[Disclaimer: Jag har i mitt arbete en god insyn i såväl den vård som den omsorg som erbjuds på gamla dagar. Detta i Sthlm, men inga resor eller kontakter med kollegor i andra landsändar får mig att tro att sakernas tillstånd skiljer sig nämnvärt någonstans i Sverige.]
Det finns i princip ingenting du kan göra på vårdsidan - de privata vårdförsäkringar som du kan teckna eller låta din arbetsgivare teckna låter dig förvisso kapa vissa vårdköer, men de blir både dyrare och sämre i takt med att du åldras. Jag känner inte till någon försäkring som kan garantera dig enkelrum på sjukhus på ålderns höst.
Vad gäller omsorgen så har du antingen att välja på vad kommunen erbjuder - och det är, i ärlighetens namn, förfärligt - eller, i våra större städer, på ett fåtal privata aktörer som kan erbjuda en hygglig om än inte lyxig tillvaro för vad som för medelinkomsttagaren är en förfärande mängd pengar. Tänk att det billigaste och enklaste sådana paketet du kan köpa kostar c:a 100k/mån. Inte ens på den nivån kan du hoppas på att kunna göra dig förstådd med all eller ens nödvändigtvis en majoritet av personalen, men det läget är i alla fall bättre än i det offentliga, där det mer eller mindre är garanterat att du inte kommer stöta på någon som kan prata adekvat svenska med dig.
I Sthlm befolkas dessa boenden främst av människor som cashat ut på 30-50-åriga bostadskarriärer och bränner de c:a 10M de kan tänkas ha kvar efter skatt när villan eller våningen är såld. Naturligtvis ett upplägg som förutsätter att man inte bryr sig om hur mycket man lämnar efter sig till eventuella barn…
Sedan ser jag att många här tror att de kommer greppa efter hagelbössan när det är dags att få sin första urinkateter satt. Det är en mycket ovanlig åtgärd i verkligheten - människor klamrar sig fast vid livhanken oavsett hur skriande den medicinska och sociala misären än blir.