Jag har hört en del förklaringar till detta, som handlar om att vårdpersonalen själva söker sig till administration för att det är behagligare.
Hur korrekt det är kan jag inte garantera men ett grundproblem som jag pekat på ovan är att konsumenterna inte har valfrihet att välja vilka vårdgivare de vill gå till eller hur mycket de vill betala för den vården.
Tar man bort kopplingen mellan konsumentens resurser och säljarens leverans så blir kvaliteten lidande.
Som boende i Asien med privat sjukförsäkring går jag till det sjukhus som jag är nöjd med. Jag blev faktiskt rekommenderad ett offentligt sjukhus som jag gått till och blev mycket nöjd. Hade de inte levererat bra skulle jag inte fått rekommendationer om dem. Jag ska dit igen nu för en årlig omfattande hälsoundersökning, något som inte var realistiskt att få i Sverige.
Sitter och reflekterar över min egen situation. Tjänar 52K efter årets lönejustering. Anser att jag är underbetald då nya kollegor med lägre kompetens och enklare arbetsuppgifter kommer in på 55K. Vad jag har lärt mig är att jag inte ska koppla lön till kompetens? Det är lätt att man blir bitter då. Dock är det ett strukturfel att lojala medarbetare som varit anställd länge inte premieras (om de inte byter tjänst). De kommer att halka efter ju fler år de är anställda.
Min karriärutveckling och löneutveckling hade mått bättre om jag bytte tjänst/företag. Samtidigt frågar jag mig själv. Spelar 8k mer i lön, jobba hårdare, mer slit för min egen del? Det enda som händer är att jag sparar den delen på global indexfonder.
Nu till yrkesvalet. Mitt hjärta är IT, jag älskar IT, men valde ändå en utbildning som inte var IT. Jag vet fortfarande inte om jag har valt rätt, men jag vill inte leva för jobbet. Jobbet för mig är inte ett kall, bara en metod att få in pengar så jag och min familj slipper svälta. Det är inte mitt intresse, kommer aldrig vara det. Därför vill jag lägga minimalt med energi för att få maximal lön. Jag ser @LevaLivet@JFB@angaudlinn som förebilder, att lämna arbetslivet för FIRE.
Hög lön korrelerar inte med hög intellektuell kapacitet, utan lönen beror helt enkelt hur marknaden ser på det. Just vården är svår eftersom den till största delen är skattefinansierad, men för att få upp lönen så måste du byta tjänst, mellan privata och offentliga arbetsgivare, helst varannat år. Jag tror tyvärr att det måste uppstå en brist på medarbetare på vårdsidan för att det ska hända något mer lönerna. Ställde frågan till förskolepedagogerna om vad de hade i lön, en barnskötare hade ingångslön på 26K. Det är lågt, men i och med att det föds färre barn så ser arbetsmarknaden mörkt för dem (@angaudlinn ).
För mig har det varit mycket jobb periodvis för att komma upp på en viss lönenivå / tjänst. Där insåg jag att om jag tar ett steg upp till så får jag nog sälja min själ. Inte värt det för mig så jag har flyttat lateralt mellan liknande jobb och byggt upp en kompetens som få i företaget besitter. Därför kommer de rännandes då och då för att plocka in mig för att lösa problem. Ganska behagligt. Väldigt nöjd men min sk karriär. Jag definierade den själv och följde inte något mönster.
Kanske det var lite mer för mig men för min bror med 40 år inom LSS så var det definitivt som du skrev. Å andra sidan förkovrade han sig i det han älskade dvs klassisk musik, historia och politik på fritiden och hade ett mycket rikt liv trots små medel rent monetärt. Han hade dessutom rätt hög status i bekantskapskretsen pga sitt kunnande och förmågan att alltid kunna omsätta kunskap i roliga / spännande historier. En fantastisk människa som tyvärr gick bort för tidigt men ändå med ett rikt liv.
Enig. Min bror ett exempel. Ett antal fd kollegor som är det motsatta (lön långt över kapacitet)
My take @Malvina. Man är inte sitt jobb. Det är inte bra för någon att vara det för förr eller senare tar jobbet slut men inte livet som då kan bli rätt innehållslöst. Låt inte ditt jobb definera dig (tror inte det gör det heller)
Vill man tjäna mer så får man göra som @slipbit skriver och byta jobb ofta mellan arbetsgivare. Det är ett strategiskt val som kommer till ett pris med mer energi in i jobbet och ofta då mindre till nära och kära. Every action has a reaction. Det är olika för olika människor om det är värt det. You’re the boss
Rent psykologiskt brukar man se det som att man behöver ha flera ben att stå på, dvs att man har familj och fritid som man hämtar kraft ur. Har man inte det ökar ens sårbarhet särskilt om man brukar befinna sig i ett sammanhang där värdena är extra starka. Jag tänker helt enkelt att copingstrategin måste vara just detta: fokusera på andra starka delar av livet och undvika att konsumera för mycket media som fokuserar på de värden man tycker är fel eller saknar.
Rent ideologiskt tycker jag att vi är på väg åt fel håll värderingsmässigt. Men samtidigt kan man se att detta är strömningar som sker i stora delar av västvärlden. Att vi i Sverige som tenderar att vara väldigt snabba med att kasta ut gammalt och absorbera nya strömningar hakat på tåget är inte så förvånande. Vi är förvånansvärt jagsvaga i jämförelse med andra länder. Men jag räknar med att den ideologiska pendeln snart svänger igen.
Jag tänker att olika personer definierar “uppskattning” på olika vis. Vad hade du velat se för att du skulle känna den uppskattning du önskar?
Det känns som att SoS vet exakt vad problemet är.
“Undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal som på arbetsmarknaden i övrigt”
“20 procent av all omsorgspersonal arbetar deltid för att de inte får ett heltidsarbete eller för att de upplever att arbetet är för ansträngande” “49 procent jobbar deltid”
“6 procent är inrikesfödda män”
Inte att förglömma:
“8 av 10 anställda upplever att de har ett meningsfullt arbete - det är fler än i andra sektorer”
Det handlar inte om hyllande av framgång i allmänhet utan om ensidigt hyllande av en viss sorts framgång. Jag uppfattar att det tidigare i Sverige så att säga funnits mer än ett sätt att vara framgångsrik på. Sociala medier har lett till att en viss form kommit att dominera. Det leder inte explicit till ett förakt mot enkla jobb utan mer ett indirekt diskvalificerande av alla som inte har rätt egenskaper. Att ha ett enkelt jobb kan vara ett sådant kriterium men det finns förstås betydligt fler.
Jag vet inte om just vården hyllas. Det handlar väl mer om att sluta hylla idealistiska val mer generellt. Man skulle inte längre uppmuntras att välja utbildning utifrån intresse och inte länge uppmuntras att göra bra saker för samhället. I skolan skulle istället man få lära sig att livets mening är att tjäna så mycket pengar som möjligt. Den som är snygg är en övermänniska med en naturligt given rätt att ta för sig. Den som är på väg mot egen framgång har en moralisk rätt att trampa på andra om det behövs för att uppnå det egna målet. Det är ju det många upptäcker är den faktiska verkligheten.
Jag ser inte den här frågan som främst ekonomisk utan mer ideologisk. Det har gått att göra sämre ekonomiska val längre tillbaka också men för många har saker som hyresreglering och ATP-systemet tagit bort mycket av de potentiellt negativa sidorna. Har man inte haft tillräcklig egen intjäning har det kompenserats via utjämning.
Jag vet inte om någon sagt sig förakta arbeten som har högre löneläge. Jag ser det som ett udda och konstigt påstående.
Du kan hylla precis vad du vill men det är fortfarande inget förakt för de som har enkla jobb.
Nej inte alls, det finns inget exkluderande i att hylla något och vi kan inte hålla på och lägga oss i vad folk hyllar. Det är att säga att deras åsikter är fel.
Jag har aldrig hört någon förakta enkla arbeten men däremot hör jag ofta nedsättande saker mot dem med hög lön. Giriga parasiter är vanliga beskyllningar, svårt att missa det.
Du är värd så mycket något är villig att betala för din tjänst inte svårare än så.
Jag hade också velat tjäna mer men då får jag se till att kolla vad marknaden erbjuder mest pengar för per timme.
Skulle jag plugga till sjuksköterska så förstår jag ju vad marknaden erbjuder ungefär för en spn tjänst när jag ör färdigutbildad kan ju inte komma som en chock när jag då får mitt första jobb att lönen kanske är lägre än om jag studerat till ingenjör eller liknande.
När jag valde min utbildning så kollade jag genomsnittslöner etc inom yrket för att övervöga om det var värt det.
Obs blanda inte ihop människovärde med jobb det tycker jag är ett misstag och människor som ser ner på någon för yrket hör man nog bäst i att utesluta från sitt liv.
Ja, särskilt utifrån att jag i the Global Village är född garanterad till top 95-99 percentilen på alla områden, tex tillgång till utbildning. Personlighet har väl både gynnat och missgynnat mig på olika plan, men verkar mest varit en fördel i arbetslivet. I mindre utsträckning i skolan. Fun fact, försökte få sommarjobb inom vård och omsorg när jag pluggade, men fick det inte, så jag är väl att anses som värdelös på sånt jobb.
För egen del känner jag inte alls att jag belönats av konkurrens, tävling, prestation, materialism och yttre status. Varför skulle det vara så? Och på vilket sätt? Om jag försöker sätta fingret på vad som gynnat mig så är det långsiktighet och disciplin. Ev också envist avfärdande av statusmarkörer.
Om jag skulle vilja utveckla en extrovert sida och bli en omtyckt artist eller dyl hade det ju varit en plågsam uppförsbacke som förmodligen hade bränt ut mig. Bättre att spela de kort man har på handen då känner jag.
Tycker en sak e väldigt fel i din tråd: att folk ser ner på er. Jag är otroligt tacksam och försöker alltid visa det när jag e på sjukhus. Jag ser inte ner på vårdpersonal. Ni är otroligt viktiga. Men lön och hur viktig man är e inte samma sak. Polisen tjänar också dåligt. Staten kan inte betala de bästa lönerna tyvärr.
Du kanske menar de höga cheferna på ert jobb? Eller menar du besökare/patienter?
Det är ju här marknadskrafterna borde stiga in. Om det finns ett stort underskott så borde lönerna gå upp för att se till att så sker.
Problemet är att detta borde på något vis motarbetas av tidigare lönegap, tankar om yrkets kall osv.
Egentligen borde vårdpersonal behöva bli rejält mycket mer egoistiska. Byta jobb. Strejka mer (fast då blir det väl samhällsfarligt…) osv. Arbetsgivare betalar tyvärr sällan mer än de absolut måste.
Ja, den enda rimliga slutsatsen är att det inte finns något underskott, utan att den offentliga sektorn anställer just så många som den är villig att betala för, men så skyller man på underskott hellre än att erkänna att man inte är villig att betala.
Genom att förstå att pengar är outnyttjade gentjänster. De har ingenting med värderingen av dig som människa att göra. Du kan va en högt värderad medmänniska som utför ett jobb som värderas lägre av dem som betalar.
En lön sätts baserat på hur mycket pengar har den som har problemet, hur dyrt problem löser jobbet, hur många konkurrerar om att få göra jobbet och vad är det lägsta de godtar för att göra det.
Offentlig sektor ett område där många kan tänka sig jobba för ganska låg lön och kunderna är barnfamiljer eller sjuka. Dessa har ofta inte fantastiskt mycket pengar. Nu är alla andra med och subventionerar dessa tjänster så att de ändå ska ha råd. Men ingen vill betala mer för tjänsterna om man ändå får folk som kan utföra dem.
Ärligt talat vill inte du det heller. Om det finns folk som kan tänka sig odla mat billigt vill inte du betala mer för mat från någon som vill ha högre lön.
Medhåll men jag skulle formulera det som att det finns ett underskott men den offentliga sektorn är inte beredda att betala för att täcka det utan är mer OK med att folk går i väggen eller slutar för att de inte står ut.
Jag funderar ofta på hur mycket tur jag har haft att jag fick studera, ta stipendier och bygga ett liv i detta fina land. Jag tror det är ok att samhället belönar konkurrens och kompetens. Jag tycker att det tillåter att man faktiskt kan tan sig från jobb med lägre löner till något bättre om man vill slita och kämpa för det.
Bra poäng här. Vill man slippa fattigdom, sunkiga arbetsplatser och tristess så går det att ta sig vidare. Det nya omställningsstödet öppnar upp för betydligt fler än tidigare att plugga till något mer välavlönat. Den enda förutsättningen är att man behöver släppa idén att den befintliga situationen ska förändras. Det är nämligen inte sannolikt. Man behöver acceptera att vissa områden är betydligt mer välavlönade och välja dem. Detta menar jag borde vara huvudspåret för TS.
Jag orkar ärligt talat inte höra på argument i stil med att “kämpa mer, byt jobb” osv. Jag har meddelat att jag av olika skäl inte kan det och det är inte något jag bara säger. De som skriver det vet inte heller hur just min resa sett ut.
Ja sant är att många andra kan det, ett faktum är fortfarande att någon eller några behöver arbeta i de yrken vi pratat om. Och långt ifrån alla har den kapacitet som krävs för att röra sig vidare. Förutom i sidled möjligtvis men då kvarstår ändå problemen.
Det spelar ingen roll för sakfrågan hur just jag har det. Det är en principiell diskussion. Och nej, jag ser inte mig själv som mindre värd än andra dock värderas jag och människor som mig lägre, rent monetärt men också på andra sätt av samhället. Det har inget med grundläggande människovärde att göra.
Alpha Centuari (?) Beskriver saken bra.
Varför tror inte folk att de flesta människor kämpar? Vad vet någon om hur någon annans liv ser ut?
Nu var inte det sista exemplet särskilt passande för just mig även om jag förstårvad du menar. Jag betalar gärna för mat av god kvalitet och köper därför ägg och kött av lokala bönder. Och ja det får kosta.
Jag tror inte att “marknaden” i sig själv kan lösa allt. Hyser därför ingen överdriven tilltro till den, särskilt inte oreglerad.
Jag betalar gärna för mat av god kvalitet och köper därför ägg och kött av lokala bönder. Och ja det får kosta.