Ja, såhär gör ju många. Men det är oftast inte så man accelererar sin karriär, blir befordrad till högre positioner eller liknande. Man kan tycka vad man vill om det men att stämpla ut hjärnan hjälper inte löneutvecklingen.
Nej, du får inte mer betalt bara genom att finnas till, det är väl rimligt?
Fokusera istället på hur du ska kunna visa att du skapar mervärde för företaget.
I stort har jag gjort ungefär såhär i min karriär efter varje jobbyte:
Fas 1. Jobbat intensivt och tydligt utmärkt mig för att visa att jag är hungrig. Jag har tidigt haft en dialog med min chef om att jag är taggad och redo för mer.
Fas 2. När min image som high performer är etablerad har jag satt mig ned med chefen och markerat att jag förväntar mig en tydlig karriärutveckling som vi tillsammans måste vara överens om som målbild, åtminstone i grova drag.
Fas 3. Löneförhandla. Tala om att “jag bryr mig inte om det blir 2, 3 eller 5% i år”. Jag vill ha 30% högre lön om 3 år. Vad behöver jag göra för att komma dit?
Fas 4. Bli befordrad och börja om från början fast på högre nivå.
Du ska inte jobb-hoppa varje år. Men jag tror du menar tvärtom, det är KUL att jobb-hoppa, det behåller hjärnans plasticitet utöver att man har en bra chans att höja sin lön. Att stanna för länge på ett ställe är tråkigt både för en själv och ens kollegor. (vem har inte stött på den där medarbetaren som stannat minst 10 år för länge…)
Jag instämmer i stort och tycker du ger bra tips men jag vill personligen göra några tillägg
1. Hitta vem det är som har makten att befodra dig
Många mellanchefer har själva inte mycket att säga till om. Hitta vem som har makten att ge dig den befordran du söker.
2. Skapa det som personen, med makt, upplever är värde.
Det personen med makt tycker är värdefullt behöver inte vara i linje med företagets visioner eller kanske dina egna men det är den personen du ska övertyga. Såklart kan det bli komplexare än så…
Och som nämns ovan: syns inte ditt värde utåt så gör du antingen något som inte värderas eller så måste du bli bättre på att få det att synas
Helt rätt. Jag har fastnat en gång med en chef som inte hade ork/kunskap/vilja att acceptera min aggressiva karriärstrategi. Jag var då tydlig med att jag ville ha ett snack med hans chef, vilket på bara några månader genererade ett ansvar för ett högprofilerat projekt och efterföljande befordran. Detta var tidigare i min karriär och min första trötta chef är nu tre steg under mig i hierarkin.
Angående att skapa värde så är det ju sällan att jobba mycket. Jag jobba relativt lite men jag ser banne mig till att leverera snabbt om det behövs. Ringer chefens chef får han högsta prio. Inga konstigheter.
Det känns som att många misstolkade mitt inlägg från början att vara en rant om att alla inte får högre lön, och det var inte meningen.
…och även om bolaget inte är fackanslutet så finns det tydligen bara en fixerad påse pengar som ska delas av alla för löneförhöjning.
Hur tänker du att det skulle fungera annars?
Jag tänker att om en person slitit hårt i år precis som du beskriver i ditt meddelande, varit tillgänglig dygnet runt, eller är teknisk ansvarig, producerar för 4 personer, producerat massor med pengar för bolaget, etc, så borde de rimligtvis få mer i löneökning än en tiondels procent än de som producerar minst? Det jag ser på mitt företag är att många jobbar hårt hårt, producerar massor, och att belöningen är en ryggdunk.
Ja, såhär gör ju många. Men det är oftast inte så man accelererar sin karriär, blir befordrad till högre positioner eller liknande. Man kan tycka vad man vill om det men att stämpla ut hjärnan hjälper inte löneutvecklingen.
Vad hjälper då löneutvecklingen? Jag har tagit ansvar, svarat på meddelanden dygnet runt när jag jobbade med människor som sitter i olika tidszoner åt var sitt håll, jobbat övertid etc, skapat inovativa lösningar som sparat tiotals miljoner. Det jag fick var en ryggdunk och tillbaka att jag redan hade en högre lön än snittet. Det som hände då var att jag kunde få 50 % högre lön någon annanstans för mindre arbete och ansvar.
I stort har jag gjort ungefär såhär i min karriär efter varje jobbyte:
…
Här är nog mer inne på ämnet. Det känns mer här som att det är titel ändringen som ger löneökningen?
1. Hitta vem det är som har makten att befodra dig
Många mellanchefer har själva inte mycket att säga till om. Hitta vem som har makten att ge dig den befordran du söker. 2. Skapa det som personen, med makt, upplever är värde.
Det personen med makt tycker är värdefullt behöver inte vara i linje med företagets visioner eller kanske dina egna men det är den personen du ska övertyga. Såklart kan det bli komplexare än så…
Och som nämns ovan: syns inte ditt värde utåt så gör du antingen något som inte värderas eller så måste du bli bättre på att få det att synas
Bra tillägg i diskussionen.
Kanske är det så i de organisationer där jag varit att min kollegor och jag själv inte nått ut och visat värdet till de med makt eller som har beslutsfattande inom våra företag. Kanske finns något bra boktips för att sammanfatta den biten?
Min ursprungliga inlägg kommer från att jag ser många som presterar oerhört bra men att det inte ger dem några fördelar. Så antingen gör de fel (de gör ett utmärkt jobb från mitt perspektiv), eller så fokuserar de på fel saker, eller så når deras bidrag inte fram till rätt person.
För det första, lätt för en välavlönad överhets-chef att förminska inverkan av “hundralappar”. DU får snarare tänka tusenlappar.
För det andra, det är minst lika fånigt/oseriöst av företag och chefer att SNÅLA in på några hundralappar.
Ni vet att med säg 500 kr extra så skulle min arbetare vara nöjd; men ger ändå lägre lön. Bara för att maximera företagets vinst/utdelning ännu lite mer.
Detta beteende av företag och chefer är så grymt oseriöst och fånigt så att en kan verkligen fundera om ni chefer får provision på att hålla nere lönerna så mycket som möjligt.
Fråga: om du nu tycker att några hundralappar är en struntsumma, som den anställda är fånig att älta över, varför är det så jäkla svårt att bara ge dessa extra hundralappar?
P.S.
Jag har länge varit väldigt engagerad i mitt arbete, för att arbetsplatsen är trevlig, rolig, utvecklande etc. Men när man verkligen känner hur företaget och chefer snålar in på “hundralappar”, så känner man sig inte särskilt uppskattad. Detta sänker engagemanget, att få en känsla av att sig själv och ens insats är ouppskattad.
Jag får ofta beröm av min chef att hen är väldigt/extremt nöjd med mig och min presentation. Detta är jättekul och känns jättebra! Men det är inte värt ett skit när det inte backas upp av kronor och ören också, då känns allt som tomma ord.
Det beror väl lite på vilken liga man spelar i, men för de allra flesta (i tider med mer normal inflation) kan ett par hundralappar extra vara hela reallöneökningen, eller åtminstone en mycket stor del av den.
Och varje extra hundralapp i månaden kan, väl investerad, betyda ett par månaders tidigare pension/FIRE.
Sen kan man väl tycka att det är väl mycket krångel att byta jobb för ett par hundringar extra, och det håller jag med om, men å andra sidan har ju företaget rekryteringskostnader att spara in så det går väl på ett ut. Ofta blir det väl mer en principsak att man tycker chefen är så obstinat att trivseln på arbetet blir lidande så man väljer att se sig om efter annat.
Så kan man ju se det, men där jag är anställd går det ju normalt till så att med en titel följer ett visst ansvar.
Jag valde nog fel ord. Jag menar nog att du kanske gick upp ett steg i hiarkin i företaget? Till exempel genom att bli chef, eller bli chef på ett steg högre nivå?
Så kan det vara. Det finns dock tyvärr också,som just nämnts, sådana som bara blockerar och inte bryr sig, då måste man leta vidare efter någon annan att förhandla med.
Jag menar inte att låta cynisk eller att ifrågasätta ett värde någon tillför. Jag vill bara belysa på att det är skillnad på vad DU tycker är värdefullt och vad personen med makt tycker är värdefullt. Du kanske har helt rätt i att du ser värdet bättre än andra men det är de med makt du ska övertyga.
Om du tycker om organisationen du arbetar i, så driv alltid detta där.
Däremot är min subjektiva upplevelse att (svenska) organisationer måste i tur och ordning få godkänt projekt, budget, nya roller, planering och POFF så tog den där befordran 5-8 år (som du redan arbetat för i 1-3 år) för att gå live för många planerare är bara små kugghjul i maskineriet som måste vara många för att implementera ett beslut.
Däremot så startade ett annat företag samma process 8 år tidigare och är redo att anställa idag.
Ja, har man ingen utstakad plan tillsammans med sin arbetsgivare så kan man ju knappast komma i efterhand och klaga på att resultatet inte motsvarar ens egna förväntningar.
Men, sen finns det ju ställen där det faktiskt inte går att staka ut en väg som passar båda parter.
I de fallen får man söka sig någon annanstans.
Större ansvar behöver ju dock inte betyda att man nödvändigtvis är chef över någon.
Du har fattat helt rätt. Det är inget vi har tid att gråta över. Många företag inom populära branscher eller populära studentstäder har som strategi att ge lönehöjningar under marknadsnivån, och det är en medveten strategi. De riskerar hellre att lägga en miljon på att rekrytera och lära upp en ny medarbetare, istället för garanterat höja lönerna för seniora medarbetare.
De tänker att du är för snäll och dum för att sluta, och de tänker de tjäna mycket pengar på.
Nej, men det brukar vara sjukt mycket lättare för tröga comp&ben-människor att klassa ens tjänst högt på IPE-skalan om man har ansvar för människor och P&L än om man ”bara” är en superstark individuell contributor.
Stämmer säkerligen vad du skriver. Men då för min egen del handlar inte det om att jobba hårdare med det jag gör, utan att se till att mitt arbete är synligt.
Dock för mina kollegor, så är deras arbete synligt skulle jag säga, men vad de gör kanske inte värdesätts på högre nivå, då de presterar säkerligen ett par ggr mer än mig.
Mitt mål är förstås att förstå rätt väg för min egen del och det innefattar att arbete på de saker som ger värde men också är synligt att det ger värde.
Så är det säkert, och givetvis så måste det ju komma någon sorts extra kompensation för att man ska hålla på och handskas med människor utöver annat.
Själv har jag medvetet valt att inte ta den vägen i samförstånd med min arbetsgivare.
Jag har varit första linjens chef över specialister/tjänstemän, projektledare med enbart indirekt rapporterande och senare chef över chefer. Eller som nu, chef över chefer som i sin tur är chefer över chefer. Det har såklart sina utmaningar det med, men i de flesta fall betyder det att mina direktrapporterande är rimligt begåvade individer med erfarenhet av att lösa alla mindre personalfrågor på egen hand. Det var länge sen jag behövde kliva in och fixa något själv.
Chefs roll ger ett större ansvar. Det är väl den naturliga vägen att ta ansvar.
Jag vacklar lite om jag skulle vilja ta den vägen just exakt nu men definitivt i framtiden. Tycker dock då att egenskaper en IC/lägre nivå utvecklar kanske inte mappar direkt till chefsrollen.
På min nivå så är alla IC, men även de som architekter, är otroligt kunniga och varit där i 10 år, de har inte så mycket mer lön än mig.
Det kan jag tycka är konstigt, men världen är sådan.
Så för min del ser det bara ut som att man kan öka lönemässigt genom att bli chef, oberoende av hur mycket ansvar man har.
Jag ser inte förstås inte hela bilden, och har aldrig jobbat som chef, även om jag blivit erbjuden rollen.
Men jag tror du menar tvärtom, det är KUL att jobb-hoppa, det behåller hjärnans plasticitet utöver att man har en bra chans att höja sin lön. Att stanna för länge på ett ställe är tråkigt både för en själv och ens kollegor. (vem har inte stött på den där medarbetaren som stannat minst 10 år för länge…)