Men handlar detta verkligen om hur folk ser på yrket? Eller kan det vara att folk läser in att ”Jaha ja, detta verkar bara vara hur personen tjänar pengar och inte personens passion, så då är det inte intresserat att prata om”.
Jag hade gärna pratat om någons jobb som undersköterska om personen verkligen brann för yrket och var djupt passionerad. Men min (kanske felaktiga) bild är att många väljer yrket för att det är en lagom svår och lagom lång utbildning som ger jobb, och inte för att de älskar yrket.
Ja, och det här är något av det som jag har svårast att hitta ett bra förhållningssätt till.
Jag ser folk på jobbet som är intelligenta, skarpa, drivna, och på grund av detta också är riktigt bra betalda. Samtidigt eftersom jag jobbat med dem under flera år och även var med och rekryterade dem så vet jag att mycket av detta är inget de har lärt sig eller kämpat sig till, det är personlighetsdrag de har fötts med. Jag är säker på att dessa personer hade gjort ett fantastiskt jobb oavsett vilket yrke man placerat dem i.
För tydlighetens skull - jag tror fortfarande det är bra med ett samhälle som belönar skicklighet, kompetens, värdeskapande. Annars kommer dessa smarta drivna människor inte utnyttjas till sin fulla potential vilket vi alla blir fattigare av, men rättvisefrågan är svår.
Med risk att göra bort mig, så tar jag ett provprat här från mitt personliga perspektiv.
Jag förstår att du tänker och känner så och att det är 100% korrekt för dig. Så jag vill understryka att jag inte försöker säga att du har fel eller argumentera med din känsla. Den är ju riktig för dig.
Från mitt perspektiv så känner jag inte så och inte heller många i mitt umgänge känner så. Tvärtom håller jag med dig att många av kanske de viktigaste yrkena har vi i Sverige valt att inte värdera pengamässigt av många olika anledningar. Jag upplever att det gäller även t.ex. Försvarsmakten som jag själv är intresserad av men även allt från lärare, polis och andra samhällsbärande yrken.
Jag beklagar detta och upplever att det kanske också handlar om att folk generellt idag är dåliga på att hålla en konversation. Jag personligen upplever ju inte att vårdyrket (eller något annat) är ointressant att prata om, tvärtom. Jag vet ju själv från Carolines praktik hur mycket hon hade att berätta om där hon både gjorde undersköterske- och sjuksköterskejobb på olika ställen.
Så jag tänker att det inte nödvändigtvis handlar om en “statusgrej” utan bara att folk är generellt kassa (jag blir konstant förvånad över att jag man aldrig får någon följdfråga). Jag upplever inte heller att jag får särskilt mycket följdfrågor eller liknande. Folk är i gemen mest sugna på att prata om sig själva.
Ja, det som är “lätt att mäta” är ju det som ofta får uppmärksamhet, även om det väldigt ofta är fel sak att mäta. Pengar = extremt enkelt att mäta, således blir det så mycket fokus på det och dessutom blir det ett substitut för andra mått, typ hög lön = viktig. Vilket är idiotiskt enligt mig.
Ja, den här normen är fascinerande. Jag och Caroline har bråkat mycket om den, första gången 2008 när hon skulle doktorera och fick inte ens en riktig lön utan fick något skumt bidrag så att universitetet skulle slippa betala pension. Liksom: “dokterera gör man för kallets skull, inte lönen”. Tenderar ha smittat av sig även inom kultur och andra kretsar. Dumt och konstigt - MEN jag har också många historier på personer som inte köpt överenskommelsen och agerat annorlunda med andra resultat (t.ex. IT-företagare som gjort exit, satsat på ett kulturellt yrke och tjänar mer än de flesta andra genom att använda samma know-how från när han drev IT-företag).
Ja, jag är absolut medveten om hur mycket “tur” jag har haft, att t.ex. skolan råkade passa min personlighet, att jag är född i Sverige, att vi har gratis utbildning, att. jag har haft människor som hjälpt mig etc.
Samtidigt vill jag - som många andra ovan också skrivit - understryka att man behöver inte acceptera normen eller “överenskommelsen” som gäller just på ens ställe / bransch / område. Som många andra skrivit det finns ofta möjlighet till specialisering, vidareutbildning, byte av arbetsplats etc.
Så det handlar om en kombination av tur och skicklighet, där man t.ex. kan ta strategiska beslut som kan vara små idag men som över tid ger stora skillnader. Det vill säga att som jag säger till mina barn: vi har alla fått en uppsättning kort, vårt jobb är att spela dessa korten så väl vi kan. Ja, ibland är uppsättningen - särskilt i jämförelse med andra (eller samhället i stort) - orättvis och det får man ibland bara förhålla sig till på ett så positivt sätt som möjligt.
Alltså. Det finns väl alltid puckon som tycker någons värde är detsamma som storleken på plånboken, eller längden på titel på visitkortet. Men de är nog undantagen. Skulle tro att många anser att anställda inom vård, skola, polis m m gör ett väldigt viktigt och “riktigt” jobb.
Jag tror det finns ett mycket enklare svar på varför vissa jobb betalar mycket mer än andra jobb än “illvilja” eller “förakt”. Jag tror det som vanligt handlar en hel del om hur mycket jobbet man gör skalar. En undersköterskas jobb skalar inget vidare, att hjälpa en patient tar den tid det tar, en patient i taget. En lärares jobb skalar på sätt och vis lite bättre, eller i alla fall enklare, vilket man kan se när högre lärarlöner utan höjd skolpeng/anslag istället tvingar fram större klasser. Men det skalar fortfarande rätt dåligt jämfört med förändringen från spade till grävmaskin. Eller, för den delen, privatlektion till YouTube-kurs.
Beror på vad man menar med “skalar”. Att som lärare lära upp hundratals elever till att bli välfungerande medborgare som bidrar till samhället både för sig själv och andra skalar ju rätt bra. Att hjälpa folk att bli friska så de kan vara produktiva är väl också rätt bra utväxling. Ett samhälle utan lärare eller vård skulle vara total katastrof för hela landet.
Jag har ju skojat om det i något poddavsnitt - det du beskriver är ju riktiga jobb, mitt är ju typiskt ett “hitte-på-jobb”… På det sättet är jag ganska nöjd att @zino är kvar som läkare (=riktigt jobb) och inte pengaförvaltare…
Syftet med min kommentar var att man kan vara “helt värdelös”, dvs sakna egenvärde, även i stödfunktionerna utan att det säger någonting om människan bakom. Alla har sin plats, sin funktion, sin uppgift att lösa. Upplever inte att jag genom åren fått “uppskattning” för att jag utfört mitt jobb.
Upplever heller inte att folk på kontoret behandlar en administratör på ett dåligt sätt, istället brukar folk vara uppriktigt tacksamma för den där klippan som fixar allt möjligt. Sen finns det enstaka personer som använder administratören som sin personliga assistent på ett nedvärderande vis, men det är undantag i min mening.
Som tidigare kommenterat så styrs lön av marknaden, vilket är den primära anledningen till låga löner i offentlig sektor. Stödfunktionerna däremot konkurrerar med den privata marknaden, vilket höjer deras löner.
Antar att det egentligen skalar till alternativkostnaden?
Vad hade det kostat i skador eller förlorade inkomster/intäkter att istället för undersköterskan rycka tag i närmsta otränade person och be denne genomföra arbetsuppgiften? Närmaste passageraren istället för piloten? Slumpmässig person på gatan istället för YouTube-stjärnan?
Applåder vill nog ingen i vården ha, uppskattning däremot! Det tycker jag alla som gör ett bra jobb förtjänar, oavsett yrke.
Jag funderar på hur vi ska skaka fram tillräckligt med vårdarbetare för samhällets behov.
(Observera att länken nedan endast gäller äldreomsorgen och fram till år 2030, det behövs alltså ännu fler för att täcka hela vård- och omsorgssektorns behov)
Tycker det är rätt sällan nån faktiskt är intresserad av att lyssna
Håller med om att vissa är allround i den bemärkelsen att de rent genetiskt kan syssla med nästan vad som helst och nå god framgång. Inte helt ovanligt med dubbelkombos i den gruppen heller, såsom ingenjör och civilekonom. Tror dock inte att den större massan befinner sig där. Det är ett intressant faktum att spetskompetens och förutsättningar finns och ja, självklart behöver samhället ta vara på dom.
Sen tror jag att människor lätt missförstår vad en god omvårdnad och omsorg innebär, oavsett nivå. Det tar tid att lära sig hantverket och fila på fiolsträngarna så att säga. Empati, tålamod, kreativitet är inte gratis. Jag tillhör de som har en yrkesstolthet och vet att jag är skicklig på just mitt område. Undersköterskor mfl jobbar även på fler ställen än äldreboenden. Det är slutenvård, akutpsykiatri, det är rättspsyk, det är behandlingshem för ungdomar, kriminalvård osv. Vi finns överallt och gör skiftande saker.
Lönen behöver vara rimlig, dvs att man ska kunna leva på den, i det samhälle man lever i. Om en svensks lön är skithög för Indiska förhållanden och räcker till ett lyxliv där är rätt ointressant. Jag anser faktiskt att det är en mänsklig rättighet att för ett fullgott dagsverke få en fullgod lön som räcker till livets nödtorft i det land man bor. Inte en drömlön som räcker till semestrar stort sparande, betala lån med ockerräntor eller köpa oxfilé men väl till pyttipanna, havregrynsgröt, en liten hyreslägenhet och spara några hundralappar.
Det handlar inte om att andra ska finansiera lyxliv utan att arbetsgivaren inte ska kunna utnyttja utsatta människor och betala ut “slavlöner”.
Klart om någon tycker att det är rimligt att få 100.000 i månaden för 10h arbete så håller jag med, men inte om man anser 25.000 i månaden för ett heltidsjobb som städare är rimligt.
Ska man nå spetskompetens ska man vara “galen”, det måste vara ett kall och inte bara nåt man gör nu som då argumenterar inte emot dig tvärtom, disciplin tror jag tar dig till hög nivå men skall man faktiskt bli en toppspelare ska man nog va besatt, off topic kanske
Jag tänker ofta på det där, särskilt eftersom jag bor i ett land med större klyftor än i Sverige, så här blir “klasskillnader” ännu mer tydliga tror jag.
I mina öron är det ingen större skillnad på dina 30k per månad eller någon som tjänar 45k per månad då jag själv tjänar 450k per månad eller något något mer. Men jämfört med min VD tjänar jag ingenting. Så allting är relativt.
När jag stöter på folk som tjänar 30k per månad och liknande så tänker jag att de säkert prioriterar annorlunda än mig. Jag har satsat hårt på att göra karriär osv. Jobbat 80-timmarveckor. Har mycket press och stress hela tiden. Har inga hobbies längre i princip då jag inte har tid. Har inte kollat Netflix på flera år av samma anledning. Grannarna står och kastar frisbee och dricker öl med varandra på garageuppfarterna när jag kommer hem 7 på kvällen från jobbet och fortfarande måste jobba lite till framför datorn senare på kvällen när barnen sover. Sedan vill de att skatten för sådana som mig ska höjas. Att jag ska betala min “fair share”.
Jag tänker mig att de som jobbar i kafeterian på jobbet gör sina timmar där fem dagar i veckan men sen när de stämplar ur så släpper de jobbet helt och ägnar sig åt hobbies, hänger med kompisar, knäcker ett par bärs och slappnar av. De får nog ut mer fritid i sitt liv än mig som jobbar 50 timmar eller mer per vecka och säkert åldras i förtid av pressen. Det är kanske de som valt rätt och inte jag. Jag ser inte ner på deras prioritering.
Edit: om man vill är det inte så svårt att tjäna mer än snittet. I ditt fall tänker jag att det vore relativt enkelt att läsa in SSK och sen ta uppdrag i Norge eller köra lite botoxinjektioner vid sidan om. Skulle kunna nämna hundra andra alternativ. Det är bara det att man måste ha viljan och lite jävlar anamma. Sen är frågan bara om det är värt det om du trivs med vad du gör redan.
Om det är en mänsklig rättighet måste det väl gälla alla människor, inte bara svenskar? Alla måste väl då få denna rimliga lön och rimliga levnadsstandard.
Det innebär också att någon måste ta på sig skyldigheten att ge alla detta, vem är denna någon som ger alla människor det som du kallar en rimlig lön? Är du beredd att ge alla indier din rimliga levnadsstandard?
Vad är en slavlön? I Sverige har vi redan minimilöner, är detta slavlöner? Vad anser du då att minimilönen ska vara?
Vad tror du händer med alla de som inte kan skapa ett värde som når upp till din nya minimilön?
Det här är relevant och det ger också möjlighet till viss löneutveckling, om man nu vill följa det spåret. Det kommer alltid finnas ställen som är mindre populära och där lönen behöver vara högre för att bemanningen ska fungera.
Om det nu är så att det finns ett förakt mot personer med ”enklare” jobb och lägre löner så är det förstås illa. Jag tror själv att de personer som eventuellt står för ett mer aktivt sådant förakt har en del att jobba med. Det är inget sunt förhållningssätt, om man säger så.
Att samhällsnormen idag är hårt individualistisk är sant. En viss typ av framgång är för många ett sorts ideal. Man ska satsa på sig själv och bygga sitta personliga varumärke. Den högsta kasten består av influencers som inte jobbar alls utan lallar runt och gör sina liv till någon sorts kommersiellt inriktad pseudo-dokumentär.
Jag kan spontant tycka att det vore mer intressant att titta på strategier för olika inkomstlägen. Den som har högre inkomst kan rent faktiskt slarva mer och ändå klara sig bra. Den med lägre inkomst behöver planera livet mer minutiöst för att klara sig. Bostad, sparande, semester, aktiviteter, pension etc. behöver en gedigen plan för att det ska fungera. Det går att påverka en hel del saker, om man bara planerar på rätt sätt.
En intressant parameter är geografi. Vissa yrken har en sorts lönepremie för att bo i Stockholm. Man kanske inte ”tjänar på” att bo i Stockholm netto men man har några tusen mer i lön vilket täcker en del av merkostnaden för att bo i Stockholm. I andra yrken saknas detta vilket innebär att man tydligt straffas av att bo i Stockholm. Från ett strikt ekonomiskt perspektiv borde man flytta till en annan typ av ort. Lönenivån behöver inte vara maximal där men den behöver vara bra i förhållande till kostnadsläget.
Jag tror det är ett påhittat förakt. Jag har aldrig träffat på någon som föraktar människor för att de har ett enkelt jobb.
Däremot kan vi förstås imponeras mer av personer med höga prestationer, allt från idrottsmän, vetenskapsmän, schackvärldsmästare eller personer som genom sitt driv skapar nya framgångsrika företag t.ex.
Jag diskuterade med en vän som var tandhygienist. Hon var upprörd över sin låga lön inom folktandvården och hon sa att hon kunde få mycket högre lön hos privattandläkare.
Men byt jobb då sa jag men det ville hon inte för det var mycket behagligare inom folktandvården tyckte hon. Ja men okej då sa jag, då finns det en anledning till löneskillnaden och du väljer det som passar dig. Det svaret gillade hon inte, hon ville ha sina arbetsvillkor men de privatanställdas högre lön.
Så kan det vara. Samtidigt kan det här konstanta hyllandet av ”framgång” i sociala medier leda till en form av förakt. När idealet för breda grupper blir att göra/bli/leva som Bianca Ingrosso säger det sig självt att de som befinner sig långt från det där kan uppfatta sig som andra eller tredje klassens personer.
En annan aspekt kan vara att det finns en sorts värdekonflikt kopplad specifikt till vården. Man får lära sig i skolan att välfärd är fint och bra och väljer yrke ”med hjärtat”. När man väl kommit dit upplever man inte att det är så fint och bra. Samtidigt finns kollegor som helt uppenbart inte tror på berättelsen om ”fint och bra”. Man blir ”konsult” och tjänar massor på att jobba i Korpilombolo eller sysslar med att plutta in plastkuddar i bröst och liknande saker. Det blir uppenbart att de moraliskt kaputta belönas medan de som står fast vid idealet om att göra något fint i kollektiv anda förblir fattiga.
Nej hyllande av framgång är inte detsamma som förakt för enkla jobb.
Skulden till detta ligger väl i så fall i ett oärligt hyllande av vården. Om folk inte var oärliga med sitt hyllande skulle sådana konflikter inte uppstå.
Och varför ska de som jobbar inom vården hyllas mer än andra grupper? Folk jobbar och sliter inom alla yrkesgrupper. Finns det kanske ett förakt för dem som sliter inom välbetalda yrken?
Står fast vid ett falskt ideal alltså. Vill man belönas ekonomiskt behöver man arbeta med sådant som skapar ekonomiska värden. Föraktar man sådana arbeten och vill arbeta med mjuka ideal kan man inte samtidigt förvänta sig att bli ekonomiskt belönad.
Problemet du målar upp är ett hycklande där samhället tutar i folk vad som är fint och bra men inte lever efter det i verkligheten. Sluta framställ personal inom vården som hjältar så tar vi första steget mot verkligheten.
Vill man att de som ger bra vård belönas ekonomiskt krävs också att konsumenterna av vård kan välja de som ger bra vård och att de kan välja hur mycket pengar som ska läggas på denna konsumtion. Men det accepterar sällan dessa anställda inom vården. Lika lön för alla oavsett prestation är i regel deras inställning.
Det kan väl inte komma som en överraskning att lönen är låg i yrket du utbildat dig till? Så ja, eftersom du ändå valde yrket så måste det väl vara ett kall?
Det är ingen som är intresserad av mitt yrke heller (systemutvecklare). Noll följdfrågor. Vill du att folk ska engagera dig i ditt yrkesval ska du bli polis.
Du låter bitter. Kanske är det dags för en livsförändring?
Edit. Det här inlägget flaggades som stötande. Tyvärr förstår jag inte varför så jag vet inte vad jag ska redigera.
hur ska människor som är lägre värderade stå ut i just vårat samhälle?
Jag känner igen mycket av det du beskriver, och jag tror många i vård och omsorg delar känslan. Samtidigt vill jag utmana några av slutsatserna – inte för att förminska din upplevelse, utan för att det finns perspektiv som faktiskt kan göra vardagen lättare att bära.
Vi kan inte bygga vår självkänsla på hur andra värderar våra jobb. I yrken där det man gör är mänskligt, mjukt och ofta osynligt kommer omvärlden aldrig fullt ut förstå värdet. Därför behöver man bekräfta sig själv. Stanna upp och se:
vad man gör bra
vad man faktiskt bidrar med
vad man uppskattar i jobbet
varför man valt att stanna kvar
Det är inte hela lösningen, men det gör att man inte låter andras brist på insikt definiera ens egen värdighet. Det är lätt att fastna i allt som är tungt – lön, status, arbetsbelastning – men det finns också saker som fungerar och som är bra. Att aktivt lyfta fram det positiva är inte att blunda för problemen, utan ett sätt att må bättre som individ.
Det pratas ofta om att vården behöver mer resurser, men en stor del av pengarna hamnar inte hos undersköterskor eller patienter. Administrationen har vuxit i många år, och det är rimligt att börja ställa frågor:
Vilken konkret nytta gör varje administrativ tjänst för patienten?
Underlättar den mitt arbete – eller skapar den mer hinder?
Hur kan vi minska onödig administration och flytta resurser till kärnverksamheten?
Det här är frågor som både chefer och politiker behöver höra från dem som faktiskt jobbar nära patienterna. Om vi vill ha fler undersköterskor, bättre arbetsmiljö och rimliga löner, då måste mer av pengarna hamna där de gör störst nytta. Fler undersköterskor betyder lägre arbetsbelastning – men också att samma påse pengar ska delas på fler. Det är en svår balans, och därför måste diskussionen handla om hur resurserna används, inte bara hur många som jobbar.
Du och dina kollegor är inte värdelösa. Ni är grunden i hela omsorgssystemet. Men för att orka i längden behöver man både:
ge sig själv mer bekräftelse
minska det negativa snacket som dränerar energi
samtidigt våga ifrågasätta strukturerna som faktiskt går att förändra
På det sättet är jag ganska nöjd att 
argumenterar inte emot dig tvärtom, disciplin tror jag tar dig till hög nivå men skall man faktiskt bli en toppspelare ska man nog va besatt, off topic kanske