Det har varit ”löneförhandling” på vår firma, och även om bolaget inte är fackanslutet så finns det tydligen bara en fixerad påse pengar som ska delas av alla för löneförhöjning.
Snittet vad jag vet är mellan 3-4 % och de som slitit som djur fick 0.1 % mer än andra eller så fick de sämre % med motiveringen att de får ändå fler antal kronor än andra då deras lön är högre. Så i princip fick alla samma. Under min tid på bolaget så verkar det alltid som att lönerna har varit lägre än snittet i branchen och att de vill behålla det så.
Det är tråkigt, för jag märker redan att det ger incentament för många att inte stanna, vilket skulle kunna smitta av sig på mig med. Det ger inget att vara lojal och trogen. Att tillägga är att det tar 1 år för en medarbetare att bli varm i kläderna.
Jag jobbar när jag jobbar och när klockan är 16 så lägger jag jobbmobilen i en låda/väska och tittar inte på den förräns dagen efter. Det tycker jag är ett hälsosamt beteende och jag tror inte det skulle märkas eller uppmärksammas om jag jobbade mer.
Det måste ändå vara kostsamt för företaget att inte belöna på något sätt?
Finns det någon vettig matematiskt hänvisning att det lönar sig?
Får man inte bättre folk eller behålla bra personal om man ökar lönerna i högre takt?
Ska man endast jobba hårt för att få ett fint CV så man kan klättra på en annat företag? Det känns bara så tragiskt.
edit: Efter några inlägg så känns det som jag måste förtydliga. Jag har sett många människor producera enormt bra, skapar enormt värde för företagen, men de får inte något extra för deras slit. Så frågan är då, är de dåliga på att förhandla, når deras prestation inte fram till rätt person, är systemet upplagt på ett visst sätt, etc. Det är mer det som är frågan. De som producerar oerhört bra i min närhet ser jag skulle kunna få 30-100 % mer i lön om de bara byte arbetsplats.
Tror det är så väldigt generellt just nu inom i alla fall ingenjörsbranschen.
Många inklusive jag själv lämnade det bolag vi jobbade på tidigare. Till stor del p.g.a. dålig löneutveckling. Jag tror de har vissa rekryteringsproblem som börjar flyta upp nu. Par år senare från att folk började droppa av ordentligt.
Det är nog helt enkelt så att processen för folk att byta jobb tar sån tid att siffrorna hinner förbättras. Dessutom stannar nog många trots dålig löneutveckling en längre tid, vilket gör det totalt sett mer lönsamt än det verkar för bolagen att faktiskt ge dålig löneutveckling. Lätt att tänka att ersätta en individ som drar kostar mycket pengar. Men man måste också ta hänsyn till alla som stannar med dålig löneutveckling.
Så är det dessvärre många gånger. Ur företagets perspektiv kan det samtidigt saknas incitament att belöna lojalitet så länge utfallet är att de flesta stannar ändå. En kollega till mig (för länge sedan) hade ett lönesamtal med en VD, varpå dennes motargument för att få högre lön var:
“Vet du hur många som skulle vilja vara i dina kläder och hur lycklig du borde vara att få jobba här. Folk står i kö för din position.”
Att vända en sådan företagskultur är med all sannolikhet svårare än att säga upp sig och söka annat.
Känner några till bolag där engagemang belönas såpass att det ger folk vill stanna?
De fallen där jag känner människor så handlar det ofta om att man har andelar i företaget och därigenom har indirekta fördelar av att jobba hårt åt företaget.
Hoppjerkor, kan ju också ses som ett negativt beteende hos arbetsgivare om man har det som sport.
Kan ju finnas anledning till att man inte får upp lönen också.
Finns ju förmodligen fler kompetenta medarbetare, som också är värda högre lön men som jobbar kvar på samma arbetsplats på grund av andra orsaker än lönen.
När jag var anställd, så var det ett hett ämne som många lade sin energi på, vad tjänar Kalle, Ulla och Oskar?
Personligen skulle jag aldrig vare sej köpa kvar någon eller köpa över någon anställd.
Den filosofin hade jag som anställd chef, och även nu som egen företagare.
Däremot att förhandla om andra förmåner, arbetsuppgifter osv är sunt, då livet ändrar sej över tid.
Men att jaga hundralappar, ser inte jag som positivt utveckling på individnivå.
Jag pratar då om dom som ligger rätt i lön för sitt yrke.
Hm… Det känns som att du reflekterar över löner i stort och jag kan hålla med dig i mycket. Jag reflekterar mest över att det är många som sliter hårt, men det ger dem inte så mycket tillbaka alls.
Jag vet personer på arbetsplatsen som arbetar som 4 personer. De får också 4 % i lön. Eller de som inte producerar så mycket alls. De får 3.9 % i löneförhöjning. Det är väl det som jag kan tycka är konstigt. Det blir lätt en filosofiskt fråga om hur man ska belöna i samhället.
Du kanske kan komma med insikter från din roll som chef? Vad belönar du med? Är det arbetsuppgifter? Vad för förmåner kan du ge dina anställda som är bra?
Du driver eget företag för att få fördelar som du uppskattar?
Som lönesättande chef/ägare gäller ju det omvända, det är ju minst lika provocerande för den anställda att du ska hitta några hundralappar att snåla in på i sådana fall.
Med en sådan arbetsgivare så behövs en rejäl hög “dra åt helvete”-pengar. En sådan kommentar kräver följande svar: “Då har du tur för jag går hem nu och kommer inte tillbaka”
På Individnivå har ju företaget/chefen inte så mycket mandat. Men visst, några hundralappar är såklart pengar det med.
Men att ta beslutet att jobba kvar eller byta jobb på dessa hundralappar säger mer om person än företag/chef.
Kanske bättre att låta den anställde byta då, och ge dessa hundralappar till någon som inte jagar hundralappar och fokuserar på jobbet istället.
Av erfarenhet, så vill jag nog påstå att prestation ligger mer i trivsel och mindre i pengar.
Sedan kan det visst vara så att ett jobbyte eller två kan bidra till både högre kompetens, trivsel samt högre lön på individnivå.
Inget fel alls, utan snarare sunt.
Jag pratar främst om dom som konstant byter med några månaders mellanrum upp till några år, bara för att få upp lönen.
Som offentliganställd har jag börjat reflektera mer och mer över detta. Här finns oftast inte ens möjligheten att hoppa runt mellan olika arbetsgivare om man så skulle vilja. Samtidigt finns samma grundproblematik där. Folk ”jobbar ihjäl sig” för någon hundralapp extra i månaden, ofta med en enorm samvetsstress och skyhögt ansvar. Inte ens just utökade ansvarsområden eller nya roller inom verksamheten leder till lönepåslag. Tanken är i stället att belöna genom arbetes stimulans i sig.
Inom offentlig verksamhet kommer detta (som tur är) rasa samman mer och mer allt eftersom en förlegad grundsyn på arbetsuppgifter och arbetsfördelning försvinner. Frågan är däremot hur problemet bäst tacklas inom privat verksamhet där det faktiskt finns en reell risk att företaget går omkull. Jobbhoppa är nog trots allt det bästa alternativet där.
Det finns väl visst möjlighet att byta jobb inom det offentliga? Finns statliga myndigheter, regioner och kommun. Mellan kommuner är ju väldigt vanligt att byta för att höja lönen.
Det går ju såklart att misstolka allt om man vill……
Att driva runt familjen är allt annat än betalt arbete, och det gör jag med glädje varje dag.
Hur gör du? Sätter dej utanför bolaget med flaskan, om du inte får betalt för det du ger hemma?
Både ja och nej. Nu är jag naturligtvis färgad av min egen yrkesroll, men arbetar man inom den enorma koloss som utgör välfärdens kärna i form av exempelvis regional vård, räddningstjänst och närliggande verksamheter finns det sällan många arbetsgivare att välja på.
Arbetar man på kontor som tjänsteman inom kommunal verksamhet kan läget se annorlunda ut. Golvanställda inom kommunen har möjligtvis en teoretisk möjlighet att även de hoppa runt mellan olika kommuner, men har svårt att se att det skulle löna sig rent ekonomiskt.
Tvärt om vill jag säga. Man ska inta ta vare sej själv eller jobbet på för stort allvar.
Jag ser hellre att man trivs och mår bra. Även som chef.
Därav så är jag väldigt tveksam till om jag någonsin kommer att bli
Anställd chef igen.
Därav spelar pengar en mindre roll för mej förutsatt att jag har den lön man kan förvänta sej av tjänsten.
Givet då att man inte halkar efter och har dom årliga lönerevisionerna så spelar hundralapparna väldigt liten roll