Det är väldigt uppenbart att vi lever i olika världar med olika villkor. 
Som om att byta jobb skulle generera sådär jättemånga fler kronor i plånboken i den här branschen? Glad för att många av er som läser har den möjligheten. De flesta av landets 200000+ st undersköterskor har det inte.
Får? Vad händer om ni ändå unisont inte går till jobbet en dag och accepterar att ni kan bli lagförda?
1 gillning
Du har helt rätt i att det finns personer som inte har kapaciteten att ta sig vidare. Vad tänker du själv att samhället borde göra för dessa?
1 gillning
Skulle vara intressant med en poll: hur många här som har landets vanligaste yrke bland män (programmerare) är gifta/partners med en kvinna som är undersköterska (vanligaste yrket för kvinnor)? Varför/varför inte?
Jag får ibland intrycket att diskussionen landar i att man avfärdar perspektivet som “bittert” vilket riskerar att skymma själva sakfrågan.
För mig handlar det mer om hur mycket av våra utfall som faktiskt formas av förutsättningar som personlighet, kognitiv förmåga och hur väl man passar in i systemets spelregler.
Samhället belönar konkurrens från tidig ålder och framåt, genom betyg, bostadsmarknad och arbetsliv. Det gynnar vissa egenskaper mer än andra. Och då menar jag förmåga att leverera det marknaden/samhället vill ha eller tror sig behöva.
Jag tycker det är en intressant fråga i sig: hur reflekterar vi kring den typen av skillnader, och vad innebär det för de som inte har samma förutsättningar?
Det här med sjuktal kan ju beror väldigt många faktorer. Jobbar man “på golvet” inom vården är det omöjligt att jobba hemifrån. Man kan inte vara på jobbet om man är lite småkrasslig eftersom man hanterar sjuka människor. Hyfsat låg lön gör att det blir betydligt mindre pengar i kronor och procent som försvinner om man är sjukskriven. Är man sjukskriven så kommer man ta in en vikarie som gör ens jobb. Allt detta gör att det blir mer sjukskrivningar inom vården än tex om man jobbar administrativt.
2 gillningar
Många fysiska problem också! Äldrevård är tungt. Stressigt, hög belastning på kropp och själ etc
Ja, men det jag menar är att man drar felaktigt likhetstecken mellan höga sjuktal och att arbetet gör folk sjuka. Så enkelt är det verkligen inte.
1 gillning
Om något gör det nog statistiken något snedvriden relaterat till kontorsarbetare. Riskerar att det blir dåligt för dom.
Jag delar inte grundpremissen i denna frågan. Jag är rätt övertygad om att de flesta tror att de flesta människor kämpar.
4 gillningar
Menade inte bokstavligt talat. I allmänhet är inte andra människor intresserade av mitt jobb, det är bara det jag menar. Jag jobbar för en av de stora fem i usa, från Sverige. Med mjukvara så klart
2 gillningar
Vad synd. Jag tycker det låter intressant Folk borde intressera sig för andra mer än vi ser just nu.
Ett litet problem som jag ser det är att vi inte blandas som förr. Samhället är socialt skiktat, rika bor bredvid rika. Folk i en viss bransch arbetar med personer med liknande utbildningsbakgrund. Folk går inte ut på lokal lika mycket som förut. Det skapar brist på genuin förståelse mellan grupperna.
Hade absolut på stående fot kunnat knäcka en öl eller två med nån som jobbar med IT eller annat som inte jag vet så mycket om.
5 gillningar
jag ser inte ner på någon, men däremot ser jag upp till de som det gått bra för.
du skriver vettigt. vilka personlighetsdrag är det du syftar på hindrar dig från att få ett någorlunda välbetalt jobb? det behöver inte vara svårare än det du har nu, bara annorlunda. lastbilschaffis kan tjäna helt okej exempelvis. eller operatör i någon stålindustri. det är inte svåra jobb, men det krävs en liiiiiten insats för att nå dit i form av ubildning (typ YH) eller att man ringer lite samtal. var inte rädd att göra något åt situationen om du vill mer, men det verkar som att du accepterat situationen baserat på dina svar efter trådstarten. du verkar inte villig att göra något åt det
Rimligen kan man korrigera brister i lön inom yrkets lönespann. Är man i relativ mening underbetald så går det att fixa.
Vill man höja sin lön mer ordentligt behöver man byta bransch. Det gör man med YH-kurser och omställningsstudiestöd. Jag ser inte själv att det skulle kräva någon enorm insats i mer generell mening. Det handlar inte om att skriva 2.0 på högskoleprovet eller liknande. Det är något som alla normalbegåvade kan klara av. Däremot kräver det en viss fallenhet för studier i generell mening. Har man dyslexi och spenderade skoltiden i rökrutan så är förstås även ”medelmåttiga” studier svåra, även om andra inte skulle beskriva dem så.
Det jag tänker mig som jag känner till än utbildning inom upphandling. Då blir man en av de där administratörerna med högre lön. Man har också direkt nytta av sin kunskap om kärnverksamheten. Det finns förstås andra alternativ men upphandling är brett. Det handlar om byråkrati rakt av men är annars något som passar en bred grupp. Väldigt många som jobbar inom det området har också gjort annat innan så man landar inte i en verklighet där alla andra kommit in i yrket direkt från gymnasiet. Det förekommer förstås men det är inte typiskt.
Många har kanske fullt upp med sitt eget liv och sina egna problem?
Bara för att filosofera vidare - hur skulle ett samhälle se ut som inte premierar förmågan att leverera det samhället/marknaden vill ha? Marknaden är ju till stor del oss konsumenter.
När du köper en iPhone eller loggar in på Netflix så lägger du en röst på att de programmerare som hjälper till att leverera dessa tjänster ska ha en högre lön.
1 gillning
Ibland känns det som om det finns en uppdelning i “kampens innebörd”. Exempelvis att den som jobbar 60h-veckor kämpar mer än någon som jobbar 40h. Hur någon nu kan bedöma det. Eller att en chef per automatik jobbar hårdare än en underställd.
Överlag är det slagsida i den här diskussionen till teori över praktik i min mening. Vad som är teoretiskt möjligt kan skilja sig drastiskt från det praktiskt möjliga. Ämnet kvarstår fortfarande och frågan kommer inte försvinna, hur obehaglig den än kan tyckas vara.
Vad är problemet med detta? Hur skulle ett samhälle se ut som inte vill vill uppmuntra folk att nå sin fulla potential? Hoppas att vi alla håller med om att samhället i stort ska stötta alla efter sina förutsättningar till att bidra så mycket vi bara kan. Tycker inte alls att det är fel att premiera högpresterande individer mera, medan vi samtidigt tar hand om alla som kanske inte klarar att prestera på samma nivå (om man exempelvis lever med sjukdom) till en dräglig levnadsnivå. Men kan man arbeta så är det ett sunt incitament att belöna de som investerar engagemang och tid genom monetär ersättning, beundran och extra paket under granen.
Tycker denna kommentar sammanfattar min ståndpunkt väl, vi får inte falla ner i lättjans skimmer av inlärd hjälplöshet - varje situation har tusentals öppningar om man på allvar är villig att utmana sina egna uppfattningar om möjligt.
1 gillning
Du får gärna förklara vad du menar att jag och andra i min sits ska göra, enligt din uppfattning då. Vill gärna ha förslag på tusen öppningar. Hur ser öppningarna ut beroende på förutsättningar?
Jag håller med om att engagemang ska löna sig, oavsett område. Jag vet inte vad en “högpresterande individ” är. Hur mäter man det?
Hur ser du på kopplingen mellan prestation och ersättning i vilken utsträckning den faktiskt speglar insats och samhällsnytta? Många har yrken med stort ansvar, som också är väldigt viktiga för människor och samhälle, och ändå värderas lågt. Vem bedömer vilken nivå någon kan uppnå och vilken potential den har?
1 gillning
Vill inte göra den här diskussionen till en ad hominem-fråga då det lätt känns som personangrepp (vilket inte är avsikten), så föredrar att hålla det på ståndpunktsnivå för att utforska tankarna - hoppas det känns ok?
På rak arm skulle jag kunna tänka mig 15 saker, om än att varje individ såklart själv bäst vet vad de vill/behöver:
- Utbilda sig vidare
- Skaffa bredare kompetens
- Skaffa djupare kompetens
- Utforska en annan marknad/land
- Ta pass som har högre ersättning så som natt eller högtider
- Jobba som ambulerande/säsongsarbetare under semestern
- Byt arbetsgivare/typ av arbetsgivare
- Engagera dig i politiska sakfrågor för att bedriva systemförändring
- Engagera dig i befintliga kontrollmekanismer som facket
- Förhandla om ditt egna avtal
- Förhandla om din lön
- Förhandla om dina förmåner
- Engagera dig i att synliggöra din yrkesgrupps relevans gentemot media
- Sök ledarskapsroller i anslutning till din yrkeskategori
- Dokumentera mervärdes-skapande åtgärder du gör för verksamheten
Men finns säkert mycket mera. Detta var bara off the top of my head.
Min poäng är nu; om man läser mitt inlägg ovan och vill säga…men inget av det där eller något annat funkar för mig för XXX, så hävdar jag att man nog fallit in i inlärd hjälplöshet. Kanske låter hårt, men säger det i all uppriktighet. Då är det nog inställningen som är problemet.
8 gillningar
En högpresterande individ skulle jag beskriva som någon som är:
- Teoretiskt begåvad och orienterad
- Är målmedveten
- Har kommit över alla ev. begränsningar som är kopplade till social klass
Sedan kan man vara hårt arbetande, ambitiös, socialt skicklig och allt möjligt annat utan att ha den där förmågan att förändra saker i större skala som är kopplad till högpresterande individer.
@Indexqueen Jag tror att många av de här ”systemförändrande” sakerna är svåra att få till inom vården. Det vore fel att säga att det är omöjligt men inom andra sektorer är uppförsbacken mindre påtaglig.
2 gillningar
Jag har provat många av de här alternativen, i alla fall tio av dom, och de fungerar inte alltid. Särskilt när förutsättningarna inte riktigt finns. De förutsätter ju samtliga en viss nivå av energi och ork, exempelvis.
Därför tror jag att resonemanget om att det mesta handlar om inställning blir ganska teoretiskt. Men bra förslag om någon annan läser som ännu inte testat.
Oavsett vad just jag gör eller inte gör kvarstår det faktum att någon/några (faktiskt ganska många) befinner sig och kommer att befinna sig i de här yrkena.