Problematiken som togs upp i trådstarten
Antingen tycker man att problemet ligger hos mottagaren, eller så jobbar man på sin eget sätt att förmedla det man vill
62 inlägg in så tycker jag att det är precis det jag gör. 
3 gillningar
Det är vi alla överens om, men det kan framföras på ganska många olika sätt.
När jag läser inläggen ovan tycker jag det är ganska tydligt varför människor reagerar som dom gör (vilket väl var din ursprungliga fråga?)
En motfråga: Vad har du för teori om varför dom “vill slå dig på käften”? Är det enbart för att dom är lättkränkta?
Återigen. Bortser man från att arbetsgivaren är ett arsle och borde ha ett kok stryk. Så upplever jag att mitt resonemang håller fortfarande:
Utifrån person 1 (hen som är skuldsatt):
- Unik kompetens / förutsättningar = lägre än person 2
- Hävstång = samma
- Ansvar = samma
Utifrån ovan - bortsatt från de emotionella värdena - så ja, så är det rimligt att person 1 har en lägre ersättning. Hen har sämre förutsättningar att förhandla än person 2.
Precis som jag har sämre förutsättningar att förhandla ett fotbollskontrakt med MFF än Zlatan eller annan proffsspelare.
Ens lön är direkt kopplat till det värde man skapar för sin köpare och ens förmåga att utvinna det värdet i konkurrens med andra.
Maxvärdet på det man gör avgörs helt av den som betalar och har ingenting att göra med vad andra tycker det är värt för samhället. Däremot får samhället ändå del av värdet i form av skatt. Vilket innebär att en för många totalt onödig yocht för en miljard betalar för fler sjuksköterskor än en ack så uppskattad ny permobil.
Ens förmåga att utvinna värdet man skapar är oftast låg i början på karriären, i populära yrken med hög konkurrens, på orter med få köpare och i yrken med resursbegeänsade köpare.
Ens förmåga att utvinna värdet följer sällan med ens gradvisa utveckling av värdet man skapar utan kommer mer i steg när man under tid vuxit ur en roll och söker sig en ny.
Ens förmåga att utvinna mer av värdet handlar mycket om att utveckla sin förmåga att lösa dyrare problem, att lösa ovanliga problem som färre konkurrerar om att lösa, att göra sig ett bra varumärke som sticker ut i konkurrensen och att hitta resursstarka köpare med de problem man vill lösa.
Något jag funderat mycket på är varför så många tar noll ansvar för sina val i karriären. Alla vet att i grova drag så tjänar en läkare mer än en ingenjör som tjänar mer än en lagerarbetare som tjänar mer än en undersköterska.
Man vet att inom vården behöver man en högskoleutbildning för att gå från undersköterska till sjuksköterska, och mer universitet för att bli läkare. Och offentlig sektor har alltid ont om pengar.
Men i privat sektor kan man i många branscher arbeta sig uppåt, bli gruppledare, mellanchef, högt värderad expert, starta eget eller ta över en firma och va ägare och VD.
Så om man vet detta när man väljer att skriva på anställningsavtalet på ett låglönejobb, varför skyller man på systemet att man har låg lön?
Nu har jag själv börjat på en mindre ort med få köpare så jag vet att det känns hopplöst när man vuxit ur sin roll men inte hittar någon bättre att byta till. Och jag kunde såklart gett upp och blivit kvar.
Men lösningen var att fortsätta växa mer ur rollen för att öka mitt värde och söka köpare på annan ort. Vilket var det bästa jag gjort i karriären.
5 gillningar
Bortsett från att man kan formulera det på ett bra sätt - dvs. avsändarens ansvar. Så upplever jag motståndet beror på:
- låg förståelse för vad inkomst beror på / ekonomi
- låg / ingen förståelse för hävstång
- låg förståelse för ansvar
- låg förståelse för unik kompetens / förutsättningar
- låg nivå av personligt ansvar (att se att det är upp till en själv)
- sammanblandning med andra faktorer t.ex. huruvida det är viktig, värderingar etc.
- etc
Säkert fler saker jag missar. Vad tänker du?
Tack @otto1, håller med. Bara ett tillägg.
Jag håller med om ovan, men jag tycker att du missar hävstångs-konceptet som faktor. Dvs. att vi tror att det handlar om att öka kompetensen, men det behöver det enligt min mening inte nödvändigtvis vara. 
Nej. Det behöver inte va kompetens. Det kan va massa saker som spelar in. Tex personligt kontaktnät som ger en konkurrensfördelar i form av bättre rykte och fler potentiella köpare. Det kan också va hävstången som ni säger om ens eget behov och förhandlingsläge i konkurrens med andra.
Missade kanske lite ansvarsbiten med. Att ta ansvar för saker, uppdrag och personer är ofta ett svårt och dyrt problem som få löser bra. Därför blir de som gör det värda mer för köparen.
Ju mer man jobbar på alla punkter desto bättre karriär och inkomst kommer kommer man troligen att ha.
2 gillningar
Upplever som att vi är helt överens. 
1 gillning
För ett antal år sedan hade jag en diskussion med en väninna till min dåvarande sambo. Hon jobbade som tandhygienist på Folktandvården och klagade på att lönen var för dålig, hos en privat klinik kunde hon få mycket högre lön sa hon.
Min fråga blev då, varför byter du inte jobb då och skaffar högre lön? Nej det ville hon inte för det var mycket mer stressigt hos en privat klinik. Hos folktandvården så var det lugnare, om en patient inte dök upp så kunde de fika tills nästa inplanerade patient kommer och det var också lättare att få ledigheter mm.
Ja men då får du ju något du värdesätter hos folktandvården som du inte får om du byter sa jag, tjänsterna är inte desamma och lönen är anpassad efter det. Du har valt den tjänst som bäst uppfyller dina önskemål. Detta hade hon dock svårt att köpa, hon ville ha den bästa lönen men samtidigt den mest behagliga arbetssituationen.
8 gillningar
Det bygger ju isf på att du breddar begreppet “unik kompetens” till att inte enbart innehålla specifik yrkesskicklighet/spetskompetens och liknande som levererar ett värde för arbetsgivaren utan nu även “förutsättningar” i form av förhandlingsposition.
Låter då som att det är bättre att uttrycka det likt jag gjorde att din ersättning speglar den makt du har i förhandlingen om ersättningen, istället för att uttrycka det som att lönen är direkt kopplat till vilket “värde” uppdragsgivaren eller marknaden upplever att man levererar, vilket var grundtesen.
Risken är ju annars att folk tror att du menar att man får lön efter vilket värde marknaden upplever att man levererar vilket alltså inte verkar vara fallet.
Det riskerar att få folk att tro att de behöver leverera ett större värde för att få bättre lön när det egentligen handlar om att de behöver försätta sig i en bättre förhandlingsposition.
3 gillningar
Kanske hade hon inte behövt byta tjänst för att få högre lön. Hade hon bara varit beredd att ställa arbetsgivarna mot varandra är det möjligt att folktandvården hade erbjudit henne en bättre lön. Men det bygger på att hon hade varit villig att lämna bordet vid behov. Eventuellt hade hon kunnat komma tillbaka efter ett år och fått högre lön då, inte för att arbetsuppgifterna var annorlunda eller hennes kompetens större utan för att förhandlingspositionen är bättre om hon har mer än ett alternativ.
Kanske men nu var hon inte villig att göra någon ändring. Hon hade en behaglig tillvaro med bra utrymme för sitt privatliv och ville inte ha störningar i det.
Nej, inte riktigt. Om du tittar på mitt exempel med vatten, så spelar det som vattenproducent ingen roll om du producerar den liter som används för att någon ska överleva eller för att tvätta en altan tionde gången. Prissättningen på marknaden sker utifrån marginalnyttan av den minst värdefulla litern. Analogt resonemang på arbetsmarknaden, om ni är 10000 personer som kan städa och är “utbytbara” med varandra, så sätts inte priset baserat på den som städar en operationssal och räddar liv genom att minska infektionsrisk. Värdeskapandet är enormt. Priset per timme sätts från den minst värdefulla städtimmen. Allt det här är skälet till att högst löner går till jobb som få kan utföra, för det håller uppe marginalnyttan.
Om jag har lyckats förmedla konceptet vet jag inte, det brukar ta några sidor i läroböckerna.
Ett annat perspektiv på värdeskapande och lön är: om arbetsgivaren betalar exakt det värde du skapar, var finns vinsten då? Varför skulle jag anställa någon till noll vinst men massa risk?
2 gillningar
Oh, jag har tänkt så mycket på den här frågeställningen tidigare och funderat på att starta en tråd kring det. Nu riskerar jag att bli långrandig och otydligt.
Jag passar ganska bra in på trådstarten och hade vid 35 års ålder med en lång universitetsutbildning med toppbetyg definitivt inte fattat grejen. Det var detta forum som till sist fick mig att förstå hur det här med pengar fungerar på ett djupare plan.
Det som gjorde att poletten trillade ner för mig var när jag förstod att det inte handlar om det värde man skapar utan det “ekonomiska värde” man skapar. För mig är det helt olika saker.
Det var också då jag förstod grejen med hävstång och att kunna skala upp. Och då kunde jag också förstå ordet “värde” på ett annat sätt.
Om jag är undersköterska och håller en ensam döende människa i handen ger jag denna människa ett enormt värde, låt oss säga värde 100 på en skala av 100.
Om jag hittar på en helt onödig pryl som människor tycker är lite rolig en stund och sedan lägger i en byrålåda (tänk fidget spinner eller dyl) skapar jag ett värde på 1. Men den här prylen blir en trendgrej och 100 000 personer köper den. Då har jag plötsligt skapat ett värde av 100 000. Detta trots att den för varje enskild individ var ganska meningslös och trots att den bidrar till negativa saker för miljön och oavsett om jag använde barnarbetare för att tillverka den.
Och ja, detta är ju vad som sagts många gånger tidigare men på ett sätt som i alla fall JAG förstår bättre.
5 gillningar
Jag upplever även att människor är ovilliga att betala för de saker de behöver mest men gärna lägger pengar på lyxkonsumtion. Att betala för vård, mat, boende tycker man inte om, det anser de flesta vara en rättighet och därmed gratis eller mycket billigt. Att däremot betala för en klocka, en bil eller en resa tar inte emot alls lika mycket. Då är det ibland till och med en fördel att det kostar mycket för det är det man vill, man vill visa att man har råd med lyxprylen.
Därför betalar det sämre att jobba med de saker som egentligen är viktigast för vårt samhälle som vård, skola, polis osv. För även om folk värderar de funktionerna högt så är de inte villiga att betala för det.
2 gillningar
Skalbarhet*
1 gillning
Folk ska tro att de behöver leverera ett större ekonomiskt värde för att få en högre lön. För det är sant. Sen behöver de kanske förbättra sin förhandlingsposition också.
Men även bara högre levererat värde ger bättre förutsättningar för löneökning eftersom man är lönsammare och framstår som lämplig för dyrare uppdrag, man skapar sig ett bättre varumärke bland kollegor och ökar chansen att hitta andra köpare.
Arbetsmarknaden är en auktion. Vissa tjänster är färre än det finns sökanden och det blir en auktion vilka som är billigast. Till andra tjänster finns det färre lämpliga kandidater än tjänster och det blir en auktion om vem som betalar ut störst del av det skapade värdet.
Eftersom vi i Sverige kan välja yrke och engagemang ganska fritt är det upp till var och en att positionera sig som det passar en. Bor man tex på en ort med få arbetsgivare som alla är i olönsamma brancher och har okvallificerade arbetsuppgifter som alla i byn kan söka så är man i dåligt förhandlingsläge. Om man inte väljer att överväga pendling eller flytt till annan ort, för då kan förhandlingsläget va bra.
Maktförhållandet är påverkbart. Att öka sitt värdeskapande är också att förbättra sin förhandlings position.
1 gillning
Medhåll på detta och därför är det företagaren som skapar tillväxt för samhället som är drivkraften för att skapa nya jobb.
Det borde vara fler som stimuleras till detta istället för en passiv hjälplöshet.
1 gillning
Man kan väl tycka tycka att mottagaren är ett stolpskott samtidigt som man anpassar sitt eget budskap? Baserat på hur gärna man vill fortsätta interagera med mottagaren kan man välja lite olika vägar 
4 gillningar