Med risk att göra bort mig, så tar jag ett provprat här från mitt personliga perspektiv.
Jag förstår att du tänker och känner så och att det är 100% korrekt för dig. Så jag vill understryka att jag inte försöker säga att du har fel eller argumentera med din känsla. Den är ju riktig för dig.
Från mitt perspektiv så känner jag inte så och inte heller många i mitt umgänge känner så. Tvärtom håller jag med dig att många av kanske de viktigaste yrkena har vi i Sverige valt att inte värdera pengamässigt av många olika anledningar. Jag upplever att det gäller även t.ex. Försvarsmakten som jag själv är intresserad av men även allt från lärare, polis och andra samhällsbärande yrken.
Jag beklagar detta och upplever att det kanske också handlar om att folk generellt idag är dåliga på att hålla en konversation. Jag personligen upplever ju inte att vårdyrket (eller något annat) är ointressant att prata om, tvärtom. Jag vet ju själv från Carolines praktik hur mycket hon hade att berätta om där hon både gjorde undersköterske- och sjuksköterskejobb på olika ställen.
Så jag tänker att det inte nödvändigtvis handlar om en “statusgrej” utan bara att folk är generellt kassa (jag blir konstant förvånad över att jag man aldrig får någon följdfråga). Jag upplever inte heller att jag får särskilt mycket följdfrågor eller liknande. Folk är i gemen mest sugna på att prata om sig själva.
Ja, det som är “lätt att mäta” är ju det som ofta får uppmärksamhet, även om det väldigt ofta är fel sak att mäta. Pengar = extremt enkelt att mäta, således blir det så mycket fokus på det och dessutom blir det ett substitut för andra mått, typ hög lön = viktig. Vilket är idiotiskt enligt mig.
Ja, den här normen är fascinerande. Jag och Caroline har bråkat mycket om den, första gången 2008 när hon skulle doktorera och fick inte ens en riktig lön utan fick något skumt bidrag så att universitetet skulle slippa betala pension. Liksom: “dokterera gör man för kallets skull, inte lönen”. Tenderar ha smittat av sig även inom kultur och andra kretsar. Dumt och konstigt - MEN jag har också många historier på personer som inte köpt överenskommelsen och agerat annorlunda med andra resultat (t.ex. IT-företagare som gjort exit, satsat på ett kulturellt yrke och tjänar mer än de flesta andra genom att använda samma know-how från när han drev IT-företag).
Ja, jag är absolut medveten om hur mycket “tur” jag har haft, att t.ex. skolan råkade passa min personlighet, att jag är född i Sverige, att vi har gratis utbildning, att. jag har haft människor som hjälpt mig etc.
Samtidigt vill jag - som många andra ovan också skrivit - understryka att man behöver inte acceptera normen eller “överenskommelsen” som gäller just på ens ställe / bransch / område. Som många andra skrivit det finns ofta möjlighet till specialisering, vidareutbildning, byte av arbetsplats etc.
Så det handlar om en kombination av tur och skicklighet, där man t.ex. kan ta strategiska beslut som kan vara små idag men som över tid ger stora skillnader. Det vill säga att som jag säger till mina barn: vi har alla fått en uppsättning kort, vårt jobb är att spela dessa korten så väl vi kan. Ja, ibland är uppsättningen - särskilt i jämförelse med andra (eller samhället i stort) - orättvis och det får man ibland bara förhålla sig till på ett så positivt sätt som möjligt.
EDIT:
Korslänkning till en annan relaterad diskussion: