Detta kanske är fel forum, men jag brukar få mycket bra inspel från detta forum så here goes nothing:
Jag idag utbildad högskoleingenjör och bor idag 50-60 min bilfärd (lite mindre med tåg) från en av våra större städer. Där jag bor är en ganska expansiv del av Sverige och både min och min sambos familj bor här.
Jag är 30 år och min sambo något yngre, inga barn. Vi har nu länge pratat mycket om att skaffa ett hus i den stad vi nu bor, men det är något som gör att jag har helt omöjligt att bestämma mig och mycket landar i att jag är rädd att arbetsmarknaden är betydligt tuffare för mig här än vad den är om jag vi flyttar in till “storstan”. Tilläggas bör att jag idag trivs ganska bra med mitt nuvarande jobb och min chef redan nu (efter ca 3 år på nuvarande jobb/examen) flaggat för en ev. chefstjänst för mig.
Hur hade ni resonerat kring att köpa ett hus i hemstaden? För mig är det jätteviktigt att kunna utvecklas yrkesmässigt och en av mina stora farhågor är att fastna i ett jobb jag inte längre trivs med.
Jag har funderat över detta många månader nu men kommer ingen vart, fastnar mest i samma analyserande (Tänk om… tänk om osv.). Hoppas någon där ute kan hjälpa mig
Det är ju ingen livslång fälla att köpa ett hus…
Så OM du vill byta jobb och OM det inte finns något jobb att få fatt i i hemstaden med omnejd och OM du inte heller vill pendla 50-60 min enkel väg och OM du inte kan göra en deal med ett ev nytt jobb att jobba hemifrån ngn dag i veckan och få pendlingstiden inräknad i jobbtiden och… jamen du vet, vad man nu kan förhandla sig till… så säljer ni huset och flyttar DÅ?
Eller?
Nu kanske jag inte hjälpte dig för att jag bara kastade in fler tänk om i mixen, men jag hoppas att du dansar lite lätt och luftigt med dessa om:en, som kanske, vad vet jag, är lite mer positivt vinklade än dina OM verkar vara?
Om man är attraktiv på arbetsmarknaden så är det enkelt att förhandla till sig jobba hemifrån några dagar/veckan samt tillgång till övernattningslägenhet om man vill byta jobb med lite avstånd till bostadsorten
Kan bara svara utifrån min egen erfarenhet. Vi flyttade till nytt land för 14 år sedan. Året därefter började vi fundera på att bygga hus. Men egentligen var vid fortfarande inte riktigt säkra på om vi trivdes i det nya landet (eller om jag ska vara ärlig så tror jag att jag hade börjat vantrivas…). Vi sade lite halvt på skämt, halvt på allvar att ”vi bygger hus medan vi funderar på om vi vill bo kvar här”.
Hur gick det sedan då? Jo, vi bor fortfarande kvar i samma hus, snart 13 år efter att vi flyttade in.
Sensmoralen i storyn är nog något i stil med: våga bejaka det okända. Man måste inte ha full koll på hela sin framtid. De flesta beslut är inte oåterkalleliga (så länge ni inte köper ett sjukt övervärderat hus och slarvar med amorteringar så att ni blir ”inlåsta” i ett svårsålt hus/restskuld efter försäljning). Använd sunt bondförnuft så brukar det bli bra.
I dagens läge kan det finnas en poäng i att fokusera på att göra en bra affär, snarare än att leta efter ”drömhuset som har allt”. När priserna går ner tenderar objekt som inte är ”drömhus” att tappa mer i pris.
Med några års marginal och möjlighet att bättra på det halvtrista huset med ”pensionärsstandard” har du alla möjligheter att senare kunna välja mellan att bo kvar i ditt nu fräscha och fina hus eller att sälja huset med hygglig vinst.
Som du förstår är det första huset vi köper så gör man det till en större grej än vad det är…
Det stämmer ju såklart som du säger att möjligheten finns att sälja det igen om man vill vid ett senare tillfälle. Kanske går man i fällan och tänker “det MÅSTE bli rätt första gången” när realiteten är att många kanske har ägt mer än en bostad i sitt liv.
Man vill ju så gärna att allt ska bli perfekt, även om jag vet att det egentligen är helt omöjligt att förutspå vart livet tar en. Inspirerande att höra att det blev så bra för eran del även om ni kände er osäkra i början.
Om du inte tänker så gällande din karriär, vilket ju själva frågeställningen antyder att du inte gör, varför då tänka så när det gäller hus? Finns det NÅTT annat du tänekr så kring? Möjligen undantaget kärlek, där vi alla kanske tänker så men skilsmässostatistiken pekar på ngt helt annat…
Mvh,
Skild två gånger men bor kvar i första huset jag köpte (med ex-maken som jag köpte ut sen…)
Vi bor i Stockholm sedan cirka 15 år och nu när barnen har börjat skolan känns det som vi är fast. Vi har ingen familj eller släkt här så när vi drömmer om något handlar det om att flytta härifrån, till ett sådant liv som du får om du köper hus där du är nu. Låter som rena drömmen i mina öron. Jag skulle kunna tänka mig att köpa hus i en mindre stad och pendla någon-några timmar till jobbet två-tre dagar i veckan. Sambon kan ju också jobba hemma ett par dagar i veckan så vi kan turas om att hämta-lämna barnen.
För att ge lite perspektiv på pendling så pendlar en av oss redan idag till Norge tre dagar i veckan för ett drömjobbs skull, allt går!
Jag har haft 60+ min till jobbet centralt i stor stad hela mitt arbetsliv, och alltid tagit det för fullt normalt om man vill bo bra och inte har tio miljoner över.
Är däremot väldigt avundsjuk på kusinerna i småstaden med andra yrken som kan skicka mormor att hämta ungarna på dagis. De har en vardagsrelation med vänner och släktingar jag inte kan ha när alla bor utspridda i varsin kranskommun och man ses inne i stan eller på noga schemalagda hembesök.
Statistiskt sett går de flesta igenom flera jobb, hus och partners innan pension, och även om du toksatsar på karriären med t ex utlandsjobb så kan ju familjen följa med och huset hyras ut.
Vi köpte huset där vi ville bo, inte där jag hade mitt jobb (då). Numera har jag ju mitt jobb antingen hemma (pandemitider) eller drygt 2 km från huset. Frun har ganska exakt 1 km. Samtidigt så upplevde jag det som väldigt slitsamt och dyrt att bilpendla drygt 50 minuter fem dagar i veckan, speciellt på vintern. Man gör det dock för att man måste. Risken är att om man bosätter sig på en ort för jobbet och har familjen på annat håll så blir umgänget lidandet.
Så här “mitt i livet” i 40-års åldern så värdesätter man närheten till vänner (dåligt för min del, de flesta har flyttat till någon annan stans) och familj.
Har bott i större städer och även i växande mindre städer. Gemensamt för dem båda är att allt tar en otrolig tid med alla köer, parkering, trafik, köer på restauranger etc etc.
Av mina kollegor på kontoret i Stockholm så är det väldigt få som inte har en pendlingstid på 30-50 minuter. Vissa åker pendeltåg, vissa cyklar andra åker bil.
Även om det var ovanligt när jag började så börjar det ju bli vanligare nu efter pandemin att jobba på distans. Jag har jobbat på distans i snart femton år (har mitt jobb i centrala Stockholm men sitter ute i skogen). Har dock kontor på kontorshotell för att ha lite mer separation mellan jobb och fritid och “kollegor”.
