ju bara att öka din nivå ansvar, öka din hävstång och öka din unika kompetens / förutsättningar.
Men vi blandar ju in så mycket annat. Inom hälsa är det dieter, träningsprogram, piller, pulver och massa annat skit. I ekonomi blandar vi in hur viktigt något är för samhället eller hur bra / dålig människa man är upplever jag. Det är kladdigt i båda områdena när det egentligen är enkelt (men inte lätt).
1 gillning
Ja, men jag tycker fortfarande det ryms inom:
Inkomst = värde/mariginalnytta/etc du bidrar med = unik kompetens / förutsättningar + hävstång + ansvar
Zlatan (superhög unik kompetens) har jätte mycket makt i en förhandling om ersättning. Mycket högre än Ove på stan som är legitimerad mattelärare. Men Ove har å andra sidan en bättre förhandlingsposition en en olegitimerad lärare. Allt det hamnar inom ramen för unik kompetens / förutsättningar.
Man kan jobba med vilken av de tre komponterna man vill.
Alla dessa hamnar för mig i “Unik kompetens / förutsättningar” i ekvationen.
1 gillning
Vilken ”problematik”? Jag föredrar generellt att tala klarspråk, vara rak och tydlig, framför att stryka folk medhårs i rädsla för att de ska bli upprörda över något som är sant.
Däremot brukar jag inte göra det till en vana att läxa upp folk eller för den delen förminska människor som har riktiga problem. Din parallell med överviktiga och ett otrevligt bemötande håller inte riktigt alls.
En annan grundläggande princip i hur man interagerar med vuxna människor är att inte läsa in mer än vad som faktiskt sagts. Eller låta sig bli lite småkränkt av att någon, i det här fallet jag, förmedlar hur lite jag orkar kackla med fikarumsgnällisarna om de inte besitter någon form av självinsikt eller önskan till att vara lösningsorienterade.
Jag kan vara trevlig om jag vill, jag är inte helt utan insikt i hur man interagerar med vanliga människor. 
3 gillningar
Detta kan också sammanfatta problematiken för mottagaren ifråga, att man blir kränkt av en sanning som man efterfrågat. Man kan givetvis tänka på hur man säger saker, men åsikten är ändå densamma och det är rätt skönt med en rak kommunikation.
Får jag en rak fråga, så föredrar jag för det mesta att ge ett rakt svar. Likadant tvärtom. Ställer jag en fråga, så förväntar jag mig ett rakt svar.
2 gillningar
Så om vi tar exemplet att två personer har samma arbetsuppgifter som de för enkelhetens skull utför exakt lika bra och producerar ett värde för arbetsgivaren på 30 000 kr/mån. Det finns inga andra arbetstagare som klarar av att utföra dessa jobb. Person 1 är djupt skuldsatt och kommer bli av med hus och familj om hen inte har en inkomst. Detta vet arbetsgivaren om och erbjuder max 15 000 kr/mån vilket person 1 inte kan tacka nej till då det täcker utgifterna och hen har inga bättre alternativ. Person 2 har ett stort arv som hen kan leva på utan problem, men tycker precis som person 1 om att arbeta samt vet att värdet på arbetet för arbetsgivaren är värt 30 000 kr/mån. Person 2 begär därför 25 000 kr/mån vilket arbetsgivaren går med på eftersom det fortfarande innebär en vinst på 5 000 kr/mån och arbetsgivaren vet att person 2 kommer tacka nej till jobbet om lönen blir lägre än 25 000 kr/mån.
Det skiljer nu alltså 10 000 kr/mån mellan person 1 och 2 trots att de producerar lika mycket värde för arbetsgivaren. Men du menar alltså att arbetsgivaren/marknaden på något vis upplever att person 2 leverar ett större värde än person 1?
2 gillningar