Jag tycker inte någon som har det sämre ekonomiskt ställt ska känna att de har lägre värde.
Det är olika frågor hur mycket ens arbete värderas ekonomiskt och vem man är och värdet av vad man gör.
I synnerhet finns det många andra värden än ekonomiska.
Ja, håller med. Det är nog olika beroende på sammanhang. Jag upplever nu och då att människan blir väldigt förknippad med sitt yrke och/eller tänkt efterföljande sociala och ekonomiska status. Som om man automatiskt blir inbäddad i ett paket som i mitt fall innebär att man saknar driv, är passiv, lat och oengagerad och inte på det bra sättet 
Eller att man saknar insikter och djup. Det tycker jag känns tråkigt.
Haha, ja det här är väl min motsvarighet till “42” från liftarens guide till galaxen kring typ allt politiskt… 
Det här är en viktig pusselbit, såklart. Inte bara vår råa intelligens utan även våra personlighetsdrag och exempelvis samvetsgrannhet som du pekar på är relativt statiska i vuxen ålder. Efter att våra gener och miljöfaktorer har fått göra sitt.
Såhär är iaf min teori och tanke kring Malvinas trådstart:
I vården vill vi defintivt inte som samhälle att (åtminstone flertalet) som arbetar är rent vinstdrivande karriärmänniskor. Det gäller inte bara Sverige utan världen över. Beroende på typ av vård är det helt enkelt svårt eller rentav omöjligt att mäta och belöna “bra arbete”. Därför tenderar vården att ha oerhört smala och låga lönestrukturer.
Man vill inte att den som sköter om en på äldre dagar är en managementkonsult som plockar fram en Excel på hur brukarnas besöktstid kan effektiviseras. 
Inte bara i minuter och sekunder utan i närvaro. Det tror jag faktiskt inte ens att alla ingenjörer på det här forumet skulle tycka även om man i grunden förordar marknadsekonomi.
Hela branschen genomsyras av en kultur av att det…
… Lite som att sitta som styrelseledamot i sin lokala Bostadsrättsförening. Man “ska” inte göra det för att man vill tjäna pengar eftersom det i huvudsak är allmännyttigt. Rimligt på ett sätt.
So far so good.
Men, det innebär såklart också att när välvilliga människor som arbetar hårt år ut och år in med mjuka, allmännyttiga och mänskliga värden inte får åtminstone tillräcklig social och statusmässig uppskattning så går topplocket!
Som exempelvis just BRF-ledamot känner jag åtminstone igen mig där i Malvinas frustration över hur vissa medlemmar kan behandla en trots att man i praktiken gör en massor ideellt och lågavlönat arbete 
Det skapar såklart massor ilska och frustration även om man har ett “fritt val” och inte är berättigad till mer än vad som står i anställningsavtalet. Även vårdarbetare kan såklart på individuell nivå söka sig till att bli konsulter, starta eget, utbilda sig, flytta till Norge osv osv…
Men det jag upplever att Malvina vill lyfta är det mer strukturella och politiska bakom varför det ser ut som det gör? Det jag upplever är att Malvina är trött på att vara välvillig och inte bara för egen del, utan även för kollektivet inom vården i stort. En öppen fråga om hur folk tror att det känns att vara vårdarbetaren eller BRF-ledamoten som får en mager fickpeng och några slentrianmässiga ord om att “Arbetare inom vården är jätteviktiga!” 
Det är det där med att:
Samhället vill att vården ska drivas av människor som dig Malvina. Som ser det som ett kall, som bryr sig om närvaro och inte bara om minuter och sekunder. Men samtidigt visar det inte att det värderar det. Det är som att be någon att bygga ett hus åt dig, men sedan vägra att betala eller ens säga tack.
Det är en oerhört viktig debatt!
Ingen yrkeskår får så mycket kärlek som de som jobbar inom vården. De blir kallade hjältar och kungligheter extraknäcker inom vården för att godhetssignalera.
Varge gång en politiker kommer med ett räkneexempel på hur mycket mer folk får i plånboken med just deras förslag så är det en ensamstående kvinna inom vården som är exemplet, just för att de är den yrkesgruppen som flest personer anser är mest undervärderad i samhället.
Utöver detta så vet alla om att just dessa yrken är underbetalda innan man väljer sin yrkesbana. Har man inte förmågan, orken eller drivet att läsa vidare eller starta eget osv så är det ju kanon att det finns ett närmast oändligt utbud av lågavlönade givande arbeten inom ett segment med hjältestatus, som man dessutom kan leva ett gott liv på.
Hela tråden skriker självömkan. Ingen har någonsin kallat undersköterskor eller liknande för värdelösa och jag misstänker att trådskaparen är medveten om detta. Men du lyckades iaf få två hjälteförklaringar på de första två kommentarerna. Inte illa. “Vart ska vi ta vägen?” Låter ju som att ni är förföljda i ert eget land eller nått.
Jag tycker du drar en slutsats som helt enkelt inte stämmer.
Att du upplever att yrket inte värderas tillräckligt – det kan jag köpa. Men att gå därifrån till att ni skulle vara “värdelösa” och bara finnas till för att andra ska se ner på er, det låter som en väldigt snedvriden bild.
Min fru är undersköterska och trivs väldigt bra i sitt jobb. Jag har aldrig hört henne eller hennes jobbarkompisar beskriva verkligheten på det sättet. Och i min egen vardag – jag träffar mycket folk i olika roller – så ser jag inte att människor går runt och ser ner på undersköterskor. Tvärtom finns det ofta en respekt för det arbete dom gör.
Den enda gången jag hört antydan till nedlåtande ton är inom vården själv, exempelvis från någon kirurg. Men det är ju mer ett internt kulturproblem än ett bevis på hur “samhället” i stort ser på er.
För min egen del: jag ser inte ner på någon alls baserat på yrke. Alla bidrar på sitt sätt. Och ärligt talat – som välbetald mellanchef kan jag säga att den rollen oftare är måltavla för folks förakt än vad undersköterskor är.
Det låter mer som att du fastnat i en bild av hur andra ser på dig, snarare än hur det faktiskt är 
Samhället är långt ifrån perfekt i hur det belönar olika yrken – där har du en poäng. Men människovärde och lön/status är inte samma sak. Att blanda ihop det kan leda fel.
Jag reflekterar ofta över andras liv, men inte på det sätt du målar upp. Jag varken ser ner på eller hyllar andra sådär dagligdags. Jag behöver inte ge varje människa en guldstjärna för att de lever sitt liv på det sätt de valt, det är det naturliga. Jag applåderade inte på balkongen. Jag utförde även mitt jobb under corona, kräver inte att folk ska uppskatta det något särskilt.
Jag är tacksam över att någon annan städar på kontoret för jag kommer då inte göra det. På samma sätt är jag tacksam att det är en kirurg som opererar mig, för det tänkte jag inte heller göra själv.
Jag har ofta jobbat inom sk stödfunktioner, dvs jobba för att kärnverksamhet ska kunna rulla - de är de viktiga, jag är fullständigt irrelevant. Det gör mig ingenting.
Vad är ordet “hjälte” värt när lönechecken säger något annat? “Kärlek”, hur då menar du? Från vem?
Är inte de flesta yrken givande i någon mån? Var finns alla de här givande yrkena menar du?
Jag tycker snarare grundproblemet är att patienten inte styr konsumtionen. Det är politiker som bestämmer hur mycket som ska produceras och var du som konsument ska gå.
Det är alltså bristen av marknadsekonomi som gör att det konsumenten upplever som värde inte belönas efter detta värde.
Allt handlar inte om pengar, man behöver tillräckligt och allt är i förhållande till utgifter.. Så många människor iaf halva detta forum som gått i fällan att tänka på pengar en hel livstid, man ska se pengar som ett verktyg och inget annat.
Det är väldigt farligt att börja få känslor för sina pengar, lägger du en 100 lapp på bordet så lovar jag dig att den inte bryr sig alls om dig, ditt yrkesval, hur du är som person eller dina känslor.
I vår tid upplever jag att lön/status och människovärde blandas ihop. I annat fall skulle mina patienter ha det mycket bättre än vad de har det.
Hur ser du på att de s.k. “stödfunktionerna” ofta betalar bättre och ger fler förmåner än kärnarbetena? Skapligt svällande sektor det där.
Det kanske är sant på ett sätt.
Men att blanda in pengar, indivudella val och bryta ner all vård i termer av privat konsumtion blir också rätt sterilt och på något plan omänskligt i längden, tror jag. Socialt instabilt.
Jag vet inte exakt vilken poltisk -ist jag skulle kalla mig men i grunden tror jag inte att helt privatiserad vård på det sättet är hållbart. Det är bara att se på USA som har både relativt dyr och relativt sämre vård än oss sett till snittet. Till en oerhört mycket högre social kostnad dessutom.
Jag tycker tvärtom.
Vi prioriterar genom vår konsumtion, det är vårt sätt att styra resurser till den verksamhet vi vill ha mer av och till de som bäst producerar detta.
Och just därför måste vi få sätta stopp, och säga så mycket vill jag inte spendera på detta.
Det är inte så enkelt eftersom det är på en offentlig marknad dessa priser sätts. Dvs vad stat/kommun betalar för skolan och vården eftersom den är skattefinansierad i Sverige. Håller med TS om att det är ett problem. Jag skäms när jag hämtar barnen på förskolan när jag vet att personalen har så urdåliga löner men gör ett otroligt viktigt jobb med barnen. Det är endast politiker som kan lösa denna fråga, inte individer.
Jag håller med om att samhället ofta blandar ihop lön, status och värde. Men att dra slutsatsen att människor därmed är mindre värda tycker jag blir fel.
Att dina patienter inte alltid har det bra handlar nog om systembrister – inte deras människovärde.
Jag har personlig erfarenhet genom min bror som är handikappad och levt hela sitt liv i olika former av boende. Jag har sett brister, absolut. Men aldrig att han som människa betraktas som mindre värd.
Nu är jag kanske motsatsen till den du söker svar ifrån, i alla fall enligt samhället i stort. Där otur, olyckor och inkompetens inom vården, gör att jag av många ses som rätt värdelös.
Men människor är inte sitt yrke och vårat värde sitter inte i hur mycket vinst vi genererar, hur mycket vi presterar, hur många nollor vi har på vårt ISK eller hur hög inkomst vi har.
Vårt värde är i de relationer vi har, den energi vi sprider, de vi är tillsammans med vänner, familj och kollegor och hur man väljer att leva sitt liv.
Jag kunde valt att hoppa från balkongen efter min andra fotledsoperation, tanken slog mig, då värken var outhärdlig. Men jag kunde inte ta mig ur sängen ens, så kvar blev jag. Som tur är.
Då var vårdpersonalen de som höll mig vid liv, sköterskorna som ständigt kollade så jag fortfarande andades och att min syrenivå var ok. Läkarna som försökte sitt bästa och sjukvårdsstudenterna som ville lära sig.
Då, för 23 år sen, var vi också i en vård som var på bristningsgränsen, stress och brist på sjukvårdsplatser märktes tydligt. Stadigt har det på många sätt förvärrats. Detta var min andra operation, min första sjukhusvistelse, den första av många. Har legat på sjukhus och opererats så många gånger att jag tappat räkningen.
Så jag förstår och ser frustrationen, varför matchar inte ansvar med en rimlig lön och rimlig arbetsbelastning?
Jag tillhör idag gruppen under de lägst avlönade, då jag lever på sjukersättning och livränta. Så de nästan längst ner i dagens samhällsfördelning, om någon sådan finns. Längst ner hoppas jag de grovt kriminella är.
Men är fullt medveten om att jag har ett värde, bidrar positivt där jag kan och försöker lyfta att även vi i utsatta grupper har kompetens, förmåga och vilja att ha ett rikt liv. Trots låg inkomst.
Men frågan är hur vi kan se till att alla yrkesgrupper får den lön och uppskattning de förtjänar? Finns länder med bättre villkor att lära sig av?
Nu har jag låst tråden.
Riktigt tråkigt att vissa inte klarar hålla en bra ton eller hålla sig till ämnet!
Vi har tråden uppe för diskussion i moderatorgruppen så vi kanske öppnar upp den igen.
Vi måste ju forma samhället på något sätt, utöver det har vi ju även oundvikligt naturlagar att ta hänsyn till!
Oavsett hur samhället formas och vad som krävs av individen kommer det passa vissa bättre än andra!
Frågan borde rimligtvis vara vilka egenskaper ska vi ge bäst förutsättningar för att det ska ge bäst utfall och så rättvist utfall för så många som möjligt!?
Med det sagt är det nog bra om vi alla tittar oss i spegeln och faktiskt funderar på vad verkligen värderar i livet. Inte vad vi säger , tror eller vill utan faktiskt titta på våra handlingar och fundera på vad de visar att vi faktiskt värderar!